det är fan fascinerande vad ens hjärna kan göra, även med en sjv

lite tmi eller tw nedan men:
min hjärna drog upp minnen jag mår dåligt över – fortfarande, många år efter händelser. i stora loppet obetydande, men JAG vet att jag gjorde fel och hanterade det fel, och att mina dåvarande husdjur tog illa av det.
min hjärna spelade det för mig, och jag sörjde och mådde skit och skämdes – men började sen resonera.
tänkte igenom situationen, omkringliggande och efterföljande – helt enkelt psykologiserade mig själv. insåg att jag gjorde vad jag kunde, med vad jag hade.
tex så hade jag inga pengar och gick en tid på soc-bidrag – men trots det lade jag pengar på bättre mat och leksaker. Typ tog från min egen bekvämlighet för att ge till dem, i en situation där pengar var det värdefullaste jag hade.
Jag lade tid, energi, och pengar på dem, och jag utvecklades från mina misstag, och skaffade kontakter enbart för att lära mig om dem.

lyckades gå från att inte ens kunna nämna X till att faktiskt tänka ”jag gjorde X och det var skitdumt, pga jag var en idiot. Men jag gjorde aldrig något liknande någonsin igen och fattade direkt varför X var fel från början.”

sörjde dem ett tag också, men Mini kom och stirrade på mig tills jag sluta gråta haha. Nu har jag mest… den där tomma, lite små-leende känslan efter jobbigt mentalt arbete som faktiskt ledde någonvart.

blir tårögd när jag tänker på dem… men det är mer pga saknar dem. önskar dem väl, vart de än kan vara i universum. och den mentala blockaden är typ borta. den som sade ”rör ej, gör ont”. det gör fortfarande ont, men inte pga skam och skuld. och det känns lättare.

anyway gå och lägg er wtf (ska sova nu sjv)

Jag har handlat på Temu. Jag är nöjd med mina köp. Jag vet att det är crapitalistisk bullshit – men just nu vill de slå sig in på marknaden genom att förlora pengar, och jag tänker utnyttja det.

Jag kan inte överleva utan att delta i kapitalismens skitigare delar. Jag bidrar till små ”företag”, tex Nördarnas Julmarknad, men jag kan inte LEVA på det. Per medveten design

Mina bidrag kommer kanske hjälpa de små, men bristen på mina ev inköp kommer inte skada de större. Så varför inte utnyttja det så länge det går?

Om en vill ha en annan syn på varför Temu är skit: https://www.youtube.com/watch?v=vFII7t9FtO8

Tbf, jag skrev ett blogginlägg liknande videon ovan när Wish var nytt. Typ; Kapitalistisk bullshit, köp inte, osv. Men vem bryr sig? För det är en stor skillnad på ”Många bäckar små gör en stor sjö” och ”En droppe i havet”.
Min närvaro på Temu är en droppe i havet
Min närvaro på Nördarnas julmarknad var en liten bäck som skapar en stor sjö

Tanken att varje enskild person är fullt ansvarig för ALLA delar av kapitalismens skit-sidor är bara manipulation för att vi ska skylla på våra egna handlingar, eller varandras, snarare än de stora företagen som FAKTISKT gör skillnad i världen.
Och dessa företag kommer inte notera mig, eller bristen på mig. Så det enda min vägran att handla på Temu osv påverkar, är min egen moral.

Men jag vet vart jag står. Jag vet vad jag har för inverkan på världen omkring mig, till den mån det går. Och jag vet vilka strider jag faktiskt kan hantera.

Undvik Temu, Amazon, och alla de andra om ni kan. Men känn ingen skam om ni inte gör det. Vi kan trots allt inte överleva vardagen utan någon version av dessa mega-företag, för vår samhälle är bokstavligen bygga av och runt dem.

Jag sitter i mitt hem och funderar över vad jag ska göra härnäst. Funderingarna går vidare och jag börjar fundera över vad jag ska göra sen – när allt är klart.

Det känns som att allt jag gör just nu är att hantera saker. Tvätta, städa, organisera, rensa, även sy och skapa – det handlar om att få ett hem med saker jag är bekväm med, gillar, och kan leva i. Utan damm, utan mer än vanlig vardagsstädning.

Men det har ju ett mål; att bli klar. Att rensa undan allt, och kunna få kontroll över dammet och inredningen. Att smycka ut mina kläder, jackor, och ha en fungerande stil som jag älskar.

Men vad händer sen?

Jag vet inte.

Det finns en rörelse som jag mest sett i memes online om att personer gärna låter andra bli utsatta för sin eget slags trauma för att de ska lära sig och ‘förstå’ mm.

Tex: att pojkar blir män genom att göra lumpen. Eller att bli utslängd utan livlina vid 18års ålder är ‘karaktärsbyggande’. Eller att X inte är SA* för att en själv varit med om värre. Eller att ens tidigare trauma gjort en stark, oavsett vad det var.

I många av de memesen ser jag att folk inte förstår den tanken, eller argumenterar emot den, och det med en given självklarhet. Ingen ska behöva gå igenom det du skadats av, bara för att ‘livet är så’. Ingen ska behöva gå igenom ‘livets hårda skola’ bara för att få självinsikt.

Det som är mest framstående för just mig är att autistiska personer inte ska behöva gå igenom det helvete jag upplevt, bara för att lära sig socialisera, eller ens prata, med andra människor. De känslor som jag levt igenom, och de ‘styrkor’ jag fått av de lärdomar jag tvingats dra från det, är sådant jag inte önskar på någon.

Det är ett speciellt slags helvete att inte kunna bli förstådd. Att inte kunna förklara sig själv, eller bli lyssnad eller trodd på; att få ord satta i munnen på en tills personerna som står en nära har en helt egen uppfattning om dig som person, som egentligen inte stämmer alls. Men att inte kunna göra något för att kommunicera detta.

Jag skulle kunna säga att jag gick igenom en skärseld för att lära mig socialisera. Jag har förlorat många vänskaper, partners och personlig integritet för att vinna mig själv förmågan att kunna umgås med andra. Jag har kvarstående men som troligen aldrig kommer försvinna, och min familj kommer alltid ha minnesbilder av mig som någon jag aldrig var; anekdoter jag inte kan motsäga utan att skapa en situation jag inte vill hamna i, av många skäl.

Jag har genomlidit övergrepp innan jag kunde säga nej, lärt mig säga ‘ja’ innan jag kände mig själv, blivit pushad förbi alla mina gränser innan jag lärt mig vart de fanns – och vart de nu ligger, på grund av de gånger jag brutit ihop, gått in i väggen, drabbats av utmattnings-symptom innan jag kände till mina svagheter.

Det finns mycket där som gör ont, som jag inte kan gå in närmare på utan att bokstavligen bryta ihop. Saker jag vill arbeta på, men inte finner något sätt att göra det, varken personligt eller via professionella medel, oavsett hur mycket jag söker.

För den hjälp som finns riktar sig till personer som inte upplevt allt detta. De autister som börjar stöta på svårigheter men än inte formats av dem, som ännu inte tvingats gå igenom trauman och ändrad världsbild och personligt värde.

Den hjälp som finns riktar sig till dem som inte redan är ‘högfungerande’, som mig.

Vilket är underbart! Jag önskar att alla kunde få den hjälp jag inte fick, att alla kunde undgå de saker jag tvingats lära mig, det sätt jag utvecklats på och hur jag kunnat gå vidare i mitt liv.

Men det finns ett mörker som liksom inte ger sig – varje gång jag möter någon autist, någon som bevisligen inte lärt sig de sociala kunskaper jag besitter, som tydligt inte har haft samma motsträvigheter som mig, som kanske till och med är min ålder men inte alls visar upp tecken på att ha tvingats lära sig att maska sig till en ‘högfungerande’ mask; och hela mitt sinne blir mörkt.

Jag hinner tänka ”varför har du rätt att bli förstådd när du inte ens lärt dig grundläggande konversations-kunskaper” innan jag finner mig själv. Jag hinner tänka, och känna, ilska och avundsjuka, som en översittare; att jag är bättre, att jag är starkare, att jag minsann vet hur jag för mig och håller konversationer levande, för jag har lärt mig det. Till skillnad från dem.

Den där slags känslan som jag misstänker amerikaner känner när de säger ”om jag tvingades betala för min utbildning så ska mina ungar också tvingas göra det”.

Den där känslan som känns så kall, så brutal och totalt hänsynslös när den talas av andra, om ämnen jag inte är aktivt engagerade i, och som så många i olika grupper ser ner på. Med rätta.

Men jag ser den känslan i mig själv, och hur omöjlig den är att bli av med; hur jag inte säger den högt, eller ger den plats att gro, men hur den fortfarande är där. Hur tankarna alltid kommer fram, och stannar där, och hur jag ibland ‘lär ut’ vissa av de ‘lärdomar’ jag fått med mig. Hur jag kan komma på mig själv på efterhand med att lära ut mitt trauma-response, som om det var en helt vanligt life-hack.

Det börjar framgå hur otroligt stark den känslan är; den svartsjukan, den sadistiska viljan att se andra gå igenom, och bryta ihop, av det som jag levt igenom.

Jag ser den känslan, och kontrollerar den, och försöker finna hjälp för de underliggande problemen (ohanterad trauma) men den känslan är där likväl. Även när jag inte agerar efter den, eller ger den ord eller plats, så är den där.

Jag vill människor väl, men det finns sidor inom mig som gör så ont, att de njuter av att se andra misslyckas med det som jag levt igenom; för det bevisar att jag är starkare, smartare, bättre. Att jag förtjänar min position, att jag har rätt att va skadeglad.

Det mörkret är mycket starkare än vad som går att beskriva.

SA = Sexual Assault

Min syster pluggade i England ett tag, och någon gång tog hon en buss – men var den enda ombord när hon gick på. Hon väljer en valfri plats, sitter där, och tänker inte mer på det. Tills en kille kliver på, går upp till hennes plats, och sätter sig bredvid henne.

Vad jag förstått så är det ett normalt beteende för den kulturen hon då bodde i – men för en svensk person är detta inte gjort. Att sätta sig bredvid någon är något som en kanske kan tvingas göra när bussen är full, men även då finns det dem som hellre står än sitter bredvid någon. Så att i en nästan tom buss, vara den enda som sätter sig bredvid den andra, är lika läskigt som ifall någon skulle förfölja dig hem med en kniv genom en mörk skog.

Den kulturella krocken var nog den mest påtagliga under tiden hon bodde där, men det visar också att kultur och dess situationer kan vara så otroligt olika genom tider och platser.

Jag började se på The Great*, an occasionally true story, och blev så glad över att se hur de inkluderat alla slags personer i den ryska aristokratin – den där Hamilton-effekten, när historia beskrivs (någorlunda) korrekt i kläder, omgivning, story men inte genom hudfärg och etnicitet.

Men det ger också en känsla av närhet – av att faktiskt kunna se nutiden i den historia som beskrivs, och att inte bara se en karaktär påtvingad på någon som bara har etnicitet, men inget annat.

För genom nutidens lins så är de historiska personerna exakt densamma – de har samma hy, samma tal, samma språk, samma kroppsform. Men för dem var de nog annorlunda; de kunde se skillnaderna i dialekter, kunde se att personer var från olika delar av landet, kanske till och med andra länder, och att de hade olika bakgrund, olika släktskap, olika historia.

Men för mig, som lever i ett helt annat samhälle, så syns inte det. För mig skulle det bara se ut som samma slags ryss som jag alltid ser presenterad. Jag ser inte skillnaden.

Men i den här formen av uttryck så gör jag det – för att det är något jag är mer van vid. Jag är van vid en helt annan form av multi-kultur än vad de var, så för mig skulle deras multi-kultur sett enformig ut – bara för att jag inte har den linsen att se igenom.

Samma gäller även för detaljerna i berättelsen – allt är troligen inte som det verkar i serien. Som så mycket annat, många detaljer är förlorade, men också många som inte skulle översättas till min form av upplevelse. Som min systers kulturkrock ovan – beroende på vem en berättar det för, och deras bakgrund, så kommer chocken ligga på helt olika sidor.

Så för någon som levde den kulturen, eller i alla fall känner till de historiska detaljerna, kanske serien ser väldigt overklig ut. För de kan se skillnaderna. Jag kan inte det, och vissa detaljer kommer ge mer effekt än de som kanske är mer verklighetstrogna, och på så vis skapa en mer realistisk bild – för mig, som lever i en helt annan kultur och tid.

Det är inte alltid så, men jag missunnar inte media att vinkla några delar för att jag, som oinsatt, ska kunna förstå vikten av vad som händer och vad jag ser, trots att det inte är lika ‘verklighetstroget’ som det skulle kunna vara.

Såhär mitt i natten drabbas jag av idéer och tankar som ibland inte ger med sig, och det är för varmt just nu för att ignorera dem. 

Det som slog mig var när jag försökte informera personer I min bekantskapskrets om allt under sexuella teman – vilket jag först tänkte skulle handla om saker som 69, rule 34 osv, men nästan uteslutande handlade om “hur får jag en sexuell relation att fungera?”. 

Jag gick igenom de vanligare teserna om hur det är enkelt att finna sex – men hälsosamt sex är svårare. Om en inte är säker på att kunna säga Nej, rakt och tydligt, speciellt I en utsatt situation, så ska en inte söka tillfälliga sexuella kontakter. Om en någonsin känt den där lite för vanliga känslan av “Om jag säger något så blir det En Grej:tm: och jag har inte energi att hantera det – så jag låter det vara”, så ska en inte söka tillfälliga sexuella kontakter. 

Det är vitalt att kunna säga ett starkt, tydligt, och förlåtande Nej, oavsett situation, och att ha kraft att avsluta oavsett I vilken punkt av en interaktion en är, för att kunna vara säker och trygg under sådana möten. Att möta en partner för ett ‘one night stand’ eller för en uttalat sexuell relation, så krävs att en är säker I sig själv, eller I alla fall I sin förmåga att säga ifrån. 

Men för personer utanför den socialt accepterade normen – och det är MÅNGA – så blir det ännu fler lager att arbeta igenom. 

Jag har privilegiet att ha en ganska normativ kropp, socialt accepterade kurvor och tillhörande ansikte. Det vill säga: jag har stora bröst, möjlighet till en smal midja, och blont hår, utan några framstående skavanker eller avbrott från den normativa synen på vad som är ‘normalt’. Privilegiet I den här situationen är att jag har enkelt att finna personer som finner mig åtråvärd på rak arm – för de har redan blivit tvångsmatade med att mina former är sexuella, sexiga, och åtråvärda. 

De som har rätt läggning och kinks kommer enkelt kunna identifiera mig som något de vill ha, för de har redan gått igenom hela processen med att identifiera vad de själva tänder på. 

Men om en har en annan form, eller läggning, eller kinks, så kan det blir svårare; för då är det inte lika tvångsmatat att deras former är sexiga, åtråvärda eller ens snygga. Ibland har samhället bedömt dem som tvärt om – och för många är det svårt att ta sig ur den känslan, oavsett ens egna preferenser. 

Ett exempel är män som är undergivna; det är en position som gärna förlöjligas, infantiliseras eller nedvärderas. Det är till den grad att män som tänder på det måste gå igenom en personlig process I att finna sin åtrå till det, även när samhället säger att det är ‘fel’. 

Det finns ett stigma I den läggningen som gör att den inte alltid är självklar, och att många måste kämpa med att komma fram till: först, vad som saknas, och sen, hur de ska åtgärda detta. 

Många män kommer aldrig fram till det. Vissa gör det, men kan inte acceptera det. Eller få utlopp för det på ett säkert sätt. Eller kan inte på något annat vis finna sig själva I vad deras inlärda beteende säger om deras personliga läggning. 

Det finns även chans att de inte kan finna åtrån I sin läggning, för att de inte kan identifiera vilka delar som är dem och vilka delar som är inlärt äckel och nedvärdering. 

Så för någon som söker sexuell kontakt, men inte passar in I den otroligt snäva mallen som en har blivit påtvingad är den ‘enda’ sexuellt attraktiva versionen, så kan det finnas många fler faror och osäkerheter I att ens kunna finna en partner. 

Det finns chans att partnern inte förstått sig själv, eller sina preferenser; att de inte arbeta igenom sig själva, eller vad de söker. Att de inte är säkra I sitt sökande, eller I sig själva, och om något hamnar utanför den snäva mall de själva lägger, så kan ansvaret lämnas på den de har kontakt med. 

Det är svårt att skriva utan liknelser, men slutändan är att:

Ifall du faller utanför vad samhället säger är ‘sexigt’ så kommer det bli svårt både för dig själv och andra att bedöma dig som attraktiv, oavsett deras personliga läggning. Detta inte på grund av att du är oattraktiv, utan för att samhället hjärntvättat personer till inte finna sina egna preferenser, och när någon är osäker på vad de känner, kan de enkelt agera utåt och skylla på andra över att deras känslor är komplicerade. 

Det finns många faror med tillfälliga sexuella kontakter, men för dem som hamnar utanför normen av ‘attraktivt’, är de farorna ännu fler. 

Vilket är otroligt sorgligt – för alla förtjänar att uppleva sex och sexualitet på säkra, upplyftande vis. Ibland är det bara svårt att finna någonstans där en är accepterad, och uppmuntrad, till att faktiskt finna sina egna kinks och preferenser. 

Jag lyssnar på podcasten Flashback Forever och de börjar snacka hur en ska kunna leva på 500kr för mat under en hel månad

Jag ba: ”såna jävla noobs”

De fucking kollar Mathem och lokala Coop och försöker hitta saker där som de kan leva på, men typ inget är under 23kr/kg (det räknades ut eller nått) och allt de kan leva på är typ havregryn

B* jag levde på under 500kr i månader, om inte år av iaf <1000kr /mån av inget annat skäl än att jag ville spara minst 500kr per månad och kanske köpa något fint ibland.

Och med den inkomst jag hade vare så mycket min mat fick kosta

Mötte nån idiot till bekant som ojade sig över hur jobbigt det var att ha 8k inkomst, 3k hyra och sen försöka överleva på resten. Jag var inte den enda som inte höll med, men var den enda som sa ”alltså jag har 3k hyra, 5k inkomst och sparar 1k varje månad”
Lämnade bekant med hängande käke när jag gick på tåget och ba gled iväg lol

PSA:

Numera har jag arbetat bort väldigt mycket sån skit och kan faktiskt leva livet och spendera pengar för att må bättre, men det har tagit mycket arbete att nå hit

Jag rekommenderar inte att leva så som jag gjorde, men om folk vill ha spar-tips så skrev jag för ett tag sen ihop några olika versioner, utefter nivå, för att dela med närstående.

Tänker att jag lika gärna kan posta dem här:

Olika spar-nivåer:

Försiktig
Ordentlig
Oförlåtlig

Försiktig:

Fokusera på det som får dig att fungera, men utan att lyxa eller investera –
Medicin är hög prio
Läkarbesök är viktiga även utan frikort
Vettig (men inte dyr) mat
Nikotin för vardagligt bruk
Livskvalité till vardag men inga resor utan specifika mål (konvent, LAN, osv)
Träning behöver budgeteras, men ett billigt månadskort går att lägga in under livskvalité
Samma för hobby
Buffert / oväntade utgifter hamnar tillsammans med sparande, och Sparande hamnar lågt på prion. Lägga in >50kr/mån är en bra start, och lägg in allt som blir över I slutet av månaden

Ordentlig:

Fokus på att spara, men inte genom att hindra livet –
Medicin är högsta prio, men bara nödvändig nivå – hämta inte ut mer innan det tar slut
Köp mat på rea eller i bulk, laga storkok och frys in; planera inför veckan / månaden men ha plats för slö-dagar
Läkarbesök endast vid vitala behov eller med frikort
Nikotin hamnar under Livskvalité, men som en fast investering; ca 20-30% av kategorin
Träning hamnar under Hobby, som hamnar under Livskvalité – dvs för att ha gymkort behövs Nikotin eller Hobby dras ner, osv
Sparande måste vara en fast procent – gärna 5-10% av inkomst vid behov
Buffert måste finnas för oförutsedda utgifter, gärna några 100kr som har sin egen lilla kategori och aldrig rörs om inte desperata tider

Oförlåtlig:

Fokus är att spara och att inte spendera pengar, oavsett behov:

– Köp torra bönor I bulk, koka på egen hand. Fokusera på egen-gjord mat, men byt olivolja mot billig mat/raps eller skippa helt, mat-planer beror helt på vilken säsong och vad som är billigt. Köp inget till normal-pris, ha alltid en miniräknare I huvudet och sätt en budget innan du går in I butiken; “jag har 200kr att spendera på mat idag, som ska räcka resten av veckan” och lös problemet med vad som finns

– Köp bulk, gärna nära utgångsdatum – eller rakt av dumpstra. Det finns grupper, organisationer och vänner som gärna hjälper med mat utan krav, och det går att leta I mataffärs-sopor efter fullt användbar mat

– Nikotin ingår under Mat – allt som läggs på Nikotin försvinner från Mat-kategorin

– Medicin är en prio, men alltid de billigaste alternativen, och läkarbesök tas ur Spar-kategorin

– Livskvalité innehåller: Hobby, som innehåller: Träning. Dvs Träning ses som en lyx att lägga pengar på, samma som charterresor eller liknande.

– Livskvalité innehåller även alla former av godis / snacks, och håll utkik efter ställen där ex lösgodis är billigt (affär I Kista som säljer för 3.90kr/hk) och handla bara där eller samma pris.

– Spara måste vara en väsentlig del av inkomst: 500kr minimum, men gärna 1000kr/mån eller mer

– Buffert ska alltid vara på minst 1 månadskostnad, men gärna minst 3 – en stabil buffert är ett bekvämt halvår utan inkomst.

– Oväntade utgifter tas ur Livskvalité, men om den är slut tas det ur Mat, så se till att alltid ha någon form av nödmat hemma eller inom billigt räckhåll – Buffert rörs ENDAST när allt annat fallerat och det inte finns en inkomst längre, men måste ersättas med högsta prio

Wooo skriver igen lol, så många månader, år? Och jag ba ”äh, jag har en grej på hjärnan, och lyckas faktiskt få ner några ord. Perf!

Jag kommer inte nämna namn eller speciella omständigheter, och hoppas att det är tillräckligt.

För inte alltför länge sedan insåg jag att mina gränser kanske inte är så stabila / perfekta som jag trott och önskat.

Jag har erfarenhet av att ge upp egna prioriteringar, mina egna intressen, för att hjälpa personer. Speciellt män. Det är något som liksom bankas in i AFAB’s hela livet; att offra delar av sig själv för att få någon snubbe att må bättre.

Att hjälpa personer som inte kan hjälpa sig själva så att de kan må bättre.

Trots att en inte får något tillbaka.

Jag minns ett TEDTalk om en kvinna som spenderat år i en destruktiv relation – med en man som slog och misshandlade henne regelbundet. Men hon lämnade inte – för hon trodde hon hjälpte. Hon trodde verkligen att de var på samma sida – att de kämpade emot hans trauma, hans bakgrund och tvångstankar tillsammans.

Han var ärlig med henne om varför han inte kunde kontrollera sitt beteende, hur hans bardom och dess hemskheter påverkat honom att bli den han är trots att han önskade sig ett normalt liv – med henne, den person han älskade mest.

Hon trodde honom, och stod ut med det. Stod ut med slag och misshandel och brutna ben, blåmärken, hela skiten. Och i hennes sinne var hon stark för det – hon var den starkaste person som funnits. Hon lämnade inte en älskade trots hans problem, och stannade för att kämpa, hjälpa, rädda honom från sig själv.

Jag minns inte vad som hände efter, men hon insåg att… detta inte var okej. Att hon inte förtjänade att behandlas såhär. Att kärlek inte var tillräckligt, och hon lämnade. Gick igenom processer för att inse hur hemsk den relationen varit för henne. Hur hon blivit utnyttjad av någon som sa sig älska henne över allt annat.

Det är just den känslan som jag… trodde att jag förstod. Jag trodde det fanns inom mig att känna igen den, och inte agera på den – att låta destruktiva relationer eller situationer existera utan mig. Att inte sätta mig i situationer som hade chans att skada mig.

Jag minns en före detta partner, som vid något tillfälle ”skämtsamt” slog till mig med en stekspade. Det var inte hårt, och började som ett skämt, men sen pågick längre än vad som kändes okej. En eller två slag är ok, men inte 10+ i hög hastighet, som bara blev snabbare och hårdare tills jag drog mig undan, och insåg att han hade tappat kontroll? Inte bad om ursäkt, inte kommenterade på det, inte fortsatte skämta när jag var tyst och iakttog honom.

Jag berättade det för en terapeut (under tiden jag faktiskt hade regelbunden kontakt) och var så stolt över att ha identifierat ett Problem^TM att jag berättade om hela situationen, hur jag var redo att lämna ifall det någonsin blev hot om slag, att jag var Redo för det.

Terapeuten sa att ”Det där låter som skäl att lämna redan nu…” men jag dissade bort det, och sa att jag hade en hel handlingsplan för när det VERKLIGEN blev dåligt.

Inget mer skedde – jag blev aldrig slagen, misshandlad eller r* av honom. Så jag behövde aldrig använda mig av min plan, och förlorade kontakt med terapeuten långt innan relationen tog slut.

Trots att insikten var så nära, så nådde den aldrig riktigt fram, och den lektionen hamnade bakom mig som en anekdot, bevis på tidigare problem och sådant en ska hålla sig undan från, men inget jag faktiskt tog till mig, tydligen.

En kväll så fick jag notiser som oroade mig – och ju mer jag talade med personen och närstående, desto mer orolig blev jag och tydligare blev det att personen hade ett seriöst meltdown. En person jag bryr mig om, som är viktig för mig, och jag gick direkt från min dåvarande sinnesstämning (trött, ofokuserad och omotiverad) till att totalt stänga av.

Jag kan kanske jämföra det med att gå från aktivt och mysigt alkoholpåverkad till att bli seriös och allvarlig för att något allvarligt hänt.

Jag packade ihop några viktiga småsaker, frågade vart personen var, och begav mig dit.

Det tog över 1h att åka hela vägen, och jag kommunicerade med närstående och personen i fråga för att se över och ha kontroll över situationen, hela tiden då jag hade denna seriösa, och totalt avstängda mask över mig. Min trötthet var borta och jag funderade på vad jag skulle möta. Det var en lång, enkel resa via tåg och jag hade ca 1h på mig att bara sitta och tänka.

Situationen var ny för mig. Speciellt med denna individ. Jag visste inte vad som väntade – jag visste bara att personen behövde hjälp, som jag kunde ge. Troligen.

Det fanns ilska i meddelandena, vilket var nytt. Oväntat. Jag såg framför mig hur jag kom dit, och blev utskälld av personen jag ville hjälpa. Hur personen inte ville ha mig där, inte ville ha min hjälp. Inte öppnade dörren trots att jag visste personen var där. Hur jag blev utslängd, våldsamt och hårdhänt.

Jag såg framför mig att jag blev slagen. Hur jag skulle agera på det – hur jag skulle hantera situationen exakt då, men också även efteråt, när det lugnat sig, hur jag skulle ställa ultimatum eller bara rakt av lämna.

Men jag fortsatte åka dit. Med alla dessa tankar och scenarion i mitt huvud, det enda som jag kunde tänka på under resan – hur hanterar jag ifall personen är aggressiv, utåtagerande, och destruktiv?

När jag väl var där, så hade det värsta lugnat ner sig. Jag gav några tips om värktabletter och mat / vatten, vi såg på saker och existerade tillsammans i lugn och ro i några timmar, innan jag frågade ifall personen ville tala om det.

Jag stannade kvar och agerade stöd, lugnande axel och omhändertagande på lagom avstånd.

Min mask var fortfarande kvar – den jag hade när jag funderade ut hur jag skulle hantera att bli slagen av någon jag brydde mig om, men fortfarande begav mig dit där det fanns chans att ske.

Det var först någon dag senare som jag och personen verkligen kunde tala ut, och jag blev frågad om mitt mående. Jag insåg att min mask var kvar, och att jag var där, känslokall och -lös och berättade att det inte var ett problem – jag kan stänga av mina känslor. När det behövs.

Tills jag insåg att det inte var bra. Jag ville inte vara i den masken, och den vägrade släppa – jag kunde inte känna för personen, för masken var där. Inte endast rädsla, utan kärlek eller närhet. Jag kunde inte få trygghet från personen, trots att jag blev omhållen och förstådd och accepterad.

Jag insåg att masken hindrat mig från så mycket mer än bara rädsla.

Jag hörde orden att det måste varit så otroligt läskigt, och jag började svepa bort det, men… mina känslor är viktiga.

Min hjärna jämförde händelsen med att gå in i en björn-håla, medvetet och orädd, och jag försökte förklara att ”det är bara något AFAB blir tränade att göra”. Som om det var något positivt. Något… starkt.

Men jag måste inte vara stark. Jag förtjänar att vara trygg. Jag förtjänar att vara trygg!

Jag bröt ner masken, och totalt bröt ihop. Alla känslor som jag inte tillåtit eller orkat känna kom fram och jag blev omhändertagen medan jag om och om igen sa ”jag förtjänar att vara säker, jag borde inte ha åkt dit, jag borde ha prioriterat mig själv” om och om igen.

Personen höll med, eller i alla fall accepterade detta.

Och jag insåg att jag hade medvetet gått in i en situation där jag trodde jag skulle bli misshandlad – för att jag brydde mig om personen som eventuellt skulle misshandla mig.

Inget sådant skedde, jag blev inte skadad och jag blev omhändertagen och älskad och accepterad, men den känslan och insikten var fortfarande där – att jag medvetet utsatt mig för fara, på grund av att jag prioriterade relationen över min egen säkerhet.

Det var den lektionen som terapeuten försökt ge mig, och som jag helt slängde åt sidan – och som jag inte förstått förrens nu, så många år senare.

Mitt eget välmående kommer ALLTID att vara min prioritet – borde vara det. Men tydligen har jag fortfarande lektioner kvar att lära mig, saker att arbeta med, och så många inställningar som jag måste hantera.

Det är svårt att beskriva med ord, i en blogg-post, hur viktig den lektionen var för mig. Men jag önskar att ingen någonsin behövde känna så – som om de gick rakt in i ett ormnäste med rak rygg, för att ‘rädda’ en relation.

Det är inte modigt, eller starkt, att offra sig själv.

Det är inte beundransvärt, och borde inte romantiseras.

Jag önskar det var enklare att inse, utan att själv behöva gå igenom det.