Jag försöker söka hjälp, men det går inte bra.

Min moster säger att ”Man måste va frisk för att vara sjuk” och på många vis stämmer det. Jag ser inte min autism som en sjukdom, men depression är absolut en form av sjukdom, och det påverkar mig enormt mycket.

Jag försöker söka hjälp, och när jag väl kommer någonstans och får tala med någon så möts jag av förstående blickar, ledsna miner och en allmän känsla av ”Men stackars dig, hur klarar du av detta, såklart du behöver hjälp. Hoppas du lyckas!”

Men där ligger problemet – ingen av dem jag möter / talar med kan hjälpa mig. Det är alltid någon annanstans jag ska, någon jag ska skickas vidare till, eller att dem jag talar med inte har kunskap om mina ‘problem’.

Det blir en evig cirkel av för lite kunskap – för lite kontakt – för många problem som jag helt enkelt inte kommer över.

Jag sökte hjälp via den coola nya appen Mindlr som ska vara psykologi-hjälp via app, officiellt fixad och allt. Efter en veckas väntetid fick jag kontakt med någon utbildad person, som frågade vad jag behövde hjälp med, varvid jag svarade ärligt.

Och fick frågan tillbaka: ”Hur klarar du dig?”, dvs ‘hur lever du fortfarande?’ Jag förklara min logik bakom det, varvid jag fick beröm för hur jag hanterar min depression – och sen avslutade de kontakten för att de inte kunde hjälpa mig. Mina problem var för seriösa för att de i appen skulle kunna hjälpa mig, men… vart ska jag då vända mig?

Jag försöker söka hjälp via vårdcentral, men vet inte vart jag ska vända mig. Min senaste vårdcentral verkar ha bytt ägare; senast jag försökte söka hjälp där, speciellt via blodprov eller allmän hälsoundersökning, så var det inga större problem. Jag kunde fixa tid, ta mig till tiden, boka om, och så vidare. Inga större problem.

När jag nu försöker finna den vårdcentralen så kommer bara Kry upp, vilket inte är samma vårdgivare. Men jag finner inget annat, och de har samma adress mm, så jag antar de bytt ägare / blivit uppköpta? Finner ingen information om detta, men vad annars kan det vara?

I telefon så finns ingen som svarar – jag blir hänvisad till appen. Väl där, så får jag prata med någon, som skickar mig vidare, som skickar mig vidare, som bokar ett fysiskt möte inne i stan för de vet inte hur de ska boka in mig på min närliggande central, och sen… missar jag mötet. Såklart. Jag försökte ringa och boka om innan tiden började, och fick till svar att ”Ingen kan ta ditt samtal”. Ringde till allmän service, väntade i kö i ca 20min, och blev sen kopplade vidare… till samma ställe, där de inte hade någon som kunde ta mitt samtal.

När jag gick hos Alviks Autism och Tvång mottagning så hade jag möten till och från, men behövde mer hjälp – de gav mig bara mediciner eller arbetsträning, vilket inte är det som är de stora problemen. Jag bytte till Kista Allmänpsykiatri men… efter att få vänta i 6mån på att ens få ett möte, på grund av semester och annat, så går mötet inte bra. Jag försöker tala om mina problem, men då de är så djupt inom mig, så kan jag inte bara ta fram dem. Jag är ärlig med detta, och får svar att ”Alla problem kanske inte måste hanteras”.

Jag får ingen ny tid.

Men jag söker själv ut egen tid, men… blir kallad till möte med båda personerna som ‘håller’ i mitt ärende där, och spenderar en halvtimme med att höra att de inte kan hjälpa mig, jag behöver autism-hjälp och inte trauma-hjälp, jag kan inte söka mig dit, jag kan inte komma tillbaka dit, jag kan inte…

Vilket slutar i att jag bryter ihop, skriker för att få dem att sluta upprepa sig, skriver ner vart jag annars ska vända mig med tårar över hela ansiktet, och drar därifrån.

Gömmer mig i deras chill-rum i obestämd tid, för jag klarar inte av att ta mig någonstans. Jag ser båda dessa personer gå förbi, samt flera andra, men ingen interagerar med mig, där jag sitter i fosterställning på golvet, ensam i ett lugnt rum, helt rödgråten.

Jag känner att de inte borde hanterat mig så – speciellt då de visste att jag var suicidal och med aktivt självskadande, men de gjorde så oavsett. Har inte hört av dem, eller hör av mig till dem, och har inget intresse av att någonsin göra det igen.

Det finns så många fler historier, exempel, anekdoter och annat från mina försök att söka hjälp, men jag orkar inte. Jag genuint orkar inte.

Men utan sjukersättning, eller arbetsmöjlighet, eller ekonomisk självständighet, så har jag inget val. Så länge jag behöver pengar för att leva, bo, äta, så behöver jag söka hjälp, för att få det bevisat att… jag inte kan få hjälp?

Det är jobbigt att vara sjuk.

Men vad har jag för alternativ?

kom just att tänka på en grej, igen:

osäker om det är så längre, men under 00 och 10-talet kom flera action-skräck-filmer som alla hade samma trope : en korthårig blond badass tjej som dog halvvägs igenom filmen, guns blazing, och som alltid hade vapen och kondomer pga ”better have and don’t need then need and don’t have”

Alien vs Predator och en del andra snarlika filmer hade henne, även Matrix om jag inte minns helt fel.

Hon var aldrig den första som dog, men heller inte den sista – bara en av dem där emellan som fastna någonstans och istället för att få panik så började hon skjuta/spränga saker tills hon krossades/åts upp eller nått.

Samt, hon var aldrig med från början – hon kom alltid in som någon slags backup / förstärkning innan shit happened, och dog innan end game började.

Tror även hon i någon mer 18+ film hade ‘no strings attached sex’ med någon kille i äventyret som sen lämnade henne att dö för vad helst han egentligen ville ha. Minns inget direkt exakt tillfälle men den känslan är där.

Jag lade märke till den karaktären pga den var det närmaste ‘mig’ som jag någonsin såg i media. Men hon hade aldrig någon riktig personlighet, eller någon slags story, och var aldrig en vital del av berättelsen – annat än att göra det ‘dark and gritty’.

Varje gång representation i media tas upp så tänker jag att jag aldrig känt mig representerad – jag har aldrig haft någon att se upp till eller känna igen mig i.

Men den karaktären kan nog räknas som det. Även om min reaktion till henne egentligen bara var komik relief för att hon alltid var densamma, alltid dog, och alltid hade kondomer med sina vapen. Det var en så enformig trope – men jag har heller aldrig hittat någon annan som ens fastnar hos mig.

Undrar hur det påverkat mig

Intressant tanke. Hur mycket kan det ha påverkat ditt liv?

Jag vet att min sexualitet ligger inom mig själv – att det är min kropp som kräver det, vilket började långt innan jag hade min debut och fortfarande påverkar mig och mitt liv otroligt mycket. Det finns saker som påverkat hur jag uttrycker den, kön och erfarenheter och mer, men det är svårt att faktiskt pinpointa

Min frisyr är pga att jag inte kan ha långt hår – jag försökte fram till gymnasiet, och när jag började klippa mer än bara topparna så blev det kortare och kortare tills jag ba rakade av skiten pga enklet. Samt, praktiskt. Men det påverkar ju hur omgivningen ser på mig – att inte vara den typiska Legally Blonde-typen som alltid är huvudperson-material.

Min sociala ställning är… svår att definiera. Jag ser mig inte som huvudperson, prioritet, eller medelpunkten. Någonsin. Delvis pga äldsta barn (”Du måste se till att dina syskon uppför sig”), delvis pga odiagnostiserad autism, delvis pga… erfarenheter. Men undrar om inte den tropen spelar roll där. Mer än jag ger det credd för.

Speciellt i queera sammanhang kommer det ibland upp – tex i Sense8, hur någon för första gången kunde se sig själv i media, och hur coolt det var. Jag tänker alltid att jag inte kan relatera – kanske för att jag aldrig varit en huvudperson. Det är nog annorlunda.

Kan inte tänka mig att det finns forskning om detta – hur en autistisk blond tjej identifierar sig och påverkas av media. Det är aldrig mig det handlar om – det är fokus på queer, ras, kön, synliga funktionsvarianter eller ‘male presenting autism’ sic men jag passar inte in i någon av de kategorierna. Bara ytligt, på en rent statistisk nivå.

Detta är ett random stycke jag skrev för att försöka komma tillbaka till mitt skrivande. Det är ingen bakgrund, ingen story, eller ens någon tanke kring det. Jag bara satte mig ner, skrev vad som kom till sinnes, och detta kom ut.

No beta det finns säkert syftningsfel och motsägningar, who cares lesssgoooo

“I saw you there”

He smiled, that same kind of stupid, sly smile he’d had then. “You did, did you?”

I didn’t answer. I knew what I’d seen, and what he’d been part of. He thought he could…

“I wish you hadn’t.”

Simple. Easy. Such a nice way to throw me off. 

“And why is that?” I try to sound confident. I think I fail. 

He looked at me, finally. It sent shivers down my spine, like ice flowing down my back. I try to look confident, like his eyes don’t hurt me, but I’m not sure I succeed. His smile tells me a sad story, in which I don’t even come close. 

“You know what it means?” His voice is cold. I hold back swallowing in fear. “What happened to the last one.”

I don’t want to answer. 

“You do.”

His final words. 

I’m not sure if it’s a sigh, but he turns right after, and walks to the giant doors. I actually feel fear, for the first time since I’ve come here, when he begin to close them. They go smoothly, on well-oiled hinges, not making a single sound except for when they close. The light click the lock makes, when he turns it. 

It’s darker now. The light from outside doesn’t shine into this room, not with the doors closed. 

When he turns to me, I feel sad. I don’t know why. I didn’t expect anything different, did I? I knew what I got myself into. 

The consequences of my actions, of my words, and the affect they’d had on the little time I had left. 

This time, it really was a sigh coming from him. I looked at his face, and saw something like sadness over it. But as he turned his face up, eyes meeting mine, it disappeared like it never was. 

“I want to ask you why, but I don’t think I can take the answer.”

“I…” I begin to say, but he turns towards me, the doors left locked behind him, and I swallow my words down along with my fear. 

“Either you’re stupid, thinking this is the right way to do things.” I blush at the implication, indignant at first, but he doesn’t let me continue. “Or you’re righteous, which mostly is the same.”

“But I…”

“Or, which might be more likely, you want something.” He was in front of me now, not close, but facing me, attention fully on me, his eyes holding me captive. “What is it you want? What do you think I can give you?”

I don’t answer and he must already know its a false assumption, but still continues. “Everyone wants money, isn’t it? Millions, if not billions of it. Become the big player, live a life of luxury, never having to think of another problem in your life, except maybe those of the heart.”

I just stare at him. 

“Maybe that’s what you want, then? Your one true love. I’ve had that a few times.” He leans closer, and I force myself to stay put. “But to tell you the truth, I don’t have that power. I can’t grant you anything to do with feelings concerning other humans.”

I scowl. “Of course, what…”

“There could be something else, of course, but I don’t think I’ve got your full attention yet. Neither of these options fit you, do they?”

Now, when he wants an answer, I stay silent. He seems to be fine doing all the talking for both of us. 

His smile is sly, but doesn’t reach his eyes. When he continues to stay silent, I look at him, and see that the emotion in his eyes is more sad, then entertained. 

“I thought this would amuse you, or at least… something.” I say it like I knew what was gonna happen. Like I had any idea what my words and actions would bring me. Like I had any control over the situation. 

Then again, I never had. 

Life is but an illusion, isn’t that right? Isn’t that what he said, then?

The silence drags on, and he’s watching me. I don’t turn away, but I know my face is red, that my eyes are betraying the strong facade I have, and that he knows all of it. 

“The last reason…” he says, as he crosses his arms, “is that you want to join. That you think you can contribute, or that I will give you a place by my side, if nothing else then to be able to keep track of you.”

I don’t answer. 

“It’s not the first time. Blackmail is a common practice. But, considering what you saw, and what you know, I thought you’d be wise as to why that’s a bad idea.”

I scowl at him. “So what? You think this is any easier? Like I have much choice?”

He doesn’t sigh, but it feels like he might as well have. “No, I believe that you believe that. Problem is that you don’t know the full story.”

I don’t avert my eyes, try not to show emotions, try not to betray anything of myself to him. The dark room helps, but I’m still nothing compared to him. His shoulder width alone being wider then my arms-length. 

I try to show I don’t have any of the fear he already knows is flowing through me. 

This time, he actually sighs. 

“Get out of here. Don’t spy on things you don’t have anything to do with.”

I don’t move. That… wasn’t what I wanted to hear. Or what I thought I’d hear. I can feel my mouth fall open, words unspoken, at a chock at what he actually said. 

He’s suddenly in my field of vision again, too close to comfort this time, and I recoil. I don’t want to, but this isn’t going as planned. 

Then again, I wasn’t sure I even had a plan to begin with. 

“I said. Go.”

“But…”

He touches me. His hand on my shoulder, heavy and firm, and I look up to meet his eyes. 

I’m still in chock, and it takes me a moment to realise, even though I’m looking directly at him. 

“Get out of here, and don’t come back.”

There’s something in his eyes. Something weird, something… moving? 

There’s something moving inside of his eyes. 

“You don’t know what you’re messing with.”

I barely hear what he’s saying. I can see it, almost, but it’s so dark. I can’t look away. I can’t understand what I’m seeing. 

“And, I’m sure I don’t need to say… but never mention this. Ever. To anyone.”

It turns. It’s looking at me. I know it sees me, it’s there, right in front of me. I know it. I see it. 

“But I think you can keep that little promise, can’t you, little human?”

His face changes. I don’t stay to see what it changes into. I just run. 

I run until I can think, until I can see the world around me, until there’s something else inside my mind except those eyes, that face, I can’t even think about it. 

I don’t want to remember it. 

I don’t want to think about it. 

I thought I understood what I saw. What was happening in front of me, what he’d done, that I could tell him. 

I thought a lot of stupid things. 

I ran until I fell over, my legs completely numb under me, my body burning but still I couldn’t get it out of my head. 

I saw it. 

I saw it for real. 

How could I ever forget?

Vid ett tillfälle gick jag på en grupp för autister i olika åldrar, för att samverka och existera tillsammans eller lära sig saker, jag minns inte vad meningen med gruppen var. Men tanken var terapeutisk – att lära sig om autism, sin diagnos, hur den påverkar en själv och ens liv och hur en hanterar världen. Den var specialiserad, men jag kommer inte ihåg mot vad.

Att prata djupt om sig själv, att gå in och försöka förstå vilka delar av en själv som är autism, vad som är förtryckt eller inte, vilka delar som är jag och vad som är min mask, det är krävande. Det kräver insikt och mentalt arbete som normtypiska personer generellt aldrig behöver gå igenom. Det lämnar en otroligt öppen och, om något går fel, förfärligt ensam.

I den gruppen fanns även en kille som var högljudd, på det sätt att han talade utan ursäkt, med en röst som inte brydde sig om sin omgivning, och väldigt ofta avbröt andra personer, som ofta var för artiga, tystlåtna eller för ömtåligt blottade för att kunna hantera det. Ledarna, som var tydliga med att underlägga inkludering, trygghet och att de själva inte var autistiska men inte heller skulle tala över någon och göra allt de kunde för att vara inkluderande, bland annat att byta färg på whiteboard-pennorna ifall någon hade problem med kontrasterna, eller använda whiteboard istället för papper pga obekvämt ljud för någon. Alla små detaljer som krävdes för att hålla alla individer inkluderade och accepterade och framför allt trygga.

Men de vägrade hantera denna person. De sa aldrig ifrån, eller korrigerade, eller tillät andra att avsluta sina meningar när han avbröt. Andra personer fick lätta med tydliga markeringar ifall de avbröt – men inte honom.

Efter några möten fick jag nog när han avbröt, efter att han spenderat alla personliga, inåtriktade övningar med att skylla på sin sambo, oavsett vad ämnet handlade om, att jag sade ifrån. Han började snabbt bete sig som en översittare, inte behövde lyssna på någon annan än ledarna, men jag frågade andra deltagare om de kände sig avbrutna och fick tydliga ‘ja’ till svar. Det var inte bara jag som led av hans beteende, men ingen gjorde något, tills jag bröt ihop och skrek på honom, ledarna, och sen lämnade i vredesmod. En ledare följde efter mig men jag tillät det inte. Jag minns inte egentligen vad som skedde, då det troligen var en meltdown, men jag vet att jag gjorde saker som inte var vanligt för mig, och fick ledaren att stanna bakom när jag väntade på hissen ner.

I flera samtal, och möten, efteråt, förklarade jag hur jobbigt hans beteende var, hur omöjligt det var att delta när han betedde sig respektlöst, hur han talade skit om sin sambo (sin ‘kärring’) hela jävla tiden, och jag tror jag kom igenom till en av ledarna. Tyvärr var det inte den som bestämde, och slutsatsen var:

”Vi känner honom, och hans sambo. De har varit här många gånger. Din reaktion var inte acceptabel.”

Nästa samtalsgrupp var ang självskada, och då jag inte kunde garantera att jag var självskadefri, kombinerat med detta, så var jag inte välkommen dit.

Jag tog det som en allmän ”Kom inte tillbaka”-varning. Och har inte varit tillbaka sen dess.

---

Jag har många liknande historier, hur jag sagt ifrån, eller avstått från någon för att jag fått dålig känsla, eller undviker tillställningar pga dåliga individer. Och varje gång jag berättar dem så blir folk förskräckta över hur dessa människor existerar, hur de får vara som de är, och berömmer mig för att säga ifrån.

Att jag är stark och beundransvärd som faktiskt säger ifrån, och argumenterar för allas rätt till trygghet, eller vad som.

Argumenter blir att jag är en bra människa, och därmed inte borde lida av att… inte längre kunna få den hjälpen?

De samtalsgrupperna är de enda i Stockholm. Den platsen är speciell för just autister, och varje gång jag söker hjälp riktas jag tillbaka dit.

Men jag vill inte dit. Det gör ont. Jag vill inte vara där, där de aktivt prioriterar en jobbig person framför dem som lider pga honom.

Den händelsen var… inte djuptgående. Det var inte ett djupt trauma, eller en djup kränkning av min tillförlit för dem. Bara individer som inte står för allt.

Men det är inte den enda historien. Inte den enda gången jag blivit skadad och drar mig från att komma tillbaka.

Andra situationer… är inte så enkla.

Den värsta är nog att jag blev tvungen att lämna en hel hobby och nätverk bakom mig pga en person, och dem som stödjer honom. Även fast de vet.

Varje gång jag berättar en sådan historia, är det gemensamt att jag är stark, att jag gör rätt i att undvika, att jag borde säga ifrån, att de önskar de kunde göra detsamma.

Det känns inte som en styrka. Det känns som… självskada. Att jag avgränsar mina alternativ mer och mer, ju fler destruktiva personer jag utesluter ur mitt liv.

Rädslan är att till slut kommer det inte finnas något kvar, annat än personer som kallar mig stark, medan de själva gör allt jag vill men inte kan göra – bara för några få personer. Att de kallar mig stark för att jag sitter ensam hemma dygnet runt för att jag är rädd för att bli skadad igen.

Jag önskar, väldigt ofta, att jag bara kunde låta det vara. Att jag kunde undvika att säga något. Att jag kunde bara lämna det, inte säga något, inte göra något, bara acceptera läget och fortsätta få hjälp, umgås eller nätverka trots dessa destruktiva personer.

Jag vet inte varför det är så omöjligt för mig, när det verkar vara så enkelt för alla andra. Eller varför det är så svårt för andra att inse de negativa effekterna av att vara den som ‘call out’ någon.

Det är föga förvånande att jag, som en autistisk person, har svårt att förstå vänskap och relationer. Men det finns nyanser av allt – och något jag alltid undrat över, eller känt till men inte i vilken utsträckning, är min förmåga att känna mig inkluderad.

Det är något jag har haft inom mig större delen av mitt liv, och som bara blivit starkare med åren. I låg och mellanstadiet så kunde jag ta för givet att en vän ville ha mig nära, jag kunde ringa dem och fråga om att umgås, jag kunde ta initiativ och vid flera tillfällen var jag troligen alldeles, alldeles för klängig.

Men det började ändras i slutet av mellanstadiet. Jag vet inte vad som skedde, eller hur, men jag började ifrågasätta ifall mina vänner verkligen var det, och började distansera mig från dem. Istället för att hänga runt gatlyktan som vi alltid gjorde, så vek jag undan och försvann in bland träden och naturen åt andra hållet. Mina vänner undrade ibland vart jag tagit vägen, när rasten var slut, men jag minns aldrig ett tillfälle då de gick efter mig eller letade / fann mig.

Jag slutade ringa vänner för att bjuda över dem / mig, när jag insåg att de aldrig gjorde detsamma för mig. När, några månader senare (iaf i den tidsuppfattningen jag hade då) en vän ringde och ville hänga så blev jag förvirrad, men det ändrade inte min motvillighet att börja ringa dem igen.

Sen började jag högstadiet. I en helt nya skola, med helt nya kamrater, från en helt annan skola, som majoriteten kände varandra sen innan. Inte jag. Den vän jag hade var en ‘fritidsvän’, som hade egna vänner i skolan, och jag visste inte hur jag skulle hantera detta. Jag är säker att hon kände detsamma, dvs att vi inte ville förlora vänskapen men inte visste hur vi skulle hantera varandra i denna helt nya situation.

Vid något tillfälle umgicks jag med en mellanstadievän, min bästa(?) vän, och höll hennes hand medan hon piercade sina öron. Hon kommenterade något om att hon inte trodde hon skulle göra detta ensam, eller, alltså, utan någon av de grupper av vänner hon hade, som hon umgicks mer med, liksom, jag var ju också en vän men inte de vännerna. Jag bara log och nickade och reagerade inte, men minnet har stannat.

En annan gång då jag hänger med den vännen, och hon säger något om planer att åka till Vällingby med vänner imorgon, och jag blir helt hype för jag ville ju dit och då kunde jag… men hon markerade tydligt att det var andra vänner det gällde. Jag var inte del av den gruppen. Jag slog av alla känslouttryck och vi fortsatte umgås.

Jag vill inte prata om högstadiet.

För något år sedan var jag med familj, och mina systrar började tala om ‘den där festen’ de haft, vilka som varit där och om de skulle bjuda in samma personer igen mm. Ena systern verkade skeptisk till att inte inkludera mig, eller prata om detta rakt framför mig, men den andra systern varken noterade eller brydde sig. Det var så otroligt tydligt att deras sociala kretsar medvetet innehöll varandra, även om det var artificiellt, och att jag inte var en del av det.

Allt det här är skilja händelser, och det är svårt att binda samman dem. Det är minnesbilder som kommer upp när jag tänker på ämnet vänner, vänskap, mm, och jag har svårt att binda dem samman med ord, bara med känslor. Och känslor översätts inte speciellt väl i text.

Jag har alltid haft svårt när någon talar om sociala band, vänskaper eller interaktioner som jag inte varit del utav, men som medvetet varit planerade. Tex om någon nämner ”Vi ringer varandra regelbundet”, ”När vi hängde tillsammans”, eller ”Den där kvällen vi planerade” mm. Om jag känner personen, så får jag direkt en stark känsla av svartsjuka, följt av ensamhet. Jag intalar mig själv att jag inte har rätt att ha varit med i den interaktionen, att jag:

1. inte är tillräckligt bra vän,
2. inte har rätt att inkräkta på någon annans relationer
3. inte kan förvänta mig att vara 100% delaktig i någons sociala liv
4. själv måste ta initiativ för att få samma sociala kontaktnät

Jag vet inte om det är ett problem. Jag vet att andra personer kan reagera på liknande, att de kan ifrågasätta varför de inte var med, eller inbjudna, eller blev tillfrågade. Men jag gör inte det. För jag vet inte vilken plats jag har i frågan. Jag vet inte vilken social kraft jag har i de etablerade relationerna, så jag vet inte om jag kan kräva att få ett svar till varför jag inte var inbjuden. Jag vet inte om jag någonsin har rätt att vara ett sådant alternativ.

Jag kan inte ställa krav på en relation, för jag vet aldrig vilken ställning jag har i den. Jag vet inte om det är inlärt beteende, eller allmänt hos autistiska personer, eller något att göra med social ångest. Eller om det bara är helt logiskt.

För jag tar aldrig sådana initiativ själv. Och är väldigt sällan intresserad av ev inbjudningar, eller att faktiskt kunna närvara på dem.

Jag vet inte senast jag gick och firade någon på eget bevåg, som inte var en släkt-vän eller familj, och än längre sen jag faktiskt tog med mig en egen present dit.

Så det är väl bara logiskt att ingen kommer till mig?

I många grupper jag är med i så är pronomen en viktig del av sin presentation. Det visas upp tydligt och tidigt vilka pronomen personer har, vilka de är bekväma med och inte, och om en inte har något pronomen så finns chansen att en frågas ut om varför.

Jag skriver aldrig mina pronomen öppet, om jag kan undvika det. Jag skriver inte det i min namn/nick-box eller i beskrivningar, och jag undviker att definiera mig med dem.

Lite som hur jag undvek att presentera mitt eget namn, innan jag funnit mitt nya egenvalda namn. Folk är för artiga för att fråga vidare, och accepterar att de ‘inte plockade upp’ mitt namn än något annat.

Samma med pronomen, numera.

Jag är inte helt säker på varför jag inte är bekväm med dem. Men det finns många skäl, som i slutändan kan summeras med att jag inte är bekväm i de icke-binära communityn. Jag känner inte att jag kan få vad jag behöver där.

När jag först fann icke-binäritet var via en specialiserad social media plattform, där någon hade en text som sade att personer som inte accepterar/känner till ickebinära könstillhörigheter inte borde kontakta dem. Jag messade och frågade om det, och fick till svar en FB-grupp, bland annat.

I den gruppen fann jag mitt namn, bland annat.

Men det slutade med en konflikt som gjorde att jag lämnade gruppen, och då den är hemlig så har jag inte hittat tillbaka. Delvis för att jag inte vill, men även för att konflikten resulterade i en meltdown, som jag vid tillfället inte kände till vad det var. Jag blev pressad för hårt och skrev för mycket och fick negativ respons, så jag lämnade gruppen.

Det är ett återkommande tema för mig, i dessa små, slutna grupper. Att det bara krävs en enda meltdown för att helt förstöra min sociala standing i deras community, till den punkt att jag inte orkar stanna kvar. Eller vågar stanna kvar.

Jag kan förstå hur det sker – de vill ha en säker space, och jag hotade den, därför är jag en ostabil del, och de skulle hellre vara utan mig. Det är i alla fall så jag ser det. Det är så jag uppfattat det, efter alla de gånger jag lämnat grupper, beroende på hur de behandlat mig. Det kanske inte är helt sant, men det är så det känns. Jag minns inte de bra sakerna – jag minns bara när de uppfostrade mig, tillrättavisade mig och tvingade mig att be om ursäkt för saker jag inte kunde kontrollera.

Till den punkt att jag har en meltdown och river sönder alla broar som eventuellt kunde ha lagats.

Sen varken vill eller får jag komma tillbaka.

Problemet är att jag är autistisk – jag har begränsat med skedar, jag kan inte hantera världen så som många andra, och jag har så många sociala trauman och triggers att jag kommer ha meltdowns. Det är inget jag vill eller kan hantera – det är själva grunden i en meltdown. Att det är för mycket för att hantera. Och mitt sätt att hantera saker på – är att skriva om dem.

Problemet är att skrift stannar kvar. Och efteråt är det så otroligt svårt att se känslorna – även för mig. Jag kan kolla tillbaka och inte finna vart eller varför jag förlorade kontroll, inte kunna förklara eller beskriva det, för att allt bara faller samman för mig. Det är inte logiskt, utifrån sett. Så i efterhand är det väldigt väldigt svårt att försvara mig själv, och hur jag betett mig.

Det får mig att bli mer, och mer instängd i mig själv. Jag vågar inte visa känslor, vara känslosam, reagera känslofullt eller visa upp delar av mig själv. För jag har för många erfarenheter där det… missbrukats, medvetet eller inte, eller misstolkats. Där jag, i efterhand, är den enda synliga förövaren.

Det vill säga, jag förtrycker mina känslor av rädsla för att bli överväldigad av dem, vilket troligen är en stor del till VARFÖR jag blir överväldigad av dem…

Det fascinerande är att de enda vänner jag faktiskt fått tillbaka efter en direkt meltdown är cis-killar. Långt ifrån alla, men de som kommer tillbaka är dem som genuint vill bli bättre människor, och ser min meltdown som något de var del av att orsaka – det vill säga inte 100% för att jag är en dålig människa. Utan för att allt är så mycket mer komplicerat än så, och de vill kunna förstå varför.

Problemet blir att väldigt, väldigt många sådana personer blir väldigt lätt bortskrämda av pronomen – det är något okänt, troligen något de hånat och skrattat åt skämt eller memes om, och inte vill ha med att göra. Till en början. Men jag är väldigt bra på att förklara, utbilda, och inkludera, och tids nog finns chansen att de kommer förstå.

Detsamma kan ske inom ickebinära grupper, absolut. Problemet är att de är så mycket, mycket mindre, och generellt känner alla till varandra, och om någon får en dålig uppfattning om mig… så är jag ute. Socialt, om inte rent praktiskt utslängd.

För tillfället kämpar jag för att stanna kvar i bland annat Queer n Nerdy servern, för det är en av de väldigt få sociala grupper jag faktiskt har just nu. Men jag är inte bekväm. Jag känner mig inte hemma. Jag känner mig inte säker. Jag vet att jag är en seriös meltdown från att bli utfryst, och redan skulle varit det om inte på grund av de få vänner som försvarar mig.

Att visa upp pronomen är inte en polariserande handling, egentligen. Men, helt ärligt? Det är svårt att finna vänner och sociala grupper som är bekväma med att använda ‘hen’, och som därmed hellre håller sig borta från ‘de slags människorna’ helt, och min sociala pool är alldeles för liten för att riskera att drunkna i den.

Egentligen handlar det inte om pronomen. Men det är en så tydlig och framträdande signal att det är svårt att inte tolka det som så.