Kategori: Okategoriserade

Empati / Hyper-vigilance

Jag är överdrivet empatisk.

Jag känner andra personers känslor innan mina egna; jag kan se på tonläge och mickro-ansiktsuttryck hur någon reagerar och känner, och agerar eller tänker därefter. Det går inte att stänga av, och är alltid närvarande, och jag har ingen kontroll över det.

Det är något jag alltid trott är i grund något jag skapat själv; innan jag visste vad autism var, så kunde jag inte vara social. Inte på något betydelsefullt vis, för jag kunde inte hålla konversationer eller agera som en individ ‘borde’, och var därför alltid ensam istället. Jag visste inte hur jag skaffade vänner, eller vad en vän egentligen var för något.

Så jag iakttog. Jag förstod att något var annorlunda med mig, att jag inte förstod sådant som andra tog för givet, så jag iakttog och såg filmer, serier, försökte lära mig via alla medel jag hade lätt tillgång till, hur jag skulle vara social. Till slut lyckades jag, med bieffekten att jag var överdrivet medveten om ALLA detaljer i en människas känslor så länge de är tillräckligt nära mig.

Kombinerat med att jag är autistisk och autister har en unik version av empati, så tänkte jag att det är därför.

Men tänk om det är fel?

60362646_10102026408308776_6231491904291209216_n

Det jag berättat hittills är mestadels mina egna teorier: sådant som jag själv tänkt ut, kommit underfund med, funnit logiska och därmed accepterat som sanning. Mycket av det jag säger om mig själv är skapat på detta vis, med några få undantag med hjälp från psykiatriska termer och terapeuter. Men en stor majoritet är bara ‘mitt eget påhitt’, för att förenkla termerna.

Så, ibland har jag fel. Ibland är det logiska inte alltid korrekt, för att jag saknar information, eller för att jag inte ser sammanhanget eller förstår vilka delar av mig själv som samverkar, och hur det påverkar mig.

Under tiden då jag iakttog, de åren av mitt liv som jag inte kunde hantera, var jag ensam. Jag iakttog, försökte socialisera, men lyckades aldrig, och till slut kunde jag inte försöka längre.

Jag såg det som att jag ‘lärde’ mig vara social, och därmed fick några bieffekter i form av överdriven uppmärksamhet och empati, men det är som sagt bara en teori. En annan teori är att den perioden satte sig som ett trauma inuti mig, oberoende av hur jag utvecklades, och därmed har skapat permanenta förändringar inom mig, som bland annat visar sig i form av ‘hyper-vigilance’.

Det skulle förklara en hel del, och ärligt talat, vara mer logiskt. Men det bevisar också att jag är traumatiserad på ett vis som jag inte kände till; att jag själv inte insåg att dessa beteenden och känslor var grund i något destruktivt, och därmed aldrig riktigt arbetat med dem.

Jag visste inte att det var på grund av något skadligt, och visste därmed inte hur jag skulle hantera det – för jag visste inte att jag kunde hantera det.

Så hur många andra delar av mig själv är egentligen överlevnadsstrategier, och vilka delar av mig är genuint min egen personlighet?

22450067_10155909252517502_6175512622588817463_n.jpg

Annonser

Mediciner

Online finns det många memes om att mediciner är skit – att de aldrig kan slå en bra utsikt, frisk luft och till exempel yoga. Att det inte finns några skäl till antidepressiva, att det inte är bra med psykologiskt påverkande mediciner i allmänhet, och att det är skit att försöka ta dem, eller se sig själv som beroende av dem – att det bara är hjärntvätt och placebo och inget äkta.

Även bland personer med erfarenhet av medicinska preparat kan ha väldigt negativ inställning till dem – de kanske har träffat läkare som tvingat på dem mediciner som gett dåliga bieffekter men inte gjort något positiv, det kan vara att mediciner inte påverkar dem som de ska, eller att de tagit för många och de har samverkat på något negativt sätt.

Det finns många skäl, och vissa väldigt giltiga skäl, till att vara skeptiskt till mediciner av alla slag – men det är också något som ofta underskattas.

Det är många som undrar vad mediciner kan ha för effekt, vad de kan vara för skäl till att ta mediciner i allmänhet, och det är en bra tanke. Det är bra att vara skeptisk, att ställa frågor och fundera om det verkligen kommer gynna mig, om jag verkligen litar på min läkare, om jag verkligen vill försöka mig på detta och se ifall det verkligen är något som kan hjälpa mig – trots bieffekter.

Men själv är jag väldigt, nästan oväntat, positivt inställd till mediciner, och jag tror att mycket kan hjälpas med dem. Jag har gått på anti-depressiva i flera år, genuint så många att jag inte ens vet hur många, och det är självklart för mig att ta en tablett på morgonen. Även fast jag glömmer lätt, ifall jag blir överväldigad eller har bråttom, men med tanke på hur tankspridd jag i vanliga fall är så är detta något väldigt, väldigt inpräntat i mig nu – att ta mina antidepressiva. Det är nästan fascinerande.

Men för inte länge sedan var jag hos läkare och frågade massvis om jag kunde få mediciner för olika symptom – ångest, eller osäkerhet, eller social fobi, och så vidare. Det finns väldigt få som är riktade just mot detta, och väldigt få mediciner som genuint är inriktade på människor som mig, men vi hittade något intressant – en medicin som jag aldrig faktiskt hört talas om, och som jag inte minns ifall jag någonsin sett en vän fråga om.

Men jag är inte emot att prova, så jag fick ut ett prov på några veckor, och de första två-tre dagarna var inte väldigt roliga – massiv huvudvärk, vilket är vanligt vid ny psykologisk medicin. Jag hade samma när jag började på anti-depressiva, att jag hade huvudvärk som var så stark att jag genuint inte klarade av det. Samma här – en omställningsperiod på några dagar, men efter de första dagarna så släppte det, och jag var tillbaka till min vanliga rutin – nästan.

Medicinen hade några fysiska effekter, så som att mina bröst började läcka, vilket de ALDRIG gjort förut, men endast i liten mängd och även om det chockade mig, så är det något som är väldigt lätt att hantera.

De positiva aspekterna var dock ännu större; jag har haft mindre ångest, och jag har fått en mycket bättre dygnsrytm. Jag är på gränsen till att bli en morgonmänniska, jag som varit konstant nattmänniska hela mitt liv och aldrig vaknat innan 9 av egen vilja, men efter jag började med denna så har min dygnsrytm blivit att jag somnar runt tolv, och går upp runt 8. Att jag genuint har en ‘vettig’ dygnsrytm, och att jag genuint blir sömnig runt 22-23 på kvällen.

Det är något jag aldrig faktiskt förväntat mig.

Sen har jag fått psykologiska förbättringar, och jag kan vara mer social och självgående, vilket är underbart. Jag har dock även fått längre och mer verklighetstrogna drömmar, men det är inte direkt något negativt.

Jag vill inte skriva ut vilken medicin, av flera skäl. Jag tror inte den är för alla, och jag tror inte den är så positiv för alla som den varit för mig, och jag vill inte sprida någon falsk information eller ens bara falska förhoppningar, så jag vill inte namnge mediciner alls. Själva inlägget handlar mer om att mediciner kan påverka så mycket mer än vi tror, och så mycket mer än vi egentligen vill förstå, och att mediciner kan ha så otrolig positiv inverkan på vårt liv, även på sådant vi tror är oföränderligt.

Jag visste sen innan att jag var väldigt utgående, men med denna medicin så har jag även kunnat agera som det. Vilket är något otroligt unikt och positivt – det har gett mig möjligheter jag aldrig skulle ha haft annars, och att det förändrat dygnsrytmen var något jag inte ens blev varnad för, men som ger mig många möjligheter att vara social och närvara på möten eller annat som annars skulle varit förlorade för mig.

Så, det handlar inte om någon specifik medicin – det handlar om att mediciner kan hjälpa med saker som vi aldrig trott de skulle kunna påverka. Att det finns hjälp att få även mot sådant som en tror är en del av en själv, sådant som en ser som en del av sig själv, som en personlighet, som något unikt för en själv – men som kanske är effekter av depression eller liknande, eller som oavsett kan medicineras för eller emot.

Jag vill inte säga att mediciner hjälper alla – det finns många skäl att vara skeptisk, att ifrågasätta och framför allt – lita på sin egen kropp och sina egna insikter. Men det finns också mycket att vinna, ifall en lyckas träffa rätt.

Triggande intressen

Har ni något ni älskar? Någon serie eller film eller bok som är som en del av er, något ni alltid kommer tillbaka till, något som ni genuint älskar och som måhända förändrat delar av er helt?

Vissa utav dessa intressen stannar med oss, andra försvinner i minnen, andra… förändras. Det kanske är en pågående serie, som helt enkelt aldrig tar slut, och som du älskade någon gång, men nu är annorlunda? Eller något som du trodde du var klar med, men som kommer tillbaka gång på gång, även när du inte väntar dig det?

Vissa av dessa kan förändras till den grad att de blir skadliga. Att något du en gång älskade ovillkorligt nu har sprickor och problematik i sig och som du måste hantera, för inom dig slåss ett helt krig om att både försvara och slänga bort din fandom, ditt intresse, och det är svårt att veta vad som är äkta, vad som är starkast.

Det är jobbigt när dessa intressen kommer till den punkt att de triggar dig. Inte bara för dess innehåll eller problematik, utan för att du älskar det så djupt att det är svårt att hantera. Du är så insatt att du vet allt, du kan på en sekund komma in i djuptgående utläggningar om detaljer och namn och karaktärer som ingen annan känner till, som är djupt begravt i informationen som ges vid sidan av serien, som är canon men inte tillgängligt för ‘vanliga dödliga’, utan bara de superintresserade – som du.

När det är så djupt inrotat i dig, att det är svårt att hantera. Intresset skapar för stora känslor, för mycket svall och stolthet och information och elitism inom dig själv; du måste veta allt, men det är för mycket, och du vet inte vart du ska sätta gränsen. För du är endast en person, och detta intresse är för stort för bara dig.

Tänk om du var ensam i det. En del av charmen är att du får uppleva allt på egen hand, du får se och känna och uppleva sådant som andra ser som detaljer eller oviktigt, men för dig är det något unikt, något otroligt. Du kan inte sluta tänka på det.

Problemet i att vara ensam om ett intresse är att det inte går att dela, och när du väl finner någon som kanske delar det, så är ni på helt olika nivåer. Ni har fokuserat på olika saker, tolkat in olika känslor, ni kanske har olika uppfattningar eller har sett saker som självklara, som den andre inte alls insett. Det blir en dissonans mellan ditt intresse och den andres, även fast det är samma intresse egentligen, men ni har varit ensamma i det så länge att ni inte vet hur ni kan tala om det, uppleva det tillsammans, eller knappt samsas om det.

Ni har olika minnen, olika punkter som påverkat er, och olika detaljer som är av betydande vikt. Olika symboler som ni tar för givet eller som ni anser symboliserar erat intresse, och det är svårt att förstå varandra utan att gå in på en så djup nivå att det blir personligt, intimt, och relationen mellan er båda är nog inte redo för det.

Det kan skapa problem med intresset rent generellt. Vetskapen i att du är ‘ensam’ i ditt intresse, för även om det finns tusentals som delar ditt intresse, så är det ingen som upplevt det på samma sätt som du själv. Alla har upplevt det för sig själva, och den gemensamma nämnaren är bara Intresset – som alla upplevt olika. Och där finns väldigt få gemensamma detaljer – för hur talar en om ett intresse, när alla har olika uppfattningar om det? När alla älskar det, men aldrig någonsin har talat med någon annan som älskar det, och inte vet vilka ord eller detaljer som denna person känner till?

Intresset i sig kan enkelt bli triggande – antingen för det sociala, eller det bristande sociala, eller den intensiva känslostormen som kommer när något nytt eller uppdaterat inom intresset släpps.

Till slut kanske det blir bättre att bara låta det vara. Att låta intresset brinna ut, för du känner det för intensivt, och har svårt att handskas med det. Istället för något värmande och givande så är det något intensivt och dränerande.

Problemet är när intresset aldrig riktigt slutar, men aldrig blir mindre intensivt, så något som du fortfarande älskar, men nu ser genom annorlunda ögon, för alltid hänger med dig, varesig du vill eller inte. Du kanske ser problematik som du aldrig såg förut, eller du inte längre kan uppskatta den enkla tematiken, eller något bakom skaparna av intresset har ändrats eller kommit till ytan, och det är svårt att bortse från.

Vilka skäl det än är, så är det svårt att hantera. Att ha något som alltid ligger precis innanför, som alltid brinner på en liten låga men när som helst kan explodera, och du gör ditt bästa för att fortsätta leva som vanligt. Som om detta inte riktigt fanns.

Men det är svårt att låta bli. För oavsett skäl, oavsett problematik, så älskar du det fortfarande. Och det kommer aldrig sluta; det är en del av dig lika starkt som något annat, det är något som ändrat dig, definierat dig, något du älskar men inte riktigt orkar älska.

För kärlek är inte tillräckligt ❤

CW: Bröst

Jag snackar en hel del med Snubbar™, vissa även kallade Fuckbois™, via bland annat Tinder. Det är lite av en hobby, och jag är tillräckligt skamlös för att kunna svara på en hel del ‘för personliga’ frågor utan problem. Jag har även en utmärkt förmåga att markera och hålla gränser, även i text, vilket kan vara oumbärligt i tal med många utav dem.

Något som nästan alltid kommer upp – bröst. Mina är ganska noterbara, oavsett vad jag gör med dem, och under senaste vintern har jag ändrat kroppsform, vilket gjort dem än större. Det är ett väldigt populärt ämne, tro det eller ej, att fråga/snacka om mina bröst. Vilket jag sällan har problem med, för det finns så otroligt mycket som de aldrig känner till, och jag utbildar gärna.

Det faktum att bröst ändrar storlek verkar helt chockerande för nästan alla dessa. De frågar vilken storlek jag har, jag svarar något i stil med att det ändras beroende på vilket vecka det är, eller vilken kroppsform jag har, och det följer ALLTID ett dussin följdfrågor medan de försöker förstå denna nya och omvälvande information:

Kan bröst ändra storlek?

Vad betyder den storleken?

Vad menar du att du inte vet exakt storlek?

Först; ja, de ändrar storlek ganska mycket. Första gången jag verkligen noterade det var runt 19år, men det är en tydlig kurva med att de blir större runt mensen, eller bara när de känner för det. Nej jag har ingen direkt kontroll över dem, och jag kan förklara storleks-tabellen för dig, men oftast är det mer förvirrande än att inte veta alls.

Jag kan inte exakt storlek för 1. de ändrar form från vecka till vecka, ibland dag till dag och 2. jag ändrar kroppsform till och från. Får jag mer fett, blir brösten större. Får jag mer muskler, blir de ofta mindre. Jag kan säga vilken storlek jag hade den senaste gången jag köpte en ny BH, men dessa är inte längre bekväma på mig, så min storlek är troligen väldigt annorlunda från dess.

Eller den gången då en liten nörd skickade ett boob-relaterat meme till mig, och jag svarade med att utbilda honom i bröststorlekar, BH-kostnader och tillgängliga storlekar, och lite allmänt hur det är att leva med noterbart stora bröst. Till exempel kan jag inte gå i trappor utan att ändra mina kropps-rörelser så att brösten utsätts för minimal möjlig gravitation. Eller att brösten hålls upp av endast en muskel, resten ganska löst sittande fett-vävnad, och att BHar är generellt obekvämt hårt åtsittande för att kunna avlasta den muskeln ordentligt. Så hårt åtsittande att det kan vara svårt att andas riktigt djupa andetag, varav det första nästan alla stora-bröst-bärande människor gör när de kommer hem är att ta av sig BHn – för att kunna andas och låta skinnet återhämta sig från den ständiga pressen.

Trots det så är BH något väsentligt. Det är inte alltid en fråga om snygghet för mig, eller hur sexig jag vill vara, utan helt grundläggande en bekvämlighetsfråga; jag får svårt att andas om de är utan stöd för länge, och får svårt att röra mig bekvämt om de inte är någorlunda uppbundna, och måste alltid ta med dem i beräkningarna när jag skaffar kläder eller väskor. De ryggsäckar jag har, eller har provat, är aldrig gjorda med stora bröst i beräkningen. Jag har banden över bysten, för att hjälpa till att avlasta ryggsäcken, så långt ut jag kan, men fortfarande kan jag knappt knäppa dem. Och om jag gör det, är de direkt över brösten, så jag får dubbelt så många som innan.

Jag har inga problem med att tala om mina bröst, eller göra dem tydliga; de är en del av mig, och jag känner ingen skam över dem. Ibland är de jobbiga, ibland är de i vägen och ohanterbara, och jag har skapat hela mitt kroppsspråk omkring dem och deras storlek – men det är inte bara negativt. Det är långt ifrån ‘naturligt’, då jag aldrig skulle kunna springa med dem helt fria, men i dagens samhälle är det endast en minimal detalj, på gott och ont.

Problemet jag har är att okunskapen om naturliga bröst är så jävla otillräcklig.

Tragedi

När något tragiskt händer I en persons liv så är förväntningen att det ska göra livet svårare eller jobbigare för den personen. Att de ska bli deprimerade, svåra att kontakta och att de behöver extra mycket stöd, både mentalt och fysiskt. 

Responsen för normtypiska personer är ofta det; att det blir jobbigt, det blir en depression och det blir något noterbart. Att det går att se tillbaka på tiden efter händelsen som en mörk tid, men något som de slutligen förhoppningsvis tar sig ur. 

Det är annorlunda för personer som redan är deprimerade, eller permanent deprimerade. Chansen att en plötslig eller väntad jobbig och tragisk händelse förändrar ens beteende och mående är mindre; samt med vilken grad måendet förändras kan vara markant annorlunda. För någon som redan är djupt deprimerad så är ännu en jobbig sak antingen det som bryter en – eller inget annat än väntat. Depression tar bort glädje och trygghet från närvaron, och att vara högfungerande med konstant depression är detsamma som att ha många, många coping mekanismer för depressiva känslor och tankar. 

Att något negativt händer kan vara jobbigt och svårt, men så länge personen inte var på bättringsvägen, så är chansen stor att hens mående stannar detsamma. För om en redan är på botten, hur långt ner har en kvar? Det finns negativa händelser som kan förändra ens sätt att tänka och känna kring sig själv och omgivningen, men är den depressionen djupare än innan? Om en redan var så djupt en kunde komma?

Absolut kan tragiska händelser fördjupa en depression, men I vissa fall är det bara en del I mängden; måendet är detsamma både innan och efter, med undantag att det nu finns fler triggers. Vilket skapar en tydlig dissonans mellan den deprimerade och hur denne ‘egentligen’ ska reagera på något tragiskt. Normtypiska personer kanske förväntar sig en ny djup period, för de ser bara utsidan; bara den ‘högfungerande’ delen av det hela, och inte arbetet för att hålla denna fasad uppe. De ser inte mörkret bakom, och tror att personen är på bättringsvägen, när det egentligen är så att personen blivit bättre på att maska. 

Vid långvarig och djup depression lär en sig väldigt många coping mekanismer; en lär sig att fejka leenden, att vara social mot sin egen vilja, att anstränga sig att vara normtypisk och icke-deprimerad. En lär sig att maska, och hantera; en lär sig sätten att distrahera sig själv från mörkret, att inte fastna I djupa gropar, att inte debattera sig själv till panikångest. Efter ett tag försvinner många av symptomen, och det som är kvar är en slags förvirrad inställning till sig själv – allt är okej men det är fortfarande inte okej? Det går att vara social och leende men det finns fortfarande mörker överallt? Och en skapar en dissonans till sig själv; hur en är utåt är inte vad en är inåt, och efter ett tag är det svårt att skilja dem åt, eller förstå vilka delar som är ‘äkta’. 

Vem är jag, om jag inte är den inuti, eller den utanpå?

Om tragedi då slår till, är det enkelt att hantera. ‘Enkelt’ på det vis att en redan har sätt och mekanismer att hantera depressiva tankar och spiraler på, och att det är enkelt att applicera dessa på nya situationer, oavsett om de är av annorlunda skäl än tidigare. 

Dissonansen blir tydligare mellan hur en ‘borde’ känna och agera, och hur en ‘egentligen’ agerar, för omgivningen ser ingen skillnad, och det måste betyda att tragedin inte betydde något för personen. 

Att personen inte mår dåligt över detta. 

När det egentligen är större bevis på att personen mådde skit innan och detta nya mörker är inte djupare än det som redan fanns på plats. Att det nu finns två eller fler mörka moln ovanför personen, och om det första var tillräckligt djupt för att skymma solen, så kommer det andra inte göra så mycket skillnad. 

Social Inkludering

Jag fann slumpmässigt en låt, som jag älskar, men som också träffar en ton inom mig själv; Through It All, med From Ashes to New

You’ve given me a chance to change
Helped me in ways I can’t explain
I’ll never understand the way
You took my hand with no dismay
Now I’m who I am today
And that’s the man I plan to stay
But can’t escape, I can’t evade
You stranded me and ran away
Why’d you do it why’d you leave
Why’d you help me find my feet
Why’d you guide me blindingly
Then turn and say goodbye to me

Den har fastnat lite, för I allt som allt, känner jag att jag… är den personen. Den de sjunger om. Att jag mött flertalet människor som skulle kunnat vara den som sjunger, och att de kunde sjungit detta – om mig. 

Den känslan stannar kvar. Får det innebär att jag ordentligt påverkat människor I min direkta omgivning, och den tanken… fastnar. 

Jag baserar mycket I mitt liv på att jag är exkluderad; oviktig. Det är på grund av flertalet anledningar, men speciellt av hur samhället ser på mig; någon som konventionellt ser bra ut, har en funktionsduglig kropp nedanför huvudet och en priviligerad uppväxt. Det finns I detta inga skäl att jag inte ska arbeta heltid, helt enkelt, eller tillföra mer till det kapitalistiska samhället än vad jag får ut; trots det så har jag inget jobb, och är snarare en ekonomisk börda, sett från de bidrag jag får. 

Sen min ångest som säger att jag aldrig är eller kommer vara prioriterad, men den är ytterst komplex att självmant bryta ner. 

Men tanken som uppkommer I sången, den att jag faktiskt är en del av deras liv, på grunda av hur jag påverkat dem, visar ju att jag INTE är redundant. Att jag inte är ‘bara’ någonting, utan en vital deras av deras liv, och därmed är mitt värde… ovärderligt. 

Jag vet inte om den tanken är ny, men den har aldrig slagit mig I den här versionen förut, och aldrig med denna magnitud. Att andra personers liv, och hur jag påverkat dem, är hur jag kommer fortsätta leva så länge minnena av mig existerar. Även om vi inte är deltagande I varandras liv längre, så finns det värde I min inverkan, I min existens, som bevisas inte bara för att jag lever, utan för att jag interagerat med andra personer – och detta har markant påverkat deras livskvalité. Oavsett hur planerat eller medvetet det var. 

Det är ett intressant tanke-experiment. 

CW: Bråk

Någon gång innan jag blev myndig så spelade jag tv-spel i vardagsrummet. Min syster hade ett program hon ville se, så jag pausade mitt spel, bytte kanal, och lät henne se på sitt program. Efter programmet var slut så fortsatte hon titta på tv, och jag blev mer och mer frustrerad. Efter att hon kollat på ett halvt program, och i reklam-pausen bestämt sig för att fortsätta se på sitt program på sitt rum, då hon hade en egen tv, frågade hon ifall jag tyckte hon var snäll. Jag mumlade något i stil ”Jag bryr mig inte” eller liknande passivt aggressivt, och hon blev arg. Hon frågade igen, och vi började slåss.

Efter en kort utveckling där min syster även skrek på mig, kom föräldrarna och min syster rusade gråtandes till sitt rum. Jag hör henne prata/skrika högt hur jag inte uppskattar henne eller liknande, jag minns verkligen inte vad hon sa då jag försökte stänga ute det så mycket som möjligt, och mina föräldrar försökte få kontakt med mig när jag gick till mitt rum. Men mitt ansiktsuttryck var nog mest frustrerad/neutralt negativ, då jag fokuserade all energi på att inte bryta ihop innan jag kom till mitt rum. Jag stängde in mig själv, satte mig på golvet med ryggen mot dörren och bröt ihop, i tystnad, medan familjen försökte hantera min syster, och förstå vad som hänt.

Min mor ställer sig till slut utanför min dörr och undrar varför jag inte lät min syster se på sitt program, eller snarlikt, med en väldigt arg och anklagande röst. Jag svarade inte. Min mor frågar mer om vad och hur och varför, tydligt markerat att jag är den som skapat detta, att jag är den illasinnade personen, och jag hör ilskan i hennes röst medan min syster fortfarande gråter i bakgrunden. Jag svarar inte.

Till slut tvingar mor upp min dörr (vi hade inga lås, och jag väger vid tillfället betydligt mindre än mor) men när hon ser mig på andra sidan så pausar hon. Jag sitter i fosterställning och mitt ansikte är troligen helt rödgråtet, och det får henne att pausa, sen gå ut till far och syster, säga något jag inte hör/kommer ihåg, och sen ändrar hon tonläge totalt.

Några sekunder senare ligger vi på min säng och hon gör sitt bästa för att trösta mig, med mjuka och undrande ord som försöker förstå vad som hänt. Jag förklarar, och berättar vad jag sagt, helt säker på att det var vad som startade det hela, men hon svarar att min syster inte hört det. Att hon blivit sur över att jag inte gav henne tillåtelse att använda tv’n, eller inte uppskattade hennes erbjudande om att låta mig spela medan hon såg på programmet på sitt rum. Jag minns inte exakt.

Det var en så tydlig minnesbild; den paus mor tog, när hon väl fick syn på mig. Hur hon agerat innan, hur hon agerade efter, och hur min syster snart efter slutade gråta.

Hur allt förändrades när familjen såg hur jag reagerade på det hela, och fick höra min version.

Det finns troligen en sensmoral i detta, men jag kan inte gräva fram den exakt just nu.