Kategori: Okategoriserade

TW: Suicid, jämföra livsöden

Jag har en förmåga att kontinuerligt jämföra mig själv med andra personer. Oavsett vilka personer, så jämför jag mig med dem, men speciellt med människor som arbetar och engagerar sig.

Mestadels för att jag inte är sådan, men skulle önska mig vara det. Hur mycket skulle inte jag kunna förändra världen om jag bara kunde arbeta ordentligt, utbilda mig och engagera mig så som sig bör i det samhälle som byggts? Problemet är att mina emotionella hinder hamnar i vägen, och jag kan inte hantera det.

Det är nog vanligt att jämföra sig själv på ett sådant vis att en själv verkar sämre. Att en undrar varför inte jag kan göra X eller varför bara de kan göra Y, varför jag verkar vara den annorlunda eller egendomliga. Varför är just jag den person som inte klarar av X?

Ofta glömmer en bort att tänka på hur personer kommit dit, eller hur en tagit sig till en sådant ställe att en kan utföra eller vara den som en är. Det är enkelt att inte tänka på timmarna spenderade på gym för att få en konventionellt åtråvärd kropp, utan att istället undra varför inte en själv har en sådan kropp. Det är enkelt att känna sig otillräcklig när en möter personer som har så otroligt många bollar i luften, som verkar klarar av allt som kastas mot dem och lite till, men det är svårare att tänka sig alla intressen eller hobbier som den personen inte har eller inte ger sig möjlighet att följa.

För mig blir det mycket att jag funderar ifall jag skulle varit annorlunda om jag inte varit priviligerad nog att faktiskt kunna få aktivitetsersättning. Om jag inte var en av dem som lyckades, som faktiskt kan leva på bidrag, som har möjlighet och lever i ett land där detta finns tillgängligt. Jag funderar ifall jag skulle tvingats in i ett arbete, och ifall jag skulle fungerat där, bara någon eller omständigheter tvingat mig.

Jag undrar om jag skulle blivit en annan person som dessa möjligheter till bidrag inte fanns för mig.

Men jag glömmer att tänka på alla människor som inte är här längre. Det är enkelt att glömma dem, för de talas inte om, inte direkt. Dem som väljer att inte vara kvar, de som inte kan hantera vad de utsätts för, och tvingas försvinna.

Det är enkelt att inte tänka på dem, speciellt när jag jämför med mig själv, för i mitt liv har jag aldrig varit aktivt suicid. Jag har velat, planerat, och drömt om det, men jag har aldrig gjort några allvarliga försök, och har sen dess insett att jag inte vill dö.

Så den aspekten försvinner lätt för mig; tanken om att inte vara kvar. Tanken på hur många som inte längre finns här, och skälen till varför.

Om jag varit någon annan, kanske jag skulle anpassat mig. Jag kanske skulle blivit destruktiv och självskadande eller utåtagerande och toxic, men det finns också chans att jag inte skulle blivit något av det.

Det är möjligt att jag istället skulle blivit en av dem som inte är kvar längre.

Och jämfört med dem, så blir det enklare att tänka mig hur mitt liv skulle varit, om det var annorlunda. Jag kanske inte skulle blivit någon annan; jag kanske skulle blivit mig själv, under omständigheter som tvingade mig att sluta existera, istället för omständigheter som dessa jag lever med.

Det kanske låter mörkt, men det ger mig trygghet. Att veta att även om jag inte är eller troligen aldrig kommer vara det som samhället verkar kräva av mig, så vet jag att jag kan hantera det. Att jag inte borde jämföra mig själv med dem som lever, utan istället dem som slutade leva. För jag är troligen mer lik dem än någon annan.

Jag kan därför känna mig säker i att jag gör rätt; att jag har rätt att stå på mig, ställa krav, och vara skamlös. För jag vet vart mina gränser går, och dessa gränser har hjälpt mig överleva. Istället för att känna att jag ställer för många krav, och borde anpassa mig själv eller förändra den jag är, för det kanske finns någon sanning i vad Arbetsförmedlingen och F-kassan säger; att jag kan, jag borde, jag måste, och så länge jag jämför mig med funktionsdugliga personer så kommer jag alltid känna så.

Men det är inte sant, eller hur? Mina gränser har hjälpt mig överleva, där många andra inte lyckas, och det är där jag borde sätta mig själv; inte tillsammans med funktionsdugliga individer, utan med personer som aldrig kommer bli som dem. För det ger mig insyn till något djupare; något mer än bara ett kapitalistiskt samhälle som kräver att jag betalar skatt och drar mitt strå till stacken. Istället kan jag se alla som gått sönder under den bördan, och empatisera med dem, och med hjälp av den kunskapen vara starkare i mina egna behov.

Istället för att tillåta att jag bryts ner bit för bit tills inget finns kvar, så inser jag att det ligger styrka i att stå emot. Att det inte är lathet eller själviskhet, utan självinsikt och styrka; allt som jag behöver för att fortsätta leva ett dugligt liv.

Människor som klarar av att arbeta och studera som jag inte gör, är inte människor som lärt sig att anpassa sig till de kravs som ställs på dem, utan de är människor som aldrig behövt ifrågasätta dessa krav. Att jag ifrågasätter eller ställer motkrav är inte bevis på min otillräcklighet, det är bevis på att andra människor inte inser eller motsäger sig den problematik som finns i många av de krav som ställs på en. De har aldrig haft behov av den styrka som jag tvingats bygga upp för att överleva.

De har inte känt av de problem som jag inte kan ignorera. Det är det som gör att de kan arbeta och studera heltid; inte för att det är något fel med mig, utan för att de inte behöver ‘uthärda’ det. De kan bara leva det, utan några stora problem. Men alla kan inte leva som dem.

Och det är helt jävla okej.

Annonser

For the Greater Good

Uttrycket ”For the greater good” är ofta förekommande, men det är lite svårt att definiera det. Hur översätter en det? ”För allas bästa”? Kanske, men framför allt så är det känslan som räknas, tankegången som krävs för att komma till ett sådant uttryckt; att offra något. Det är själva grundkänslan av uttrycket, att offra något för att vinna i längden, ofta i en tankegång där en hjälper andra än sig själv, att en kanske offrar sin egen värdighet eller ställning för att majoriteten av personer ska lyckas eller få bättre möjligheter.

Det finns mycket bra saker om kan komma utav detta. Att offra något personligt för ‘the greater good’. Att ta vara på något större än sig själv, att vara osjälvisk, att prioritera andras säkerhet eller bekvämlighet framför sin egen.

Problemet är att detta går att vända och vrida exakt hur som helst, och det är sjukt skadligt.

Nästan allt går att vända så att det är ‘bättre för alla’. Det första och kanske största, är att om en dödar sig själv, så är det bättre för planeten. Att vi alla tjänar på att många tar livet av sig, att det blir mindre resurser, att det blir mindre slit och släng, att en inte tar upp utrymme.

Det är logiskt, men också otroligt bristfälligt. Det skulle kanske vara välgörande om en kunde sluta existera helt, utan skäl eller bakgrund, men det går inte. Alla som lever har någon form av inverkan på sin omgivning och sina närstående; även för dem som inte har närstående eller som är destruktiva så lämnar deras liv efter sig något.

Jag har skrivit en massa om detta redan, speciellt i Endgame-inlägget för inte länge sen, så jag tänker inte gå in mycket närmare på det.

Men tanken kvarstår; att det finns mycket som går att använda tankegången ‘för allas bästa’ till. Där det är logiskt och där det är till synes givande för så många sidor.

Problemet är att alla problem sällan är ensidiga, och att människor sällan kan se alla effekter på sina handlingar från första början. I slutsats – vi vet inte vad som är ‘the greater good’. Den definitionen varierar enormt. Även om en tror och känner att det är för något helhjärtat bra, så finns det alltid något problematiskt, det finns alltid vinklar en inte har insett, och det finns alltid något som är hemligt eller bara helt oväntat.

Ibland är det värt det.

Men det finns många gånger då det inte är det.

Tyvärr är det nästan omöjligt att kunna se skillnad på dessa.

Avengers: Endgame

Smärre spoilers framöver för filmen Avengers: Endgame och massiva spoilers för Avengers: Infinity War. 

Jag har en förkärlek för Marvel Cinematic Universe, då mycket av vad de gjort är underbart, och det innehåller mycket bra skit på så många olika sätt.

Men framför allt älskar jag hur de filmatiserat vad som händer om hälften av all världens människor dör.

Början av Avengers: Endgame är väldigt blek, mörk, fruktansvärd. Något av det första som sker är att Cap America sitter med en grupp överlevare, där en man berättar om att han varit på dejt med en annan man, och att det gick ganska bra. Oväntat bra faktiskt. De grät inte förens vid efterrätten, och de hade något annat att prata om innan dess. 5 år gör stor skillnad, tydligen.

För flera år sedan, när Infinity War fortfarande var helt hype och inte helt kommit ut ännu, så det fanns ingen äkta kunskap om ifall Thanos skulle lyckas eller inte, så fanns det människor som ansåg att han hade rätt idé. Det finns det troligen fortfarande; att det är korrekt att halvera världens människor, eller på annat sätt drastiskt minska antalet människor som existerar.

Det finns logik i det; Thanos är driven av ‘goda’ skäl, och tror sig ha rätt, att detta är den enda lösningen, att det inte finns något annat som kan hjälpa. Att världens och universums alla raser och befolkningar kommer att ta slut på alla resurser, och att om inget drastiskt sker så kommer allt liv dö. Därför vill han halvera livet, för att hjälpa livet i stort att fortsätta.

Problemet är att det inte är så enkelt.

Det kan vara lätt att se död som en enkel utväg. Att alla problem med personen eller sig själv försvinner om död inträffar, att det är en ‘enkel’ utväg, att det är jobbigare och mer krävande att hålla någon vid liv när denna vill eller ‘förtjänar’ att dö. Problemet är, som jag skrivit om förut, att ingen lever i ett vakuum – alla har kontakter och släkt och likasinnade, som kommer aktivt påverkas ifall personen dör. Om inte dessa existerar, så kommer personerna som utför eller finner dödsfallet att påverkas. Människan påverkas drastiskt av dödsfall, då vi är så otroligt sociala, att det är omöjligt att bortse från de effekterna, men ‘enkelt’ att glömma dem ifall en aldrig haft direkt kontakt med död.

Det finns många som, av goda och logiska skäl, tänker att Thanos sätt att lösa problemen våra samhällen stöter på är bra, och borde uppmuntras. Jag hade för länge sedan en vän som talade om att hela Afrika skulle kunna bombas ur världshistorien, och hen skulle bara se det som något positivt (”inte på grund av rasism dock”, som hen sade, även om det fanns väldigt många smyg-rasistiska undertoner) och jag själv har delat en snarlik tankeverksamhet; Låt människor dö.

Problemet kommer när jag inser att jag själv inte egentligen vill dö. Att jag kan förändra och påverka även om jag varken vill eller försöker, att min existens påverkar omgivningen och de nära inpå mig positivt, mycket mer än vad mitt dödsfall någonsin skulle kunna göra. Även i tankegång med ‘The Greater Good’ så är min död inte mer än en en droppe i havet resursmässigt, men en atombomb emotionellt för dem som är kvar.

Inget dödsfall sker i vakuum. Även om dödsfall sker utan någons kännedom så sker de aldrig i vakuum – de blir en del av en morbid och mörk statistik, eller hemska historier, eller sorgliga livsöden. Oavsett hur det går till, så kommer det påverka oss, varesig vi tror på det eller inte, varesig vi märker det direkt eller inte.

Endgame lyckas visa upp detta. Att världen inte är problematisk för att vi använder för mycket resurser, utan för att vi använder dem fel. Att problemet inte är för många människor, utan för lite vikt blir lagd på att dessa lever. Att det finns nätverk kring alla, och även när dessa fallerar, så är dödsfallen aldrig är utan emotionellt fallout.

Det går inte att se död som ett rimligt alternativ, för människan är alldeles för socialt baserad för att någonsin kunna acceptera död utan att känna empati, och den empatin kommer förändra oss. Det går inte att ignorera; det går inte att bortse från.

Mitt inre kommer med argument så som att det troligen visst finns dödsfall som ingen bryr sig om. Till exempel dem som dött i sina hem, av självmord eller olycka eller ålder, som inte blivit upptäckta på många år.

Men vi vet ju om dem, eller hur? Och artiklarna om dem skrivs av människor som synliges påverkas av dem, eller når ut till människor som påverkas av dem, som inte vill sluta som dem, eller som vill sluta som dem, och dessa människor kanske dog i ett tillfälligt vakuum, men det varade inte. För deras död är känd.

”Men det finns alltid dem som dör utan sådan uppmärksamhet.”

Men det går inte att bevisa, eller hur? För om ett dödsfall sker utan att någon lägger märke till det, så kommer det inte vara möjligt att uppmärksamma det. Så min logik kvarstår – att alla dödsfall har betydelse, och i slutändan aldrig sker i totalt vakuum, för även om de är tillfälligt bortglömda, så finns det alltid historiker eller medvetna eller empatiska personer som väljer att gräva upp dem. Som vill se hur detta kunde ske, och som känner empati.

För vi är skapta för att känna empati, och vi kan inte ignorera detta i längden. Vi kommer påverkas, även om vi tror att vi inte gör det, för vi är byggda för det.

Jag har troligen en överdrivet positiv syn på mänskligheten. Även fast den är mörk och problematisk så är den nog i slutändan otroligt positiv – kanske för att jag är empatisk. Överdrivet empatisk. Eller för något helt annat; men jag har en fascination i hur människor fungerar, och har spenderat nästan hela livet med att försöka förstå och emulera hur personer interagerar och känner och tänker, både för eget bruk och av nyfikenhet, så jag känner mig säker i att jag inte vet – men att det finns hopp. Att människan är social, att människan är empatisk, och så länge en kan förhöja eller framhäva detta, så kommer det sluta positivt.

Det är bara jävligt mycket skit att ta sig igenom tills dess.

Apex Legends

Jag har inte skrivit om Apex Legends tidigare och det är helt och hållet mitt fel.

Deras största reklam-satsning verkar vara över, så jag är SEN, men det är väntat. Som om jag någonsin är i tid eller före 😀

apex-legends-legends-best-ranked-lifeline-1

Apex är ett Battle Royal spel där en spelar i grupper om 3, så även fast en dör så kan en fortfarande vinna, eller i alla fall komma tillbaka och fortsätta spela. Spelet går ut på att vara sist överlevande, vilket ofta innebär att finna bäst vapen, bäst utrustning, health packs och stims, men även att landa på bra punkter och hålla strategiska platser medan kartans spelbara område konstant krymper så att alla överlevande tvingas samsas om väldigt små ytor i slutstriderna. 

MEN. Det första jag noterade att jag gillade med Apex när jag först provade det: Musiken. Omgivningarna. Karaktärerna. I den ordningen. Men först: Kommunikations-systemet.

Nästan all kommunikation hanteras igenom en knapp, men trots detta så kan konversationerna vara otroligt varierade och tydliga. Det går att pinga saker enkelt, men dessa pings kan vara otroligt tydliga, och det går att säga otroligt mycket med endast några få eller ens ett knapp-tryck. Vilket är helt fantastiskt – det går att spela på hög level och fortfarande inte krävas att en använder mic eller headset, för det går så bra att bara använda in-game kommunikation. Jag märker att jag i andra spel försöker använda den kommunikationen, men misslyckas då det inte finns i samma utsträckning i något annat spel.

Musiken är helt underbar. Jag älskar den – det är unikt men fortfarande stämningsfullt, så det är inte opassande men det är utanför lådan, vad jag kan tolka det som, och jag är väldigt bekväm av musiken; den är inte för på men fortfarande engagerande, inte för upprepande men fortfarande igenkännbar. Och framför allt väldigt unik för Apex.

apex-legends-free-play-story-gameplay-how-play

Omgivningarna är riktigt välgjorda – kartan är större än vad en kan tänka sig, och även om det ‘bara’ är en karta, så är miljöerna som finns på den kartan otroligt varierande och otroligt intressanta. Det är inte bara samma miljö med olika nivåer av förstörelse eller bebyggelse – det finns helt brända marker, militära baser, träsk-liknande upphöjda hus och öken-liknande områden, och mycket mer. Bebyggelsen är teoretiskt densamma på många vis, då det antingen är militära baser, trähus eller container-hus, men hur de olika områdena är uppbyggda ger enormt med variation. Det finns slum-städer, eller sagda militära baser i olika storlekar, det finns trähus inbyggda i berg eller upphöjda över träsk-marker, eller i skövlad skog, eller nedbrända grässlätter. Det gemensamma temat är dock detsamma – militariserat och utsatt för flera generationer av krig, känns det som. Vart en än går så ser en bevis på krig eller militära kravlämningar, även om det är väldigt varierande i vilken nivå och av vilket slag en finner.

Dessa olika miljöer binder samman på ett väldigt naturligt och inlevelsefullt vis, och det känns inte som att en byter miljöer direkt – de smälter in i varandra på ett väldigt naturligt vis, med vissa undantag. Men dessa är tydliga och medvetna; som när grässlätter avslutas med en militär-bas, till exempel.

Men det absolut bästa; Karaktärerna.

Blandningen av karaktärer är fucking underbar. Bevis på att inkludering inte drar ner på populariteten av ett spel eller liknande, då Apex har över 10 miljoner spelare vad jag är medveten om (kanske fler, eller färre aktiva) med en rooster som inte innehåller en enda ‘klassisk’ cis-het-vit snubbe.

Några utvalda:

Bloodhound, med korpen, min första favorit, är uttryckligen ickebinär och har enligt spelutvecklarna inget binärt kön tilldelat. Hen är bokstavligt talat canon ickebinär, vilket är fucking episkt. 

Bangalore, den jag spelar mest, har en stabil militär bakgrund och föredrar att använda ‘heavy artillery’, och är en svart tjej. Hon är underbar och så cool att det inte är sant, och inte på något vis sexualiserad eller på annat sätt förminskad på grund av sitt kön.

Lifeline har en underbar dialekt och även fast hon visar magen i majoriteten av sina skins, så är det inte sexualiserat. Det är bara ett stil-val, vilket är väldigt snyggt gjort. Gibraltar kan jag inte tala mig mycket om, då hans kultur är bortom min egen kännedom, men hur de byggt upp honom känns genuint och väl genomtänkt, med hans kultur och bakgrund intakt.

Wraith är nog den som är mest ‘klassisk’, då hon är en till synes vit tjej med en historia av mental ohälsa, och snäppet mot magiska förmågor. Dock är hennes egenskaper och möjligheter väldigt välgjorda ur den synpunkten; det känns genuint som att hon har mentala funktionsvariationer, och att dessa spelar in både i hennes fördel och är utvecklade från äkta mentala funktionsvariationer. Sättet hon hör röster på är väldigt exakt så som vad jag känner till att schizofrena personer kan höra, eller människor med auditora illusioner (ledsen, jag tappar orden här. Det finns bättre sätt att uttrycka sig men jag finner dem inte just nu).

Det vill säga, hon är nog den mest ‘klassiskt’ utformade karaktären, men trots det så tas det hänsyn till verkliga fukntionsvariationer och kulturer. 

Den nyaste karaktären, Octane, är bevisligen en fysiskt funktionsvarierad och drog-beroende karaktär som saknar båda sina ben och verkar ha noll koll på sina framtidsutsikter, men det stämmer väl överens med hela spel-upplägget; dö eller segra.

Det går att säga så otroligt mycket om Apex’s karaktärer, men slutsaten är att det känns som om de ansträngt sig för att vara intersektionella – och faktiskt lyckats. Med tanke på att det är EA som ligger bakom det hela, är detta väldigt stort.

Apex Legends är 100% gratis och tillgängligt om en har ett (gratis) Origins-konto och laddat ner deras Origins-program, vilket är snarlikt Steam på många vis. Största skillnaden är spelutbudet, och bristen på överdrivna reor med jämna mellanrum. Hela grejen med Apex är troligen ett väldigt medvetet val av EA att få tillbaka lite av sin credability, att bättre sitt rykte och testa nya sätt att utvecklas i en snabbt utvecklande värld, men jag klagar inte mycket. Sättet de har gjort det på är väldigt inkluderande både gällande kulturer, inkludering, intersektionalitet, och tillgänglighet.

Det finns några skins som endast går att få via att betala pengar, men majoriteten går att få igenom loot-boxes som en får när en levelar upp, vilket är hur jag fick Bangalore’s mest ovanliga skin innan jag var level 15. Det finns en viss hierarki med ifall en lagt pengar på spelet, men denna hierarki är uteslutande kosmetisk, och har ingen direkt inverkan på spelmöjligheterna. Det finns Champions och pro-spelar som fortfarande använder default-poser eller bakgrunder, och det finns inte riktigt någon tydlig hierarki gällande detta.

Inte vad jag märkt, i vilket fall, även om jag noterar vilka som har coolast skins och banners, men det är inte någon rusning att tvinga mig själv att skaffa saker bara för det.

I slutsats så gillar jag Apex. Battle Royal är inte för alla, och det finns dåliga spel-tillfällen då en inte finnas några bra vapen eller utrustning eller blir upp-parad med personer som inte vet vad de håller på mig (vilket är mig, ibland) men jag finner att jag saknar spelet om jag inte hänger där tillräckligt ofta. Inte som ett beroende, utan som att jag faktiskt uppskattar omgivningarna, musiken, och hela upplägget.

Samt att jag blivit noterbart bättre på senaste tiden, vilket jag själv inte helt kan förklara med varför. Men, det är väl sånt som händer antar jag?

Lucifer är tillbaka

iuTV-serien Lucifer är tillbaka efter att ha blivit nedlagd, sen upptagen av Netflix, och nu tillverkad under deras ledning. Fortfarande är Jerry Bruckheimer som Executive Director, som stå för mycket amerikansk tv-media, bland annat CSI om jag inte har fel, men känslan och filmatiseringen i den nya säsongen är så otroligt annorlunda. Samt, executive director kan innebära lite vad som helst – det behöver inte betyda att Jerry är involverad i hela skapelsen, så väldigt mycket kan ha ändrats även fast personen är densamma.

Och väldigt mycket har ändrats.

Alla karaktärer är forfarande desamma, de har verkligen tagit mycket energi och tankeverksamhet att hålla dem desamma och inte avvika från deras personlighet och känsla, men sättet de interagerar är nu annorlunda och mycket mycket mer naturligt? Det är känslomässigt logiskt och argumentativt bra och allmänt bara bra skit. Förut var serien väldigt enformig; vid vissa tillfällen orkade jag inte med hur alla avsnitt var exakt likadana, hur de följde exakt samma upplägg och argument och känslomässig investering, vilket bara var skit med lite olika mord-berättelser omkring dem, men nu har de nästan samma upplägg, men det är som att det har vuxit upp. Det är mer känslomässigt moget, mer involverande och filmatiseringen är annorlunda; de betonar olika nivåer och har olika argument, även om grunden fortfarande är exakt densamma, och jag fortfarande skrattar och känner med karaktärerna och mentalt ber Lucifer att chilla lite.

Jag har inte sett hela säsongen ännu, men det är tydligt att det är andra tillverkare, men också tydligt att dessa är måna om att vara tydliga med att inte avvika från karaktärernas personligheter, eller avvika från den redan utlagda storyn.

iu

Slutet av säsong 3 hade flera plot-twists och cliffhangers, och jag fick känslan att dessa var delvis på grund av att skaparna kände att deras serie inte skulle få vara kvar, så det fanns en del att städa upp för de som tog upp serien under Netflix’s ledning, men det känns som de gjort det på ett riktigt bra vis. De har inte ändrat på plot-twisterna som skedde, och de har inte tagit in överdrivet med nya karaktärer, och de har inte utfört några karaktärs-mord (det vill säga tvingat karaktärer att gå emot sin egen beskrivning), och allmänt känns det riktigt jävla bra.

Bättre än hur de senast lämnade serien, och hur den var innan. Jag älskar Lucifer och bingade hela serien två gånger om för den är underbar på ett unikt vis, och de håller kvar i väldigt mycket av den känslan, trots att de lagt till mycket nya saker. Men dessa nyheter är inte helt överraskande; de kanske är oväntade och oförutsägbara, men de är fortfarande inom samma universum och inom samma slags berättar-stil, vilket är underbart.

De som tog över serien hade kunnat göra vad som helst med den, men de har behållit alla huvud- och bi-karaktärer som de är, hållit kvar i dramat som har pågått och hur detta påverkat karaktärerna, och de har lyckats bygga vidare på det utan någon tydlig brist eller krasch. Det är ganska underbart, helt ärligt, och jag gillar den nya säsongen. Den är ny, och har en unik känsla som kanske inte skulle funnits om den varit kvar under samma ledning som innan, men den har heller inte förstörts och blivit något den aldrig varit, oavsett om det var för det bättre eller inte.

Det finns tydliga skillnader i film-språket och inkluderingen av små sido-karaktärer, men det kan också ses som en naturlig utveckling från hur serien var innan, och det känns inte som något negativt alls. Tvärt om.

Samt att alla skådespelare fortfarande spelar sina egna roller på samma sätt, fast kanske mer mer emotionell investering och med mer emotionell bakgrund, vilket absolut är en positiv förändring, men det kan också tolkas som en naturlig karaktärs-utveckling snarare än mognare och mer engagerade ledning och serie-skrivare.

Jag önskar att Lucifer fortsätter och att detta är en av många säsonger under Netflix investering, för det känns bra och jag är riktigt jävla nöjd med hur serien har utvecklats än så länge.

8iu

Samt att den nya säsongen tar väldigt många fler friheter i att visa upp Tom Ellis för omvärlden vilket jag absolut inte håller emot dem

Empati / Hyper-vigilance

Jag är överdrivet empatisk.

Jag känner andra personers känslor innan mina egna; jag kan se på tonläge och mickro-ansiktsuttryck hur någon reagerar och känner, och agerar eller tänker därefter. Det går inte att stänga av, och är alltid närvarande, och jag har ingen kontroll över det.

Det är något jag alltid trott är i grund något jag skapat själv; innan jag visste vad autism var, så kunde jag inte vara social. Inte på något betydelsefullt vis, för jag kunde inte hålla konversationer eller agera som en individ ‘borde’, och var därför alltid ensam istället. Jag visste inte hur jag skaffade vänner, eller vad en vän egentligen var för något.

Så jag iakttog. Jag förstod att något var annorlunda med mig, att jag inte förstod sådant som andra tog för givet, så jag iakttog och såg filmer, serier, försökte lära mig via alla medel jag hade lätt tillgång till, hur jag skulle vara social. Till slut lyckades jag, med bieffekten att jag var överdrivet medveten om ALLA detaljer i en människas känslor så länge de är tillräckligt nära mig.

Kombinerat med att jag är autistisk och autister har en unik version av empati, så tänkte jag att det är därför.

Men tänk om det är fel?

60362646_10102026408308776_6231491904291209216_n

Det jag berättat hittills är mestadels mina egna teorier: sådant som jag själv tänkt ut, kommit underfund med, funnit logiska och därmed accepterat som sanning. Mycket av det jag säger om mig själv är skapat på detta vis, med några få undantag med hjälp från psykiatriska termer och terapeuter. Men en stor majoritet är bara ‘mitt eget påhitt’, för att förenkla termerna.

Så, ibland har jag fel. Ibland är det logiska inte alltid korrekt, för att jag saknar information, eller för att jag inte ser sammanhanget eller förstår vilka delar av mig själv som samverkar, och hur det påverkar mig.

Under tiden då jag iakttog, de åren av mitt liv som jag inte kunde hantera, var jag ensam. Jag iakttog, försökte socialisera, men lyckades aldrig, och till slut kunde jag inte försöka längre.

Jag såg det som att jag ‘lärde’ mig vara social, och därmed fick några bieffekter i form av överdriven uppmärksamhet och empati, men det är som sagt bara en teori. En annan teori är att den perioden satte sig som ett trauma inuti mig, oberoende av hur jag utvecklades, och därmed har skapat permanenta förändringar inom mig, som bland annat visar sig i form av ‘hyper-vigilance’.

Det skulle förklara en hel del, och ärligt talat, vara mer logiskt. Men det bevisar också att jag är traumatiserad på ett vis som jag inte kände till; att jag själv inte insåg att dessa beteenden och känslor var grund i något destruktivt, och därmed aldrig riktigt arbetat med dem.

Jag visste inte att det var på grund av något skadligt, och visste därmed inte hur jag skulle hantera det – för jag visste inte att jag kunde hantera det.

Så hur många andra delar av mig själv är egentligen överlevnadsstrategier, och vilka delar av mig är genuint min egen personlighet?

22450067_10155909252517502_6175512622588817463_n.jpg

Mediciner

Online finns det många memes om att mediciner är skit – att de aldrig kan slå en bra utsikt, frisk luft och till exempel yoga. Att det inte finns några skäl till antidepressiva, att det inte är bra med psykologiskt påverkande mediciner i allmänhet, och att det är skit att försöka ta dem, eller se sig själv som beroende av dem – att det bara är hjärntvätt och placebo och inget äkta.

Även bland personer med erfarenhet av medicinska preparat kan ha väldigt negativ inställning till dem – de kanske har träffat läkare som tvingat på dem mediciner som gett dåliga bieffekter men inte gjort något positiv, det kan vara att mediciner inte påverkar dem som de ska, eller att de tagit för många och de har samverkat på något negativt sätt.

Det finns många skäl, och vissa väldigt giltiga skäl, till att vara skeptiskt till mediciner av alla slag – men det är också något som ofta underskattas.

Det är många som undrar vad mediciner kan ha för effekt, vad de kan vara för skäl till att ta mediciner i allmänhet, och det är en bra tanke. Det är bra att vara skeptisk, att ställa frågor och fundera om det verkligen kommer gynna mig, om jag verkligen litar på min läkare, om jag verkligen vill försöka mig på detta och se ifall det verkligen är något som kan hjälpa mig – trots bieffekter.

Men själv är jag väldigt, nästan oväntat, positivt inställd till mediciner, och jag tror att mycket kan hjälpas med dem. Jag har gått på anti-depressiva i flera år, genuint så många att jag inte ens vet hur många, och det är självklart för mig att ta en tablett på morgonen. Även fast jag glömmer lätt, ifall jag blir överväldigad eller har bråttom, men med tanke på hur tankspridd jag i vanliga fall är så är detta något väldigt, väldigt inpräntat i mig nu – att ta mina antidepressiva. Det är nästan fascinerande.

Men för inte länge sedan var jag hos läkare och frågade massvis om jag kunde få mediciner för olika symptom – ångest, eller osäkerhet, eller social fobi, och så vidare. Det finns väldigt få som är riktade just mot detta, och väldigt få mediciner som genuint är inriktade på människor som mig, men vi hittade något intressant – en medicin som jag aldrig faktiskt hört talas om, och som jag inte minns ifall jag någonsin sett en vän fråga om.

Men jag är inte emot att prova, så jag fick ut ett prov på några veckor, och de första två-tre dagarna var inte väldigt roliga – massiv huvudvärk, vilket är vanligt vid ny psykologisk medicin. Jag hade samma när jag började på anti-depressiva, att jag hade huvudvärk som var så stark att jag genuint inte klarade av det. Samma här – en omställningsperiod på några dagar, men efter de första dagarna så släppte det, och jag var tillbaka till min vanliga rutin – nästan.

Medicinen hade några fysiska effekter, så som att mina bröst började läcka, vilket de ALDRIG gjort förut, men endast i liten mängd och även om det chockade mig, så är det något som är väldigt lätt att hantera.

De positiva aspekterna var dock ännu större; jag har haft mindre ångest, och jag har fått en mycket bättre dygnsrytm. Jag är på gränsen till att bli en morgonmänniska, jag som varit konstant nattmänniska hela mitt liv och aldrig vaknat innan 9 av egen vilja, men efter jag började med denna så har min dygnsrytm blivit att jag somnar runt tolv, och går upp runt 8. Att jag genuint har en ‘vettig’ dygnsrytm, och att jag genuint blir sömnig runt 22-23 på kvällen.

Det är något jag aldrig faktiskt förväntat mig.

Sen har jag fått psykologiska förbättringar, och jag kan vara mer social och självgående, vilket är underbart. Jag har dock även fått längre och mer verklighetstrogna drömmar, men det är inte direkt något negativt.

Jag vill inte skriva ut vilken medicin, av flera skäl. Jag tror inte den är för alla, och jag tror inte den är så positiv för alla som den varit för mig, och jag vill inte sprida någon falsk information eller ens bara falska förhoppningar, så jag vill inte namnge mediciner alls. Själva inlägget handlar mer om att mediciner kan påverka så mycket mer än vi tror, och så mycket mer än vi egentligen vill förstå, och att mediciner kan ha så otrolig positiv inverkan på vårt liv, även på sådant vi tror är oföränderligt.

Jag visste sen innan att jag var väldigt utgående, men med denna medicin så har jag även kunnat agera som det. Vilket är något otroligt unikt och positivt – det har gett mig möjligheter jag aldrig skulle ha haft annars, och att det förändrat dygnsrytmen var något jag inte ens blev varnad för, men som ger mig många möjligheter att vara social och närvara på möten eller annat som annars skulle varit förlorade för mig.

Så, det handlar inte om någon specifik medicin – det handlar om att mediciner kan hjälpa med saker som vi aldrig trott de skulle kunna påverka. Att det finns hjälp att få även mot sådant som en tror är en del av en själv, sådant som en ser som en del av sig själv, som en personlighet, som något unikt för en själv – men som kanske är effekter av depression eller liknande, eller som oavsett kan medicineras för eller emot.

Jag vill inte säga att mediciner hjälper alla – det finns många skäl att vara skeptisk, att ifrågasätta och framför allt – lita på sin egen kropp och sina egna insikter. Men det finns också mycket att vinna, ifall en lyckas träffa rätt.

Triggande intressen

Har ni något ni älskar? Någon serie eller film eller bok som är som en del av er, något ni alltid kommer tillbaka till, något som ni genuint älskar och som måhända förändrat delar av er helt?

Vissa utav dessa intressen stannar med oss, andra försvinner i minnen, andra… förändras. Det kanske är en pågående serie, som helt enkelt aldrig tar slut, och som du älskade någon gång, men nu är annorlunda? Eller något som du trodde du var klar med, men som kommer tillbaka gång på gång, även när du inte väntar dig det?

Vissa av dessa kan förändras till den grad att de blir skadliga. Att något du en gång älskade ovillkorligt nu har sprickor och problematik i sig och som du måste hantera, för inom dig slåss ett helt krig om att både försvara och slänga bort din fandom, ditt intresse, och det är svårt att veta vad som är äkta, vad som är starkast.

Det är jobbigt när dessa intressen kommer till den punkt att de triggar dig. Inte bara för dess innehåll eller problematik, utan för att du älskar det så djupt att det är svårt att hantera. Du är så insatt att du vet allt, du kan på en sekund komma in i djuptgående utläggningar om detaljer och namn och karaktärer som ingen annan känner till, som är djupt begravt i informationen som ges vid sidan av serien, som är canon men inte tillgängligt för ‘vanliga dödliga’, utan bara de superintresserade – som du.

När det är så djupt inrotat i dig, att det är svårt att hantera. Intresset skapar för stora känslor, för mycket svall och stolthet och information och elitism inom dig själv; du måste veta allt, men det är för mycket, och du vet inte vart du ska sätta gränsen. För du är endast en person, och detta intresse är för stort för bara dig.

Tänk om du var ensam i det. En del av charmen är att du får uppleva allt på egen hand, du får se och känna och uppleva sådant som andra ser som detaljer eller oviktigt, men för dig är det något unikt, något otroligt. Du kan inte sluta tänka på det.

Problemet i att vara ensam om ett intresse är att det inte går att dela, och när du väl finner någon som kanske delar det, så är ni på helt olika nivåer. Ni har fokuserat på olika saker, tolkat in olika känslor, ni kanske har olika uppfattningar eller har sett saker som självklara, som den andre inte alls insett. Det blir en dissonans mellan ditt intresse och den andres, även fast det är samma intresse egentligen, men ni har varit ensamma i det så länge att ni inte vet hur ni kan tala om det, uppleva det tillsammans, eller knappt samsas om det.

Ni har olika minnen, olika punkter som påverkat er, och olika detaljer som är av betydande vikt. Olika symboler som ni tar för givet eller som ni anser symboliserar erat intresse, och det är svårt att förstå varandra utan att gå in på en så djup nivå att det blir personligt, intimt, och relationen mellan er båda är nog inte redo för det.

Det kan skapa problem med intresset rent generellt. Vetskapen i att du är ‘ensam’ i ditt intresse, för även om det finns tusentals som delar ditt intresse, så är det ingen som upplevt det på samma sätt som du själv. Alla har upplevt det för sig själva, och den gemensamma nämnaren är bara Intresset – som alla upplevt olika. Och där finns väldigt få gemensamma detaljer – för hur talar en om ett intresse, när alla har olika uppfattningar om det? När alla älskar det, men aldrig någonsin har talat med någon annan som älskar det, och inte vet vilka ord eller detaljer som denna person känner till?

Intresset i sig kan enkelt bli triggande – antingen för det sociala, eller det bristande sociala, eller den intensiva känslostormen som kommer när något nytt eller uppdaterat inom intresset släpps.

Till slut kanske det blir bättre att bara låta det vara. Att låta intresset brinna ut, för du känner det för intensivt, och har svårt att handskas med det. Istället för något värmande och givande så är det något intensivt och dränerande.

Problemet är när intresset aldrig riktigt slutar, men aldrig blir mindre intensivt, så något som du fortfarande älskar, men nu ser genom annorlunda ögon, för alltid hänger med dig, varesig du vill eller inte. Du kanske ser problematik som du aldrig såg förut, eller du inte längre kan uppskatta den enkla tematiken, eller något bakom skaparna av intresset har ändrats eller kommit till ytan, och det är svårt att bortse från.

Vilka skäl det än är, så är det svårt att hantera. Att ha något som alltid ligger precis innanför, som alltid brinner på en liten låga men när som helst kan explodera, och du gör ditt bästa för att fortsätta leva som vanligt. Som om detta inte riktigt fanns.

Men det är svårt att låta bli. För oavsett skäl, oavsett problematik, så älskar du det fortfarande. Och det kommer aldrig sluta; det är en del av dig lika starkt som något annat, det är något som ändrat dig, definierat dig, något du älskar men inte riktigt orkar älska.

För kärlek är inte tillräckligt ❤

CW: Bröst

Jag snackar en hel del med Snubbar™, vissa även kallade Fuckbois™, via bland annat Tinder. Det är lite av en hobby, och jag är tillräckligt skamlös för att kunna svara på en hel del ‘för personliga’ frågor utan problem. Jag har även en utmärkt förmåga att markera och hålla gränser, även i text, vilket kan vara oumbärligt i tal med många utav dem.

Något som nästan alltid kommer upp – bröst. Mina är ganska noterbara, oavsett vad jag gör med dem, och under senaste vintern har jag ändrat kroppsform, vilket gjort dem än större. Det är ett väldigt populärt ämne, tro det eller ej, att fråga/snacka om mina bröst. Vilket jag sällan har problem med, för det finns så otroligt mycket som de aldrig känner till, och jag utbildar gärna.

Det faktum att bröst ändrar storlek verkar helt chockerande för nästan alla dessa. De frågar vilken storlek jag har, jag svarar något i stil med att det ändras beroende på vilket vecka det är, eller vilken kroppsform jag har, och det följer ALLTID ett dussin följdfrågor medan de försöker förstå denna nya och omvälvande information:

Kan bröst ändra storlek?

Vad betyder den storleken?

Vad menar du att du inte vet exakt storlek?

Först; ja, de ändrar storlek ganska mycket. Första gången jag verkligen noterade det var runt 19år, men det är en tydlig kurva med att de blir större runt mensen, eller bara när de känner för det. Nej jag har ingen direkt kontroll över dem, och jag kan förklara storleks-tabellen för dig, men oftast är det mer förvirrande än att inte veta alls.

Jag kan inte exakt storlek för 1. de ändrar form från vecka till vecka, ibland dag till dag och 2. jag ändrar kroppsform till och från. Får jag mer fett, blir brösten större. Får jag mer muskler, blir de ofta mindre. Jag kan säga vilken storlek jag hade den senaste gången jag köpte en ny BH, men dessa är inte längre bekväma på mig, så min storlek är troligen väldigt annorlunda från dess.

Eller den gången då en liten nörd skickade ett boob-relaterat meme till mig, och jag svarade med att utbilda honom i bröststorlekar, BH-kostnader och tillgängliga storlekar, och lite allmänt hur det är att leva med noterbart stora bröst. Till exempel kan jag inte gå i trappor utan att ändra mina kropps-rörelser så att brösten utsätts för minimal möjlig gravitation. Eller att brösten hålls upp av endast en muskel, resten ganska löst sittande fett-vävnad, och att BHar är generellt obekvämt hårt åtsittande för att kunna avlasta den muskeln ordentligt. Så hårt åtsittande att det kan vara svårt att andas riktigt djupa andetag, varav det första nästan alla stora-bröst-bärande människor gör när de kommer hem är att ta av sig BHn – för att kunna andas och låta skinnet återhämta sig från den ständiga pressen.

Trots det så är BH något väsentligt. Det är inte alltid en fråga om snygghet för mig, eller hur sexig jag vill vara, utan helt grundläggande en bekvämlighetsfråga; jag får svårt att andas om de är utan stöd för länge, och får svårt att röra mig bekvämt om de inte är någorlunda uppbundna, och måste alltid ta med dem i beräkningarna när jag skaffar kläder eller väskor. De ryggsäckar jag har, eller har provat, är aldrig gjorda med stora bröst i beräkningen. Jag har banden över bysten, för att hjälpa till att avlasta ryggsäcken, så långt ut jag kan, men fortfarande kan jag knappt knäppa dem. Och om jag gör det, är de direkt över brösten, så jag får dubbelt så många som innan.

Jag har inga problem med att tala om mina bröst, eller göra dem tydliga; de är en del av mig, och jag känner ingen skam över dem. Ibland är de jobbiga, ibland är de i vägen och ohanterbara, och jag har skapat hela mitt kroppsspråk omkring dem och deras storlek – men det är inte bara negativt. Det är långt ifrån ‘naturligt’, då jag aldrig skulle kunna springa med dem helt fria, men i dagens samhälle är det endast en minimal detalj, på gott och ont.

Problemet jag har är att okunskapen om naturliga bröst är så jävla otillräcklig.