sårad
Varför har en ofta så svårt att hantera att ens ex skaffar en ny partner?
Själv har jag sällan någon illvilja emot före detta partners, och jag försöker generellt vara en bra vän oavsett, om de inte skadat mig (medvetet eller ihållande). Men tanken av att en längre relation, som fick ett dåligt slut, skulle nu ha en ny partner i mitt ställe, som delar vissa av mina attribut, gör av någon outgrundlig anledning fruktansvärt ont.
Varför?
Den relationen var inte planerad. Vi träffades och jag var väldigt låg, samma med honom, och vi mest fastnade. Relationen varade i år, och avslutades några månader innan han talade om det för mig – inte på det sättet, men vi talade om vår gemensamma framtid, och han ville gifta sig, jag ville inte, han ville skaffa barn, jag ville inte, allt det där. Enligt mig kom vi överens om att vara tillsammans ändå, för att vi ville och mådde bra i det. Enligt honom så var det dags att bryta upp, men han hade aldrig gjort det, och visste inte hur.
Istället blev han mer och mer kylig inför mig, och jag tog det som att han mådde dåligt, eller att det var mitt fel, men framför allt mitt ansvar att hjälpa.
Tills dess att jag genuint frågade mina FB-grupper om hjälp, fick samma svar jag skulle givit mig själv, och sen frågade honom ifall vi var ihop. ”Nej” med undvikande ögon, innan han försvann ut igenom dörren.
Efteråt träffades vi och talade, och han erkände att det var dåligt gjort, att han inte skulle hanterat det så, och allt detta. Han menade det – han hade inget intresse av att skada mig. Men vi ville så olika saker, och han var bestämd på att vi måste göra slut – även fast jag försökte tala med honom att det finns möjligheter till andra relationer. Men han var bestämd på att detta var enda sättet, och vad kan jag då göra?
Efteråt plockade jag upp mig själv från vad jag offrat för honom. Många delar av min personlighet; min sexualitet, min frihet, och min självkänsla, bland mycket annat. Kunskapen jag tog ut av det var att jag inte kan begränsa mig – ska jag leva tvåsamt med någon måste den relationen vara öppen och genuint givande, och jag kan inte någonsin lägga hopp på att någon kommer utvecklas bara för att jag är i deras liv. Att jag alltid ska prioriteras först, och om jag av någon anledning blir begränsad i en relation, så kommer jag inte stanna kvar.
Men genom en slump, vad jag vet, fick jag nys om att han (flera år efter uppbrottet) har en ny partner. Inget direkt sagt. Inget bekräftat. Men mitt sinne har gett mig fler bilder än jag någonsin kan önska, och illamåendet jag kände över denna minimala blick in i ett eventuellt nytt liv med en person som måhända är en annan version av mig, sköljde över mig så enormt att jag hade svårt att hantera det. Speciellt när jag faktiskt fick bekräftat att ja, det är någon som delar många aspekter med mig, som är alternativ och vacker, och på många vis en alternativ version av vad jag kunnat vara. Och jag mår genuint illa av det.
Varför?
När förhållandet tog slut, och efter vi talade om hur det tagit slut, så kände jag att han förstod – att han ändrades, insåg vad han gjort fel, och inte skulle göra om det. Att det fanns lärdomar att dra av detta, som han tagit del av, och som han kommer använda sig utav i nya relationer.
Jag spenderade tid och energi i vår relation, och förlorade kontakt med delar av mig själv, för att han skulle kunna utvecklas, i hopp om att vi skulle kunna mötas i mitten. Men han bröt upp, på ett fruktansvärt sårande vis, och använder lärdomarna från mig tillsammans med någon ny. För att göra någon annan lycklig, för att vara kär i någon annan, för att kunna utvecklas tillräckligt för att ha en givande relation med någon som jag hoppades skulle vara jag.
All den energi jag lagt i att få honom att utvecklas, och jag fick inget tillbaka. Istället finns en ny person i hans liv, som jag inte har något illa emot, men det är en känsla som gör så ont. Jag trodde inte det skulle göra ont, jag trodde inte det skulle vara så jobbigt, men att hamna i den situationen är så genuint skadligt att jag inte vet hur jag ska hantera det.
För det känns som att jag förlorat, och det finns inget vis jag kan få tillbaka det jag givit. Inget sätt det någonsin kan rättfärdigas, eller såren kan läka, för jag gav för mycket av mig själv, och sårades så djupt, och önskade så mycket välvilja, men har aldrig fått något utav det tillbaka.
Den genuina orättvisan i detta gör så fruktansvärt ont. Speciellt då jag inte kan vara bitter eller arg på någon av dem; de har inte gjort något genuint fel. Jag förstår hur ilska och svartsjuka kan så enkelt uppstå, för jag orkar inte med de här känslor, och jag kan se hur någon annan genuint kan känna hat, men det är en situation där ingen gjort något fruktansvärt fel.
Men det faktumet verkar göra det ännu mer smärtsamt, att det inte finns någon/något att skylla på – att det inte finns något sätt att rättfärdiga det, eller få ut något utav det.
Han har ingen genuin skyldighet gentemot mig – jag investerade självmant, för jag trodde det var rätt, jag trodde det var korrekt, jag trodde jag skulle få detsamma tillbaka. Det fick jag inte, och jag har nu spenderat energi och kärlek som jag aldrig kan få tillbaka, som jag inte egentligen hade möjlighet att ge, och istället har jag bara halv-läkta sår som gör mitt liv svårare att leva.
Samtidigt som han som tjänade på detta endast har ett mått av skam, måhända, och sedan kan fortsätta ett liv som han önskar. Och jag kan inte riktigt få den orättvisan ur mitt huvud.
NeverBeenACorpse 