Varför stannar du inte i din sociala roll?
Jag råkade höra en del av en podcast för ett tag sedan. Det var en slags ”Life in America”-podcast, jag vet inte vilken, men jag minns vad de talade om det avsnittet: En doktor som flyttar in i ett område, tar över en öppen position, och upptäcker att han är obehagligt lik den doktor som haft denna post tidigare.
Att denna doktor hade gjort något hemskt, något som fick patienter att skrika när de såg denna nya man, för de trodde att förra doktorn var tillbaka.
Frågan som ställdes: Hur kan en person som verkar så otroligt stabil plötsligt begå mord?
Det enda mord som jag minns att de talade om var det där doktorn mördade sin far. Men frågeställningen kvarstod, hela tiden, mellan varenda bit information som gavs, varenda filler-sektion bestod av frågan ”What could make a person snap?”.
Även effter att de berättar om att hans syster och han hade blivit sexuellt utnyttjade av sin far, som de hade kontakt med även i vuxen ålder, men som far otroligt manipulerande och speciellt negativ mot sin son. Destruktiv och riktigt giftig.
Fortfarande: ”How could a person snap like this good doctor did?”
Jag hörde inte mycket mer, delvis för att bilturen tog slut, men även för att jag totalt stängde av. Hur kan någon begå mord? Hur kan någon leva med en sådan historia? Hur kan någon genomleva kontakt med en auktoritetsfigur som skadat en så otroligt djupt att det troligen förändrat hela ens personlighet, om en ens hade utvecklat en vid det laget?
Podcastern hade all information, alla detaljer, allt som behövdes för att ens få en blek idé långt innan denna slutsats kom, och även efter, så fortsätter de ställa den frågan?
Hur kan en vara så ignorant att en tror att ”they snapped” för att de till slut kan stå upp mot sin abuser, att en till slut inte klarade av det negativa backlashen, att en till slut, efter så många år, inte kunde hantera det längre.
Tanken att det är ett mysterium. Att folk lyssnar och känner detsamma. ”Hur kan denna man leva så länge i denna situation, och sen *helt plötsligt* agera?”
Det är en så destruktiv exotifiering av trauma, en sådan destruktiv inställning överlag. Tanken att de inte kan relatera, och därför måste personen i fråga ha någon motivation bakom. Att någon som aldrig upplevt trauma ska ifrågasätta hur en överlevare hanterar sitt förhållande till sina trauman. Att det är en ‘unik frågeställning’, något väldigt oförståeligt, något… spännande?
När alla svar egentligen finns där. Men det är inte vad de egentligen vill ha, eller hur? De vill förstå något annat, och jag känner behovet av att relatera det till en annan frågeställning. Hur en homosexuell man, med fru och barn, lämnar sin fru och lever lyckligt med en man istället, och sen får frågan: ”Men varför fortsatte du inte bara?”.
Frågan är inte egentligen ”how did they snap?” utan istället handlar det om att dessa personer nått den socialt accepterade ‘slutpunkten’ – och hur vågar de sedan trotsa normer genom att inte vara totalt lyckliga? De har ju kommit i mål, enligt alla olika sociala standarder, så varför inte bara fortsätta?
NeverBeenACorpse 