Märkt: reaktion

Ännu mer relation

Ännu en text som jag skrivit, tvekat om, och nu postar, därför att…?

På grund av varför inte? Varför ska jag tveka? Varför har jag alltid känslan av att detta kommer skada mig, detta kommer förändra mig, detta kommer göra ont?

Kanske på grund av saker som GamerGate, eller det som driver hatmobbar i allmänhet. Eller det faktum att vi kan se destruktiva personer och tendenser och argument få plats och ta över. Hur små saker från ens förflutna kan helt decimera ens karriär, oavsett om det faktiskt är problematiskt eller inte. Men det är bara en mikro-minimal del i varför jag tvekar.

Vill jag att eventuella närstående och för mig bekanta eller okända ska veta detta? Vill jag visa upp detta för folk och bli dömd över det, när det knappt finns en vettig konversation att ta del i, där vi knappt ens har möjlighet att faktiskt benämna dessa ämnen?

Vågar jag försöka ta upp en diskussion och hur jag inte passar in i normen, i något som kan vara så alienerande som detta?


I min relationshistoria har jag upptäckt och känt mycket. Jag har blivit utnyttjad, på grund av min autism och därmed obligatoriska konditionering, gaslighting och förminskande, men jag har också blivit genuint sårad. Eller bara insett att vissa relationer inte är värda min känslomässiga investering, och brutit upp dem på egen hand. Vilket på sitt eget vis är att krossa sitt eget hjärta med hjälp av en annan individ. 

Jag har blivit dumpad. Senast var det från en monogam relation, där jag var fullt medveten om att det skulle krävas förändring. Monogam betyder att en endast har EN partner. För ens sexuella och romantiska behov ska endast en individ finnas tillgänglig, och bara när denna individ är tillgänglig för detta. Det är det vanligaste relationsformen i dagens samhälle. Polygam innebär att en kan ha flertalet partners; inom det polygama paraplyet finns alla former av relationer som går utanför det typiskt cis-hetero-mono-normtypiska som syns i media och samhälle i stort. Utanför det som är socialt accepterat.

Jag ingick i relationen medveten om att det skulle kräva förändring, och jag hoppades att för allt jag gav skulle jag få tillbaka. Men det är en vanlig förhoppning som sällan kommer igenom, och i slutändan blev jag dumpad. I slutändan så gav jag mycket mer än jag fick tillbaka, speciellt känslomässigt, och även om det inte finns någon fientlighet oss emellan, så var det ett smärtsamt uppbrott.

Efter det har jag slutat försöka; försöka tvinga fram den normtypiska kärlek som krävs, som alltid är det enda som visas eller förväntas eller uppskattas. Jag vägrar att tvinga fram sätt att visa min kärlek som är neurotypiskt accepterade; jag skrev delvis om det tidigare, att jag på grund av den jag är, och hur mitt sinne fungerar, inte kan leva upp till de förväntningar som finns över en neurotypiskt normtypisk monogam relation. Jag är inte gjord för det, och det har tagit mig flertalet krossade hjärtan och övergrepp för att inse att det är okej. Att ställa krav, att vara bekväm, att ifrågasätta och inte förminskas. Det är en hel vetenskap i sig, och att sen lägga till känslor på det? Omöjligt att lära sig utan trial and error.

Ju längre ifrån dessa normtypiska relationer jag kommer, desto mer inser jag att jag inte passar I dem. Inte som de är uppbyggda och värderade I samhälleliga normer; så om jag ska delta I en relation och vara bekväm, mig själv, så måste det vara med någon som kan tala om förväntningar och uttryck och investering. För jag inser mer och mer att jag inte känner, eller visar, kärlek på normtypiska eller neurotypiska vis, och mina försök att tvinga fram detta kommer aldrig att fullt ut lyckas, på samma sätt som det aldrig kommer tjäna mig att sluta stimma. Istället kommer jag såra, eller göra eventuell partner besviken, så även om jag lyckas ändra mig själv och mitt tankesätt eller beteende, så kommer det endast vara en väldigt kortsiktigt positiv förändring.

För jag minns inte ansikten. Min bästa historia för hur illa det är kommer från precis  min senaste relation; min partner hade en mustasch, en väldigt tydlig sådan, och passade bra i det. En dag så träffades vi på stan, och jag noterade för mig själv att något var annorlunda med hens utseende, men jag kunde inte placera det. Känslan höll I sig medan vi hängde runt, kanske tog en fika, vad vi än gjorde och det var förstå på väg hem som jag lyckas placera känslan. Jag ger uttryck för det direkt; mustaschen är borta! Det är var som var annorlunda! Det var därför känslan inte försvann! Den fd partnern som vid det laget var någorlunda införstådd med hur jag fungerar, svarar bara med att kolla klockan, och säga att det ‘bara’ tog mig 45min att notera detta. Rekord! Notering: vår relation hade varit aktiv och levande i över 2 år vid det laget. Vi hade talat om detta. Men jag kunde inte placera vad som var annorlunda med hens ansikte på nästan en timme, oavsett.

Jag har även sjukt dålig tidsuppfattning, I vissa situationer. Det gäller även datum, vilket I en romantisk relation är ett enormt tabu. Att inte kunna sin partners födelsedag, eller namnsdag, eller Alla Hjärtans Dag, eller relationens årsdag, är oförlåtligt. Det beskrivs ofta i media av olika slag som skäl att göra slut, bryta upp, visas mest som de sista dropparna som får det att verkligen rinna över.

Men bara att ta fel på en dag åt ena eller andra hållet är ett otroligt stort FEL. Det är något som inte är acceptabelt, inte tillåtet. Att veta att födelsedagen är den 22 eller 23 mars är INTE okej – du måste veta EXAKT vilken av dessa dagar det är, annars är du en fruktansvärd partner. Även fast det ‘bara’ är en dag fel, så är det oförlåtligt, och jag är en fruktansvärd partner på alla plan.

Men det är så det fungerar för mig. Jag kan lägga in det I kalendern, påminna mig själv, träna in det, ta hjälp av närstående, men oavsett så kommer jag inte att med 100% säkerhet kunna få det rätt. Jag har försökt, och försöker fortfarande. I en normtypisk familj kan det vara hanterbart men grovt sårande, men i en romantisk relation är detta ett av de största misstagen du kan begå. 

Jag skrev en del om det tidigare. Att jag diskuterade med en individ hur jag känner/uttrycker kärlek. Jag har även skrivit hur jag ser mig själv under markeringen aromantisk, så benämningen ‘kärlek’ igenom mina texter, speciellt denna, kanske är felanpassad.

(Sidonotering; ‘kärlek’ agerar här som samlingsnamn för starka positiva känslor gentemot individer, varvid dessa känslor kan innebära tillhörighet, bekvämlighet, samhörighet med flera. På grund av ett begränsat skrift/tal-språk så är det omöjligt att finna en perfekt formulering, så ‘kärlek’ blir den mest passande och framför allt enkla benämning som faktiskt framställer den känslomässiga investering jag vill beskriva, även om den exakta kemiska reaktionen för ‘kärlek’ kanske inte är helt korrekt)

Oavsett hur jag benämner det, så finns det en norm kring hur en ska känna kärlek, och visa kärlek, och om en frångår från den normen så är chansen stor att ens känslor automatiskt ogiltigförklaras. Oavsett hur intensivt du känner dem; om du inte framställer dem på rätt vis så är de inte Äkta™. 

Eventuellt kan du få respans om du är diagnosticerad, om du kan kalla dig själv Högfungerande™, men då är det fortfarande en acceptans i den nivå att du Gör Fel, känner Fel, uppför dig Fel, och din partner är tålmodig och änglalik som accepterar dig, lever med dig trots alla dina problem. För det kan ju aldrig vara något annat, eller hur?


Mycket (men inte allt) av hur jag identifierar mig med markören aromantisk är för att den eventuella kärlek jag kanske inte känner, den emotionella kopplingen mer korrekt uttryck, kan jag inte ge ‘korrekt’ uttryck för. Så som media visar – jag kan inte ge det. Minnas årsdagar kan jag inte, men jag kan ge perfekta presenter. Men om det är fel dag, så räknas dem inte. 

Jag kan inte på ett normtypiskt vis framföra hur mycket en individ betyder för mig på sätt som är socialt acceptabelt, eller som neurotyper kan förstå, relatera till, vilket direkt innebär att den individen inte kan vara värdefull för mig. Inte på det sätt jag säger; jag måste känna fel, eller ljuga. 

Jag orkar inte med det längre.

Jag frånsäger mig den normen totalt; jag tänker inte vara del I den leken längre. 

Om någon vill älska mig, om någon vill ta del av mitt liv, så krävs att de respekterar och aktivt tillåter känslouttryck som ligger utanför normen. För jag orkar fan inte ändra mig för någon längre. 

Annonser

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.