Märkt: reactions

TW: ABA, ableism

Cal Montgomery

Autism is not behavioral. Atypical behavior is not autism. It is a consequence of autism. It is surface markers by which what is underneath may be suspected, diagnosed, and investigated. Altering behavior doesn’t alter autism.

Everything we recognize has surface markers. Fear, for instance, may look like a cold sweat, breathing hard, and dilated pupils, but that is not what fear *is*.

ABA, the most popular monopoly for interacting with autistics, denies the ”underneath.” It says that the surface markers are all that matter. It is profoundly dehumanizing. It is also a worldview that is almost impossible to maintain.

When you call autism a behavioral disorder — and I am not touching the ”disorder” part right here but I also do not accept it — you are focusing only on the part of the person that you can see, as filtered through your own neurocultural understanding. You are denying that there is something deeper.

Would that be how you would want people to relate to you?

When you say that autistic behavior has only 4 functions, you are denying that autistic people are moved, that we yearn and are repulsed, that we struggle to do the right thing against self-interest, that we tremble in terror and that we aspire. That we are human. Imagine any of the great poets rewritten to replace deep emotion and the human condition with attention and tangibles.

Would you accept that for yourself?

”They don’t feel it like we do” is a dismissal of autistic humanity.

The fundamental core of allistic/autistic relationships, at least where I am, is a refusal to take autistic humanity seriously, to accept that we are people with real perspectives and real understandings — no matter what our disabilities — that deserve to be taken seriously and treated with respect. These perspectives may not be readily accessible to others, but yet they exist. Instead, facile and frequently self-contradictory assumptions are drawn based on an assumption that the core of humanity is limited or absent, and autistic perspectives are regarded as innately deficient, if they exist at all.

The belief that rich personhood is incompatible with substantial disability, especially intellectual disability, drives this divide, so that personhood can only be acknowledged in those considered fundamentally nondisabled; and acknowledged disability is treated as inherently dehumanizing. It is not. Profound disability and profound personhood coexist everywhere.

Onto the dehumanized figure we project all kinds of horrors, and we become something to be controlled rather than someone to empower. And we return to ABA, a technology of control, of altering the surface behaviors while ignoring what lies beneath.

A child does not become more human because they become more familiar to those who deny their humanity. Aping the majority culture does not take away minority status. It merely makes them more palatable to those with power over their lives.

Is palatability the goal you would choose for yourself?

This is what you are doing when you say autism is behavioral. You are participating in a movement to deny autistic personhood.

Annonser

Ännu mer relation

Ännu en text som jag skrivit, tvekat om, och nu postar, därför att…?

På grund av varför inte? Varför ska jag tveka? Varför har jag alltid känslan av att detta kommer skada mig, detta kommer förändra mig, detta kommer göra ont?

Kanske på grund av saker som GamerGate, eller det som driver hatmobbar i allmänhet. Eller det faktum att vi kan se destruktiva personer och tendenser och argument få plats och ta över. Hur små saker från ens förflutna kan helt decimera ens karriär, oavsett om det faktiskt är problematiskt eller inte. Men det är bara en mikro-minimal del i varför jag tvekar.

Vill jag att eventuella närstående och för mig bekanta eller okända ska veta detta? Vill jag visa upp detta för folk och bli dömd över det, när det knappt finns en vettig konversation att ta del i, där vi knappt ens har möjlighet att faktiskt benämna dessa ämnen?

Vågar jag försöka ta upp en diskussion och hur jag inte passar in i normen, i något som kan vara så alienerande som detta?


I min relationshistoria har jag upptäckt och känt mycket. Jag har blivit utnyttjad, på grund av min autism och därmed obligatoriska konditionering, gaslighting och förminskande, men jag har också blivit genuint sårad. Eller bara insett att vissa relationer inte är värda min känslomässiga investering, och brutit upp dem på egen hand. Vilket på sitt eget vis är att krossa sitt eget hjärta med hjälp av en annan individ. 

Jag har blivit dumpad. Senast var det från en monogam relation, där jag var fullt medveten om att det skulle krävas förändring. Monogam betyder att en endast har EN partner. För ens sexuella och romantiska behov ska endast en individ finnas tillgänglig, och bara när denna individ är tillgänglig för detta. Det är det vanligaste relationsformen i dagens samhälle. Polygam innebär att en kan ha flertalet partners; inom det polygama paraplyet finns alla former av relationer som går utanför det typiskt cis-hetero-mono-normtypiska som syns i media och samhälle i stort. Utanför det som är socialt accepterat.

Jag ingick i relationen medveten om att det skulle kräva förändring, och jag hoppades att för allt jag gav skulle jag få tillbaka. Men det är en vanlig förhoppning som sällan kommer igenom, och i slutändan blev jag dumpad. I slutändan så gav jag mycket mer än jag fick tillbaka, speciellt känslomässigt, och även om det inte finns någon fientlighet oss emellan, så var det ett smärtsamt uppbrott.

Efter det har jag slutat försöka; försöka tvinga fram den normtypiska kärlek som krävs, som alltid är det enda som visas eller förväntas eller uppskattas. Jag vägrar att tvinga fram sätt att visa min kärlek som är neurotypiskt accepterade; jag skrev delvis om det tidigare, att jag på grund av den jag är, och hur mitt sinne fungerar, inte kan leva upp till de förväntningar som finns över en neurotypiskt normtypisk monogam relation. Jag är inte gjord för det, och det har tagit mig flertalet krossade hjärtan och övergrepp för att inse att det är okej. Att ställa krav, att vara bekväm, att ifrågasätta och inte förminskas. Det är en hel vetenskap i sig, och att sen lägga till känslor på det? Omöjligt att lära sig utan trial and error.

Ju längre ifrån dessa normtypiska relationer jag kommer, desto mer inser jag att jag inte passar I dem. Inte som de är uppbyggda och värderade I samhälleliga normer; så om jag ska delta I en relation och vara bekväm, mig själv, så måste det vara med någon som kan tala om förväntningar och uttryck och investering. För jag inser mer och mer att jag inte känner, eller visar, kärlek på normtypiska eller neurotypiska vis, och mina försök att tvinga fram detta kommer aldrig att fullt ut lyckas, på samma sätt som det aldrig kommer tjäna mig att sluta stimma. Istället kommer jag såra, eller göra eventuell partner besviken, så även om jag lyckas ändra mig själv och mitt tankesätt eller beteende, så kommer det endast vara en väldigt kortsiktigt positiv förändring.

För jag minns inte ansikten. Min bästa historia för hur illa det är kommer från precis  min senaste relation; min partner hade en mustasch, en väldigt tydlig sådan, och passade bra i det. En dag så träffades vi på stan, och jag noterade för mig själv att något var annorlunda med hens utseende, men jag kunde inte placera det. Känslan höll I sig medan vi hängde runt, kanske tog en fika, vad vi än gjorde och det var förstå på väg hem som jag lyckas placera känslan. Jag ger uttryck för det direkt; mustaschen är borta! Det är var som var annorlunda! Det var därför känslan inte försvann! Den fd partnern som vid det laget var någorlunda införstådd med hur jag fungerar, svarar bara med att kolla klockan, och säga att det ‘bara’ tog mig 45min att notera detta. Rekord! Notering: vår relation hade varit aktiv och levande i över 2 år vid det laget. Vi hade talat om detta. Men jag kunde inte placera vad som var annorlunda med hens ansikte på nästan en timme, oavsett.

Jag har även sjukt dålig tidsuppfattning, I vissa situationer. Det gäller även datum, vilket I en romantisk relation är ett enormt tabu. Att inte kunna sin partners födelsedag, eller namnsdag, eller Alla Hjärtans Dag, eller relationens årsdag, är oförlåtligt. Det beskrivs ofta i media av olika slag som skäl att göra slut, bryta upp, visas mest som de sista dropparna som får det att verkligen rinna över.

Men bara att ta fel på en dag åt ena eller andra hållet är ett otroligt stort FEL. Det är något som inte är acceptabelt, inte tillåtet. Att veta att födelsedagen är den 22 eller 23 mars är INTE okej – du måste veta EXAKT vilken av dessa dagar det är, annars är du en fruktansvärd partner. Även fast det ‘bara’ är en dag fel, så är det oförlåtligt, och jag är en fruktansvärd partner på alla plan.

Men det är så det fungerar för mig. Jag kan lägga in det I kalendern, påminna mig själv, träna in det, ta hjälp av närstående, men oavsett så kommer jag inte att med 100% säkerhet kunna få det rätt. Jag har försökt, och försöker fortfarande. I en normtypisk familj kan det vara hanterbart men grovt sårande, men i en romantisk relation är detta ett av de största misstagen du kan begå. 

Jag skrev en del om det tidigare. Att jag diskuterade med en individ hur jag känner/uttrycker kärlek. Jag har även skrivit hur jag ser mig själv under markeringen aromantisk, så benämningen ‘kärlek’ igenom mina texter, speciellt denna, kanske är felanpassad.

(Sidonotering; ‘kärlek’ agerar här som samlingsnamn för starka positiva känslor gentemot individer, varvid dessa känslor kan innebära tillhörighet, bekvämlighet, samhörighet med flera. På grund av ett begränsat skrift/tal-språk så är det omöjligt att finna en perfekt formulering, så ‘kärlek’ blir den mest passande och framför allt enkla benämning som faktiskt framställer den känslomässiga investering jag vill beskriva, även om den exakta kemiska reaktionen för ‘kärlek’ kanske inte är helt korrekt)

Oavsett hur jag benämner det, så finns det en norm kring hur en ska känna kärlek, och visa kärlek, och om en frångår från den normen så är chansen stor att ens känslor automatiskt ogiltigförklaras. Oavsett hur intensivt du känner dem; om du inte framställer dem på rätt vis så är de inte Äkta™. 

Eventuellt kan du få respans om du är diagnosticerad, om du kan kalla dig själv Högfungerande™, men då är det fortfarande en acceptans i den nivå att du Gör Fel, känner Fel, uppför dig Fel, och din partner är tålmodig och änglalik som accepterar dig, lever med dig trots alla dina problem. För det kan ju aldrig vara något annat, eller hur?


Mycket (men inte allt) av hur jag identifierar mig med markören aromantisk är för att den eventuella kärlek jag kanske inte känner, den emotionella kopplingen mer korrekt uttryck, kan jag inte ge ‘korrekt’ uttryck för. Så som media visar – jag kan inte ge det. Minnas årsdagar kan jag inte, men jag kan ge perfekta presenter. Men om det är fel dag, så räknas dem inte. 

Jag kan inte på ett normtypiskt vis framföra hur mycket en individ betyder för mig på sätt som är socialt acceptabelt, eller som neurotyper kan förstå, relatera till, vilket direkt innebär att den individen inte kan vara värdefull för mig. Inte på det sätt jag säger; jag måste känna fel, eller ljuga. 

Jag orkar inte med det längre.

Jag frånsäger mig den normen totalt; jag tänker inte vara del I den leken längre. 

Om någon vill älska mig, om någon vill ta del av mitt liv, så krävs att de respekterar och aktivt tillåter känslouttryck som ligger utanför normen. För jag orkar fan inte ändra mig för någon längre. 

Fria tankar om vänskap med problematiska individer

En stor debatt är ifall en ska fortsätta vara vänner med personer med rasistiska eller andra problematiska åsikter.

Det syns ofta online eller I debatter att en inte ska avsluta relationer över något simpelt som ‘olika åsikter’, även om dessa åsikter handlar om liv och död eller fakta och känslor, istället för sådant som faktiskt är irrelevant för att en vänskap ska fungera.

Själv argumenterar jag för att ha kvar dem som vänner, mest för att så länge de inte är aktivt destruktiva mot mig (så länge de inte aktivt förolämpar mig, förminskar mig, ifrågasätter vår vänskap, eller förstör) så kan jag ha kvar dem I min sfär – men jag är ofantligt försiktig med dem.

När jag fick reda på att en nära vän till mig utsatt en för mig okänd person för sexuellt övergrepp, så förändrade jag min syn på den personen. Han fick en helt annan stämpel I mitt huvud, och även om jag kanske inte ändrade mycket I min relation till honom, så förändrade jag min åsikt om honom.

När han sen agerade destruktivt på ett sätt som jag måhända skulle kunnat förlåta, så avslutade jag relationen. För jag hade redan satt honom på en helt annan nivå; han var redan vid kanten, och allt destruktivt därefter skulle putta honom över.

Även fast han troligen inte förstod det rakt ut.

Jag tror att många misstar vänskap som godkännande. I många fall är det så; personer som inte förstår hu skadligt deras väns beteende är, som ursäktar eller bara säger att de inte vill ta ställning, oftast vill de inte själv erkänna sina destruktiva handlingar och misstag, för de vet att de kommer behöva arbeta om sig själva ifall de kommer till de insikterna.

Det är enklare att acceptera vissa problematiska beteenden än att bygga om hela sin personlighet.

Men argumentet “Avsluta inte relationer på grund av olika politiska åsikter” är ofta en kontrollmetod. När det gäller rasistiska politiska inställningar, så kan en inte acceptera dem bara för vänskapens skull – det är mycket mer komplicerat än så. Det är omöjligt att vara vän med en destruktiv individ utan att inaktivt godkänna personens destruktiva beteende, om inte inför personen själv så inför dem som ännu inte skaffat sig en åsikt om personen.

Om en är osäker över en persons destruktiva påverkan, så kollar en ofta på personens vänner. Om vännerna är sådana en litar på, så får ofta personen ett slags “benefit of the doubt”. Om personen är aktivt destruktiv, kan det vara väldigt skadligt.

Men det är skillnad på känslomässigt påverkade ‘åsikter’ och inställningar, och aktivt destruktivt beteende.

 

Jag har vänner som är problematiska. Ibland är det för själviska skäl; jag har en vän som jag sett gå ner djupare och djupare I ett rasistiskt helvete, och även fast jag tog bort personen på FB och som offentlig vän, så har vi fortfarande viss kontakt. Det är inget jag visar upp, och om det kommer fram så förklarar jag att personen är problematisk, men jag har fortfarande kvar kontakten, för personen är inte problematisk mot MIG. Så det är helt själviskt.

Andra vänner har jag kvar av ren nyfikenhet, eller nostalgi. Jag har en vän som jag inte är nära bekant med, men som jag sett gå igenom stora förändringar, och på något vis känns det ömsesidigt. Vi har båda sätt varandra gått igenom svåra perioder, och även om vi inte har aktiv kontakt så har vi stöttat varandra. När den personen nu uttrycker transphoba eller sexistiska synpunkter, så talar jag emot. Lite för att se hur långt jag kan gå innan personen blockar mig, men det har gått år av ‘diskussion’ oss emellan (alltid runt Pride, men även andra gånger) utan att personen tagit bort mig. Så den vänskapen är också delvis självisk; hen är inte en genuint skadlig individ, men har åsikter som skadar, och jag finner en viss fascination vid att se hur en normtypisk individ utvecklats till denna nivå. Samt, jag tror mina ord påverkar hen, om inte annat så för att personen är någorlunda mer källkritisk när jag kommer in I diskussionen. Så jag avslutar inte vänskapen.

Men jag har tagit bort vänner som jag varit passivt bekant med, för att jag fått information om att de varit skadliga. Att de utsatt gemensamma bekanta eller andra för sexuella övergrepp, vilket jag varken har bevis eller öppna källor på. Men jag bedömde att informationen var korrekt, och tog bort dem. Avslutade all eventuell kontakt eller vänskap som skulle kunnat vara emellan oss, på grund av olegitimerade källor.

Varför?

Det finns inget enkelt svar på det.

Om anklagelserna är felaktiga, så har jag avbrutit blivande vänskaper för inget alls. Jag har tagit bort mitt personliga godkännande från personen, och oavsett om det påverkar personen eller inte, så gjorde jag ett ultimat val.

Men om det är sant. Då har jag troligen gjort för lite. Var kontakt med mig verkligen något som påverkade individen? Som den värdesatte? Det är troligen inget som aktivt skadar, bestraffar. Så min reaktion var alltså redundant, för ett regelrätt brott.

 

Jag blockar inte alla med problematiska åsikter rakt av. För jag vet hur enkelt det är att finna ‘fakta’ att ställa de åsikterna bakom, hur enkelt det är I vårt problematiska samhälle att skylla ifrån sig, eller hamna I en destruktiv gruppering.

Men även om jag ger dem ‘extra chanser’, så är jag väldigt varsam med dem. Jag har både längre och högre tolerans för deras ord och agerande; deras vardags-rasism/-sexism kan jag ifrågasätta, men bara så långt jag tror att de är beredda att höra. Så jag ger dem ett ‘benefit of the doubt’ på den nivån, men I nästan allt annat är toleransen betydligt lägre.

Att kräva vänskap utan att ta hänsyn till rasistiska/sexistiska åsikter är en kontroll-metod. Att ifrågasätta ens agerande I att blocka/ta bort personer som agerar ens minimalt problematiskt är ofta gaslighting. Men att ha kvar sådan vänskap är inte alltid ett godkännande; så länge en vet vad fan en håller på med.

Ibland handlar det om att få tillgång till den personens umgängeskretsar, så att även de kan se att ifrågasättande och ansvarstagande är okej. Att jag kanske inte kan förändra X, men jag jag påverka X’s vänner och bekanta.

Ibland är det viktigare.

Mitt te kokar över

Jag hänger inte så mycket på FB numera.

Jag är inne och kollar, scrollar lite och delar saker, men som mest varannan dag. Notifikationer kollar jag kanske var tredje eller fjärde dag, som mest.

När mina notifikationer var på över 50+ per dag, så kändes det som därför. Jag ville inte gå igenom dem alla, för jag orkade inte avsätta den tiden, men jag ville inte missa någon. Så jag sköt det framåt i tiden, till nästa dag, där jag istället hade 99+ notifikationer, så jag sköt det till nästa dag, för då var det fortfarande 99+ notifikationer, och jag var mer mentalt förberedd.

Jag hänger på FB nu dock, och skulle skriva en status. ”Skäl att jag inte hänger på FB mer – jag klarar bara en viss mängd ableism och anti-rasism innan jag måste göra en mental omstart”

När jag skriver inser jag att texten är ‘för lång’ för att få en fin bakgrund, så jag börjar formulera om. Vad vill jag säga? Vad är viktigt?

Tanken blir till vad folk kommer svara. Att jag borde dra ner på inlägg från sidor som får mig att må dåligt, så att jag inte behöver göra en sådan omstart. Att jag borde hantera mina strider, ha mer positivt i min feed, och posta fler memes eller statusar om mina chinchillor.

Det är inte vad jag vill säga. Jag har mycket positivt i min feed. Anti-rasism är positivt, när den görs seriöst och genomtänkt. Kampen mot en ableistisk Försäkringskassan är positivt, i grund. Det finns även en massa vackra och fina memes och positiva inlägg som är minst lika många som de mer nedstämmande.

Det jag försöker säga är att jag inte kan hantera den här världen ofiltrerat.

Jag klarar bara av att tänka på hur världen ser ut och hur jag behandlas till en viss nivå, innan jag måste göra något annat. En mental omstart för mig är att spela tv-spel eller sortera mina Magic: The Gathering-kort med något lättsamt/skämtsamt i bakgrunden, eller virka bläckfiskar med någon film i förgrunden, eller släppa ut chinchillorna medan jag organiserar mina djur i OviPets. Något som får mig att försvinna från den här verkligheten tillräckligt länge för att jag ska kunna nå en acceptabel serotonin-nivå, så att jag kan ta mig ann tankar och känslor och information kring min plats i samhället och orättvisor eller problem som existerar.

Mitt te håller på att koka bort. Men jag kan inte släppa den här tanken. Jag är också sjukt hungrig, men jag kan inte sluta skriva. För skrivandet är ett av mina sätt att hantera dessa tankar och känslor, att ge dem form och mening och skäl, istället för att förtrycka dem och gömma undan dem.

Min hunger kan tas om hand senare. Jag kan alltid göra nytt te. Men om jag låter min mentala hälsa fallera tillräckligt lågt så kommer jag kanske inte upp igen på flera dagar, veckor, timmar, jag vet inte.

Så jag kan inte hänga för mycket på FaceBook. För jag kan inte hantera den verklighet jag lever i fullt ut, utan något mentalt stöd att hålla mig vid, och FB är ganska mycket en funnel för koncentrerad verklighet från min omgivning.

Inte all verklighet, inte alla versioner, inte bara negativt eller positivt. Men det faktum att samhället inte är skapt för att vara inkluderande.

Det är inte skapt för att inkludera mig.

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.