Märkt: rasism

Gamla nyheter som jag inte kan sluta tänka på; Trump, ‘shithole countries’, nordiska invandrare

Trump ska ha sagt att han inte ville ha invandrare från ‘shithole countries’ (Afrika och Sydamerika) utan hellre ville ha invandrare från Norge. Vilket jag genuint inte kan sluta tänka på för, i slutändan, så finns det inget skäl till detta – förutom rasism.

Det enda skäl någon som Trump skulle vilja ha nordiska invandrare är för att vi generellt uppfattas som vita personer – vita, blonda, vackra, och så vidare. Det är fördomen om nordiska personer, och den allmänt vidspredda uppfattningen över hur alla människor i norden ser ut. Den stereotypa storbystade, blonda och sexgalna tjejen från Sverige är någon den vanligast stereotypen, men generellt symboliseras vi i internationell media och kultur av personer som Skarsgård-familjen, som rakt av spelar in i den bilden.

Så ifall Trump vill ha nordiska personer i USA, är det uteslutande därför. På grund av det stereotypa utseendet. På grund av rasism.

För generellt är nordiska länder, och dess folk, otroligt socialistiska. Vi har fri skolgång, hälsovård och minimalt med religion, så mycket att jag senaste tiden sett massvis med reklam om att jag skulle spara skatt om jag gick ur Svenska Kyrkan. Reklam! Vem sprider sådan reklam, och varför? Jag har redan gått ur Svenska Kyrkan, så det är ju ‘rätt’ målgrupp att informera till, men det är så absurt. Och USA’s värderingar är generellt strikt bundna till kristendom, så till den grad att även ‘ateister’ är tveksamma om det genuint finns en gudomlighet, och är mer ateistiska kring själva skapelseberättelsen, Gud som en mänsklig avbild och hur kyrkan fungerar.

I Sverige är det verkligen motsatt. Vi är inte religiösa, och även om jag har personer som blivit frälsta och vissa som uppfostrats religiösa, så är de i minimal minoritet. Majoriteten skulle säga sig vara ateister, att de varken tror på själ eller gudomlighet, och om de gör det så är det mer en tanke om att det kanske finns ett öde, eller ett efterliv, snarare än att de är bundna till en specifik religion.

Sen hur vi hanterar samhällsfrågor; vi är otroligt stolta över vår Pride-parad. Vi är otroligt stolta över våra 1a Maj-demonstrationer. Vi är otroligt tydliga med att vi kräver lika föräldraledighet, att vi kräver jämställdhet, och att vi önskar at inte betala för nödvändiga samhälls-krav.

Motsatt till hur USA arbetar, i väldigt stor mån.

Om nordiska folk genuint invandrade till USA, och genuint stannade där, byggde familjer och engagerade sig i näringslivet och politiken, så skulle det inte vara som de stereotypa ‘Soccer moms’ eller hårt arbetande gruvarbetare. De skulle fucka upp hela USA’s grundställning, hela deras inställning till könsuppdelning, rasism, politiskt engagemang och den fria marknaden i allmänhet. Vi accepterar inte företag som går med vinst på anställdas bekostnad; vi skulle inte acceptera de jobben, vi skulle inte slita och kämpa för att kunna betala försäkring eller sjukhus-avgifter, vi skulle inte acceptera hur rättsystemet är så öppet rasistiskt.

Om nordiskt folk genuint invandrade till USA för annat än kultur, forskning eller pengar, så skulle USA förändras i grunden. Hela deras politiska och ekonomiska system skulle behöva förändras för att kunna locka vardagligt nordiska personer, och Trump skulle vara den första som slängs ut.

Vi accepterar inte deras avsky för socialism, och vi accepterar inte deras kärlek för rikedom, och vi skulle inte vara tysta om det.

Vilket visar hur otroligt rasistiskt och oinformerat det uttalandet faktiskt är; mer än vad ordet ‘shithole countries’ någonsin kan indikera. För Trump skulle fan inte överleva en dag i Sverige.

Annonser

TW: WW2, suicid, rasism, inkludering, elitism, alltså you name it, allt

Förintelsen som pågick under Andra Världskriget var inte allmänt känd under själva kriget. Det kan vara svårt att tänka sig, en värld där det inte existerar, men det var många både inom och utanför som aldrig visste, även fast de själva agerade för de olika sidorna. Många inom Tyskland och nazist-regimen skulle aldrig stött dem om de vetat om vad som pågick i Auschwits, och efter de förlorat och detta blev allmänt känt, var det många som inte kunde hantera att de varit på den sida som begått massmord.

Efter att andra världskriget avslutades, var det hundratals nazist-soldater och tysk-födda som arbetat för/inom regimen som tog livet av sig. Inte för att de hade någon djupt rotad emotionell koppling till nazist-regimen, utan för att de trott sig stå på rätt sida, den välmenande och jämställda sidan; de trodde sig vara en del av en ny och underbart inkluderande värld, för det var vad propagandan berättade för dem. Att ifall vissa ej önskvärda aspekter och individer försvann från deras liv, så skulle allt bli bättre.

Det skedde inte. Och när folket insåg lögnerna i det, och vad verkligheten bakom propagandan faktiskt bestått av, så var det många som inte kunde hantera det.

Det är logiskt. Det är inte onda människor som står bakom även de värsta händelser i historien, utan system som gynnar några få till priset av många andra. Speciellt om dessa få inte får veta det verkliga priset.

Det här inlägget handlar inte egentligen om andra världskriget. Men jag kände ett behov av att berätta, få ut den vetskap som faktiskt ligger bakom mina slutsatser – människor kan inte leva igenom vad som helst. De kan inte alltid acceptera vilka delar de själva varit del utav, utan en sådan ångest och skam som gör livet ohanterligt.

Det finns behov av ilska mot och total brist på kompromisser med destruktiva individer och deras ideologier, men det är inte alltid individen bakom faktiskt är sin åsikt. De är sällan ‘onda’, och det är inte alltid de är oföränderliga.

Kanske var det en positiv händelse, att så många vardags-nazister försvann, att så många administratörer, soldater, arbetare och tekniker tog livet av sig – kanske är världen bättre utan dem. Men det finns chans att deras insikter skulle hjälpt oss förhindra att historien upprepas. Det finns chans att de skulle kunnat hjälpa, både med sina övertygelser och eventuella omvändningar, i att göra världen mer förstående för hur något liknande kunde ske, och hur den passiva acceptansen av rasism kunde gå så långt att den tog över.

En tid i mitt liv var jag ganska övertygad om att människor förtjänar att dö. Att vi borde ha dödsstraff, att vi borde avrätta personer och alla individer som var ‘onda’ eller destruktiva. Men jag fick en plötslig uppvaknelse, mitt i en Halo-bok, och jag insåg att det fan inte fungerar. Vi kan inte bara offra vissa individer – vi kan inte lita på att systemen håller, vi kan inte lita på att de inte kommer utnyttjas, och vi kan inte lita på att allmänheten eller enstaka individer kan bestämma över liv och död utan personlig preferens.

Alla individer har ett nätverk av släkt och andra, människor som interagerat och hatat/älskat sagda person. Även om det inte är direkt, så är det oändligt kraftfullt. När en kändis försvinner, påverkas så oändligt många som aldrig skulle kunnat tro sig påverkas av ännu ett dödsfall. Hur djupt Avicii’s dödsfall påverkade mig, som knappt lyssnat på hans musik och knappt var medveten om honom annat än kände till hans namn, hans utseende, och att han var svensk. Men jag kan fortfarande aldrig riktigt släppa hur han tog livet av sig. Att vi var så lika, på många vis, och inte bara i ålder, men att vi hade så olika liv, att hans slutade även fast jag vuxit upp med suicida tankar.

Varenda människans liv är värdefullt, på vis som ingen verkligen kan förutspå. För vi är så otroligt unikt sociala, med en så djuptgående empati, att vi påverkas så otroligt djupt av olycka omkring oss.

Även fast en kanske är medveten om hur ens idolisering av vissa individer är destruktiv, så kan en inte alltid rå för det. Ibland kan idoliseringen sitta för djupt, eller vara för nära bunden till ens egen personlighet och livsstill, att ifall det försvinner, så finns det inget självklart sätt att gå vidare. Speciellt om ens omgivning inte förstår, speciellt om ens närstående och nätverk ser ner på ens idolisering, för att de ‘vet bättre’. Visst, det kanske är sant – de ‘vet bättre’ om hur någon individ är problematisk, men de vet inte bättre om hur denna individ betyder för en själv. Hur djupt ens värdering av någon går, och hur djupt rotad idoliseringen är i ens egen värld.

Helt plötsligt kom religion in i argumenten. Även om religionen är destruktiv, finns det många som har en egen version, en egen idolisering, som hjälper dem, och ibland är det positivt. Ibland är det värdefullt. Men att inse att ens koppling är destruktiv kan vara så otroligt skadligt, beroende på hur djupt ens idolisering går.

Det finns behov av att demonisera kända personer som visar sig vara destruktiva, bland annat. Men det är också viktigt att inse att inte alla kan utvecklas exakt just nu – men deras liv och insikter kan fortfarande vara otroligt värdefulla, oavsett.

Helt enkelt, det finns inget svart och vitt. Det finns inte ens grått. Allt är fler än regnbågens alla färger, och alla interaktioner emellan är individuella, unika, och… mångfasetterade.

CW: ‘Specieism’, rant

49343215_324589701483662_5473452768075186176_n

Funnen på FB, med bland annat denna kommentar:

No, people aren’t held accountable. Not until they are held accountable for the mindless massacre and control they wield over Animals’ bodies.

YOU. ARE. NOT. HELPING. ANYONE.

Det är en så jävla destruktivt priviligerad ståndpunkt att jämföra djurliv med människoliv; det är ignorant mot historiska narrativ där människor BOKSTAVLIGEN behandlats värre eller lika som djur, där de forskats om och ägts som boskap, där de avlats och ansetts vara mindre värda än ‘riktiga människor’.

Det är en ignorant tankegång som ignorerar hur skadade många grupper blivit av att ha blivit så djupt förnedrade, i generationer, och fortfarande blir det.

Det är ableistiskt, för att så många funktionsvarierade individer blir reducerade till mindre än sin kropp, bara för att de inte kan tala som normtypiska människor, för att deras kroppsspråk är annorlunda, för att de ser annorlunda ut, och har blivit bedömda av allmänheten att vara dummare än djur, och mindre värda än dem.

Det är ignorant och problematiskt på så otroligt många vis, för om en människa dör, så skadar det ett helt samhälle; alla som är besläktade med människan, alla som har en historia med människan, alla som någonsin interagerat med just den människan kommer att påverkas, kommer att ha det i sitt sinne, kommer minnas detta. Vi är otroligt sociala djur, vi är otroligt intrikat beroende av sociala interaktioner MÄNNISKOR EMELLAN som genuint inte kan ersättas av andra levande varelser fullt ut – vi kan överleva utan andra människor, men vi kommer sluta vara mänskliga vid en viss nivå om det inte ändras. Vi måst ena mänsklig kontakt för att överleva när vi är nyfödda, när vi är minimalt små, och vi måste ha social kontakt igenom hela våra liv för att inte bli mentalt sjuka.

Om djur dör, är det inte samma effekt. Det är inte samma påverkan i det mänskliga samhället, för vi har inte samma inbyggda empati för andra arter så som vi har för varandra, delvis för att vi är allätare och i perioder behövt överleva på andra varelsers kött, men också för att vår sociala kompetens och vårt sociala behov är djupt kopplat till andra människor.

Om en människa dör, påverkas ett helt samhälle. Beroende på hur personen dör, eller i vissa fall hur personen behandlats utan att drabbas av dödlig skada, så kan det påverka ett helt samhälle. För vi är djupt empatiska, och vi vill inte hamna i deras situation – för vi kan empatisera med den, vi kan känna deras smärta och vi vill inte dela den.

Det är inte samma sak med djur. Det är inte samma sak med andra arter, av så många olika skäl, och att försöka förminska en aktiv kamp för mänsklig jämställdhet genom att låtsas att djur på något vis är på samma nivå som människor (både i kognitiv förmåga / intelligens, och människors inbyggda empati) är så otroligt jävla destruktivt. Det kan förstöra så mycket arbete som skapats för att nå en punkt där vi kan förstå, där vi kan lära oss, där vi kan utvecklas, och att säga något som detta om att djur ska ha samma rättigheter är helt jävla bullshit.

För det förstör. Så. Jävla. Mycket.

Inte bara för hur köttätare ser veganer, även om det spelar en stor jävla roll – så fort något argument om köttets vara eller inte kommer upp, blir hela konversationen förstörd, för alla respekt fallerar. På grund av hur djurrättsaktivister likställer människor med andra arter, eller andra arter till människan.

Det är derailment, det är en destruktiv härskarteknik, och jag har ingen respekt för människor som aktivt använder sig av den.

Det finns många sätt att bli mer empatiska mot djur och minska kött-konsumption. Men detta är inte ett av dessa.

14330168_1743237112594416_3991877817686519227_n

Fria tankar om vänskap med problematiska individer

En stor debatt är ifall en ska fortsätta vara vänner med personer med rasistiska eller andra problematiska åsikter.

Det syns ofta online eller I debatter att en inte ska avsluta relationer över något simpelt som ‘olika åsikter’, även om dessa åsikter handlar om liv och död eller fakta och känslor, istället för sådant som faktiskt är irrelevant för att en vänskap ska fungera.

Själv argumenterar jag för att ha kvar dem som vänner, mest för att så länge de inte är aktivt destruktiva mot mig (så länge de inte aktivt förolämpar mig, förminskar mig, ifrågasätter vår vänskap, eller förstör) så kan jag ha kvar dem I min sfär – men jag är ofantligt försiktig med dem.

När jag fick reda på att en nära vän till mig utsatt en för mig okänd person för sexuellt övergrepp, så förändrade jag min syn på den personen. Han fick en helt annan stämpel I mitt huvud, och även om jag kanske inte ändrade mycket I min relation till honom, så förändrade jag min åsikt om honom.

När han sen agerade destruktivt på ett sätt som jag måhända skulle kunnat förlåta, så avslutade jag relationen. För jag hade redan satt honom på en helt annan nivå; han var redan vid kanten, och allt destruktivt därefter skulle putta honom över.

Även fast han troligen inte förstod det rakt ut.

Jag tror att många misstar vänskap som godkännande. I många fall är det så; personer som inte förstår hu skadligt deras väns beteende är, som ursäktar eller bara säger att de inte vill ta ställning, oftast vill de inte själv erkänna sina destruktiva handlingar och misstag, för de vet att de kommer behöva arbeta om sig själva ifall de kommer till de insikterna.

Det är enklare att acceptera vissa problematiska beteenden än att bygga om hela sin personlighet.

Men argumentet “Avsluta inte relationer på grund av olika politiska åsikter” är ofta en kontrollmetod. När det gäller rasistiska politiska inställningar, så kan en inte acceptera dem bara för vänskapens skull – det är mycket mer komplicerat än så. Det är omöjligt att vara vän med en destruktiv individ utan att inaktivt godkänna personens destruktiva beteende, om inte inför personen själv så inför dem som ännu inte skaffat sig en åsikt om personen.

Om en är osäker över en persons destruktiva påverkan, så kollar en ofta på personens vänner. Om vännerna är sådana en litar på, så får ofta personen ett slags “benefit of the doubt”. Om personen är aktivt destruktiv, kan det vara väldigt skadligt.

Men det är skillnad på känslomässigt påverkade ‘åsikter’ och inställningar, och aktivt destruktivt beteende.

 

Jag har vänner som är problematiska. Ibland är det för själviska skäl; jag har en vän som jag sett gå ner djupare och djupare I ett rasistiskt helvete, och även fast jag tog bort personen på FB och som offentlig vän, så har vi fortfarande viss kontakt. Det är inget jag visar upp, och om det kommer fram så förklarar jag att personen är problematisk, men jag har fortfarande kvar kontakten, för personen är inte problematisk mot MIG. Så det är helt själviskt.

Andra vänner har jag kvar av ren nyfikenhet, eller nostalgi. Jag har en vän som jag inte är nära bekant med, men som jag sett gå igenom stora förändringar, och på något vis känns det ömsesidigt. Vi har båda sätt varandra gått igenom svåra perioder, och även om vi inte har aktiv kontakt så har vi stöttat varandra. När den personen nu uttrycker transphoba eller sexistiska synpunkter, så talar jag emot. Lite för att se hur långt jag kan gå innan personen blockar mig, men det har gått år av ‘diskussion’ oss emellan (alltid runt Pride, men även andra gånger) utan att personen tagit bort mig. Så den vänskapen är också delvis självisk; hen är inte en genuint skadlig individ, men har åsikter som skadar, och jag finner en viss fascination vid att se hur en normtypisk individ utvecklats till denna nivå. Samt, jag tror mina ord påverkar hen, om inte annat så för att personen är någorlunda mer källkritisk när jag kommer in I diskussionen. Så jag avslutar inte vänskapen.

Men jag har tagit bort vänner som jag varit passivt bekant med, för att jag fått information om att de varit skadliga. Att de utsatt gemensamma bekanta eller andra för sexuella övergrepp, vilket jag varken har bevis eller öppna källor på. Men jag bedömde att informationen var korrekt, och tog bort dem. Avslutade all eventuell kontakt eller vänskap som skulle kunnat vara emellan oss, på grund av olegitimerade källor.

Varför?

Det finns inget enkelt svar på det.

Om anklagelserna är felaktiga, så har jag avbrutit blivande vänskaper för inget alls. Jag har tagit bort mitt personliga godkännande från personen, och oavsett om det påverkar personen eller inte, så gjorde jag ett ultimat val.

Men om det är sant. Då har jag troligen gjort för lite. Var kontakt med mig verkligen något som påverkade individen? Som den värdesatte? Det är troligen inget som aktivt skadar, bestraffar. Så min reaktion var alltså redundant, för ett regelrätt brott.

 

Jag blockar inte alla med problematiska åsikter rakt av. För jag vet hur enkelt det är att finna ‘fakta’ att ställa de åsikterna bakom, hur enkelt det är I vårt problematiska samhälle att skylla ifrån sig, eller hamna I en destruktiv gruppering.

Men även om jag ger dem ‘extra chanser’, så är jag väldigt varsam med dem. Jag har både längre och högre tolerans för deras ord och agerande; deras vardags-rasism/-sexism kan jag ifrågasätta, men bara så långt jag tror att de är beredda att höra. Så jag ger dem ett ‘benefit of the doubt’ på den nivån, men I nästan allt annat är toleransen betydligt lägre.

Att kräva vänskap utan att ta hänsyn till rasistiska/sexistiska åsikter är en kontroll-metod. Att ifrågasätta ens agerande I att blocka/ta bort personer som agerar ens minimalt problematiskt är ofta gaslighting. Men att ha kvar sådan vänskap är inte alltid ett godkännande; så länge en vet vad fan en håller på med.

Ibland handlar det om att få tillgång till den personens umgängeskretsar, så att även de kan se att ifrågasättande och ansvarstagande är okej. Att jag kanske inte kan förändra X, men jag jag påverka X’s vänner och bekanta.

Ibland är det viktigare.

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.