Vad innebär det att ‘maskera’? För en autistisk person innebär det att låtsas vara högfungerande – att låtsas vara något en inte är. Ett exempel från mitt privata liv är hur jag sällan erkänner att jag inte känner igen en person som definitivt känner igen mig; om de hälsar på mig så kommer jag hälsa tillbaka med samma känsla och engagemang. Jag kommer inte se på dem och hur de ler mot mig och säga ‘Vem är du?’. För jag vet, av erfarenhet bland annat, att detta kommer mötas med ett namn, vilket är ungefär lika informerande för mig, och jag kommer förolämpa dem enormt genom att inte känna igen dem.

Så istället för att direkt erkänna att jag inte känner igen dem, så låtsas jag som att jag känner igen dem lika mycket som de känner igen mig, och spelar med i den sociala roll de tilldelat mig. I mitt huvud tänker jag vem de kan vara, och jag kanske frågar några riktade men maskerade frågor om deras liv och vår sociala historia, så att jag lättare kan identifiera dem – men jag kommer aldrig rakt ut säga att jag inte känner igen dem.

Det är endast för att ‘skydda’ andra personer från att missta mina minnesstörningar för personliga påhopp; då media alltid föreställer glömda ansikten eller namn som något otroligt förolämpande, och då många personer har väldigt svårt att förstå mina svårigheter, så maskerar jag dem för att skydda min omgivning från att misstolka mig.

Kostnaden det innebär för mig är att jag inte kan fördjupa de relationerna; jag minns inte exakt, och vet inte helt vem dessa personer är, och kan därmed inte ta ytterligare kontakt med dem. Jag kan inte använda denna kunskap om vart de befinner sig för att skapa kontakter eller finna gemensamma intressen; jag kan inte slappna av, för min hjärna måste arbeta snabbare än omgivningen för att kontrollera så att jag inte avslöjar mig; jag kontrollerar mitt minspel, mina frågor, mina svar och hela sociala konversationen, tar in alla små detaljer och eventuella minnesbilder för att skapa en hel bild av vem personen är och varför de är vänskapliga mot mig.

Det är som en deckare, där det ibland finns detaljer och ledtrådar, men vissa är medvetet felvisande, vissa är betydelselösa, och vissa är nästan omöjliga att finna. Jag måste lösa denna mordgåta, utan hjälp från offret (vännen som känner igen mig) eller mina kollegor (mitt minne), eller någon misstänkt (vännens identitet). Allt detta måste jag lösa samtidigt som jag är social och inbjudande och medveten om min omgivning, så att jag inte överbelastas eller drabbas av ångest, eller på något vis låter denna vän se hur jag faktiskt inte känner igen hen.

Sådant kan rakt ut döda en eventuell relation.

Jag hör inom mig, alla försvar och röster som säger att jag borde fråga, förklara, de kommer förstå. Men det är också en form av maskering, att jag alltid måste förklara och ursäkta och övertyga personen om att det inte är personligt – trots att jag efter flera minuter av att förklara vem hen själv är, inte kan få mig att minnas hen.

Eller om det inte är maskering, så kommer det troligen leda till ångest eller i värsta fall en ‘meltdown’ – att jag helt förlorar kontrollen över mig själv och inte kan hantera min omgivning och dess intryck.

Maskering är något som görs dagligen, hela tiden, överallt; det är inget jag egentligen kan komma ifrån. Precis som otroligt många andra autistiska personer; maskering är vår norm. Det är hur vi uppfostras, hur vi lär oss att delta i sociala samspel, hur vi skapar vänner och relationer och förhåller oss till ett samhälle som genuint avskyr autistiska symptom.

Tänk efter; autistiska symptom innebär bland annat att inte hålla ögonkontakt, att inte skaka hand/kramas, att inte ringa samtal, att inte förstå artighets-fraser eller ha problem med liknelser och metaforer, att inte fungera med vissa vardagliga ljud (brummande kyl, tutande bilar, spolande toaletter, närliggande konversationer) eller intryck (vinklade lampor, parfymer, texturer i kläder eller omgivning, smaker, mönster) eller uttal, och säg att detta inte är något som majoriteten av personer blir förlöjligade för, mobbade eller utfrysta för, eller helt enkelt nedvärderade för.

Majoriteten av autistiska personer maskerar sina behov och upplevelser konstant, för vi har blivit upplärda att dessa strategier är livsnödvändiga. Utan dem kan vi inte socialisera (utan förlöjligande/tillrättavisningar) eller arbeta, för vi värderas noterbart mindre ifall vi inte, till exempel, håller konstant ögonkontakt. Speciellt då detta anses som något ‘otroligt litet’ för väldigt många personer, så varför kan inte vi anpassa oss istället för att de ska ändra hela sin sociala kultur – bara för oss?