Märkt: mental

Tragedi

När något tragiskt händer I en persons liv så är förväntningen att det ska göra livet svårare eller jobbigare för den personen. Att de ska bli deprimerade, svåra att kontakta och att de behöver extra mycket stöd, både mentalt och fysiskt. 

Responsen för normtypiska personer är ofta det; att det blir jobbigt, det blir en depression och det blir något noterbart. Att det går att se tillbaka på tiden efter händelsen som en mörk tid, men något som de slutligen förhoppningsvis tar sig ur. 

Det är annorlunda för personer som redan är deprimerade, eller permanent deprimerade. Chansen att en plötslig eller väntad jobbig och tragisk händelse förändrar ens beteende och mående är mindre; samt med vilken grad måendet förändras kan vara markant annorlunda. För någon som redan är djupt deprimerad så är ännu en jobbig sak antingen det som bryter en – eller inget annat än väntat. Depression tar bort glädje och trygghet från närvaron, och att vara högfungerande med konstant depression är detsamma som att ha många, många coping mekanismer för depressiva känslor och tankar. 

Att något negativt händer kan vara jobbigt och svårt, men så länge personen inte var på bättringsvägen, så är chansen stor att hens mående stannar detsamma. För om en redan är på botten, hur långt ner har en kvar? Det finns negativa händelser som kan förändra ens sätt att tänka och känna kring sig själv och omgivningen, men är den depressionen djupare än innan? Om en redan var så djupt en kunde komma?

Absolut kan tragiska händelser fördjupa en depression, men I vissa fall är det bara en del I mängden; måendet är detsamma både innan och efter, med undantag att det nu finns fler triggers. Vilket skapar en tydlig dissonans mellan den deprimerade och hur denne ‘egentligen’ ska reagera på något tragiskt. Normtypiska personer kanske förväntar sig en ny djup period, för de ser bara utsidan; bara den ‘högfungerande’ delen av det hela, och inte arbetet för att hålla denna fasad uppe. De ser inte mörkret bakom, och tror att personen är på bättringsvägen, när det egentligen är så att personen blivit bättre på att maska. 

Vid långvarig och djup depression lär en sig väldigt många coping mekanismer; en lär sig att fejka leenden, att vara social mot sin egen vilja, att anstränga sig att vara normtypisk och icke-deprimerad. En lär sig att maska, och hantera; en lär sig sätten att distrahera sig själv från mörkret, att inte fastna I djupa gropar, att inte debattera sig själv till panikångest. Efter ett tag försvinner många av symptomen, och det som är kvar är en slags förvirrad inställning till sig själv – allt är okej men det är fortfarande inte okej? Det går att vara social och leende men det finns fortfarande mörker överallt? Och en skapar en dissonans till sig själv; hur en är utåt är inte vad en är inåt, och efter ett tag är det svårt att skilja dem åt, eller förstå vilka delar som är ‘äkta’. 

Vem är jag, om jag inte är den inuti, eller den utanpå?

Om tragedi då slår till, är det enkelt att hantera. ‘Enkelt’ på det vis att en redan har sätt och mekanismer att hantera depressiva tankar och spiraler på, och att det är enkelt att applicera dessa på nya situationer, oavsett om de är av annorlunda skäl än tidigare. 

Dissonansen blir tydligare mellan hur en ‘borde’ känna och agera, och hur en ‘egentligen’ agerar, för omgivningen ser ingen skillnad, och det måste betyda att tragedin inte betydde något för personen. 

Att personen inte mår dåligt över detta. 

När det egentligen är större bevis på att personen mådde skit innan och detta nya mörker är inte djupare än det som redan fanns på plats. Att det nu finns två eller fler mörka moln ovanför personen, och om det första var tillräckligt djupt för att skymma solen, så kommer det andra inte göra så mycket skillnad. 

Annonser

En inte alltför personlig text

Människor med någon form av normtypisk bakgrund eller icke-diagnos relaterar till varandra på sätt som jag inte förstår. Som neuroatypiska personer generellt inte förstår – det allmänna sättet att samtala på är fyllt med lögner.

”Hur var din dag?” – det finns chans att personen inte alls bryr sig, men det är viktigt att hålla uppe ett sken om att en gör det, och därmed är det viktigt att fråga om hur någon mår, eller hur deras dag varit, eller hur de känner, tycker och tänker. Så om någon seriöst undrar, låter det ofta exakt likadant som hos någon som inte alls bryr sig.

”Den var bra, själv?” – oavsett hur ens dag varit, hur ens mående är, hur ens historia eller nutida välmående ser ut, så ska en alltid vara ‘artig’ = att inte berätta något seriöst, eller ge ett ärligt svar. Det är viktigare att fejka något som är falskt, så att det låter seriöst, än att ge sken av sina äkta känslor och tankar, vilket innebär att oavsett hur du mår eller hur du upplevt din dag, så ska det låta detsamma som om du verkligen mår bra.

Det går att lägga till kodord, för att göra sig mer förstådd: Att insistera på att ens dag verkligen är bra, på riktigt, eller att fråga hur en verkligen mår, eller om ens svar är genuint, om det är sant, eller ge sken på att en sett något annat, eller att ens ljudnivå är annorlunda, eller…

Små detaljer som är så minimala, och som gärna är omedvetna hos personer som inte helt förstår dem, och som är genuint ärliga; hur kan dessa två kulturer någonsin hålla en fungerande konversation med varandra? Där den ena hör genuina frågor, och ger genuina svar, medan den andra förväntar sig en ‘artighet’ som innebär att alltid visa upp en felaktig sida (även när denna sida inte är felaktig).

Om en är uppfostrad i en sådan kultur, med endast sådant tal omkring sig, där en blir tillrättavisad eller socialt ‘bestraffad’ om en gör fel (obekväm tystnad, färre samtalspartners, oväntad konflikt till medveten mobbning och utfrysning) så kommer en inte kunna tala ärligt. Det är inte möjligt att gå igenom den spärren utan enorma påfrestningar, mentalt arbete som kan ta år att ta sig igenom, om en medvetet och inriktat arbetar med det – och vet vad en gör.

Många försöker arbeta med det på sina egna vis, genom att lägga till extra kodord eller genom att vara överdrivet tydlig med vissa individer, eller ljuga för sig själv; att det en säger, den ‘artiga’ och socialt acceptabla biten, genuint är det enda en känner. Att endast låta sig själv känna de känslor som en uttrycker, och allt som inte passar in, finns inte, eller är ett fel.

14650116_1199021526834505_2449967608080640188_n

Jag ville skriva mer personligt, i grund. Berätta om egna erfarenheter, tankar och känslor som jag själv förtrycker, erfarenheter från vänner och bekanta, eller mina egna krossade drömmar för att jag inte får lov att uttrycka dem utan att vara socialt självdestruktiv. Men några tankar hänger kvar; att jag är för personlig. Att jag är för ärlig. Att mina texter är för personliga, att de inte går att publicera, att de är för intima för att öppet visa.

Ord som genuint talats till mig, från mäkta personer, som måhända inte vet hur de orden fortfarande sitter fast inom mig.

Eller hur jag minns alla mina egna erfarenheter, där jag sårats eller skadats för att jag varit ärligt. För att jag gett svar, eller berättat vad som är viktigt, eller bett om hjälp med sådant som är ‘fel’. Bara att gå igenom detta i vaga termer är egentligen för intimt, för privat, men fortfarande långt ifrån tillräckligt.

Tanken att saker som är privata inte ska delas är destruktivt. Att vi inte är ärliga är destruktivt. Att vi inte kan känna trygghet att existera som våra egna individer är destruktivt – men det är ‘artigt’, det är enkelt, och det är socialt acceptabelt.

Så vi fortsätter med det, oavsett kostnaderna för vår egen mentala hälsa, för det är ovärderligt att vara del av en gemenskap. Även om den gemenskapen är destruktiv. För om en inte är ärlig, kommer en skadas av det, men om en är ärlig, så kommer en skadas mycket snabbare och mer intensivt, vilket kommer skapa trauma som en kanske tvingar ärligheten än djupare.

Antingen det, eller att själv fostra fram en oförmåga att aldrig vara ärlig, så att en kan överleva, låtsas vara ‘normal’, och vara en del av gemenskapen – till kostnaden att aldrig riktigt känna sina egna känslor.

23795652_10214520692753648_7427027688913042916_n

Depression vs Dystymi

Det finns en massiv avgrund mellan dem som har depression i perioder, eller vid utvalda tillfällen, och de som aldrig riktigt kommer ur det

Tanken att be om hjälp när det är som värst försvinner snabbt när du inte har något mått för vad som är över/under gränsen – om du alltid levt med depression, om du växer upp med mörker, så finns det inte längre ett sätt att korrekt bedöma vad som är jobbigt.

Det finns berättelser om människor som drabbats av de värsta slags fysiska skadorna, men som inte ber om hjälp, för att de inte vill känna att de kräver mer än de har rätt till. Även om skadan är dödlig, så väljer de själva att ta hand om det, eller åka in till sjukhuset, för att de inte vill störa någon.

Samma med depression/annat mörker – om du sällan eller aldrig gör dig illa, så är det enkelt att bedöma vad som är allvarligt och inte. Får du ett blödande sår, så ber du om plåster, och bryter du ett ben, så ber du om hjälp att komma till sjukhuset. Men om du lever i mörker så ber du inte om hjälp. Om ditt ben är brutet 100% av tiden så är det svårt att alltid be om hjälp, för ingen i din omgivning är här uteslutande för att hjälpa dig. De har egna liv och behov, och det är omöjligt att endast hjälpa utan att själv få någon form av lugn och kravlöst umgänge. Troligen vet du redan detta, för att du själv hjälper. Du är själv en del av det.

Så det blir omöjligt att be om hjälp. Även när en inte klarar av att leva längre – för det är inget nytt. Det är något som sker då och då, och det är omöjligt att be om hjälp varje gång det sker, för du skulle snabbt utvinna allt förtroende och medkänsla från din omgivning, som gärna hjälper så länge de får något tillbaka, men om du alltid mår dåligt, är det omöjligt att få något tillbaka – om de inte kände dig sen innan du mådde så dåligt.

Men om du alltid mått så dåligt?

Jag har troligen vänner jag kan be om hjälp, och jag börjar försöka mentalt utöka min förmåga att ta kontakt, men det hjälper inte min oförmåga att bedöma vad som är seriöst och inte. För mig är det bara något normalt, och jag kan inte relatera till personer som öppet medger att de drabbades av en depression eller gick in i väggen, eller vad som. För det är en helt annan sak för dem – de har något att jämföra med. De kan säga ”Detta är smärtsamt, jag klarar inte av att hantera det” och har troligen nära och kära som kan försöka hjälpa, även om det ‘bara’ är att bistå med underhållning eller mat.

Men för någon som aldrig varit utanför det mörkret, är det helt omöjligt att göra sådana bedömningar – och även om vi ör det, är det troligen omöjligt att be om hjälp. För om vi har vänner, och även om de säger att de förstår och alltid finns där för en, så är det i slutändan bara ord. De finns troligen där för dig, de kommer troligen göra sitt bästa, de bryr sig troligen helhjärtat, men om hela ditt liv är mörker och aldrig varit något annat, är det nästan orättvist att försöka be dem om hjälp, för du vet att det är omöjligt för dem att hjälpa, och om de försöker för mycket så kommer det troligen bli värre.

Så du hamnar i en sits emellan, där de vänner som vill hjälpa sällan förstår din problematik, för att de inte kan relatera till att aldrig ha känt något annat än mörker, och de vänner som kan hjälpa dig endast kan det för att de själva är i samma sits, och därmed inte har energin att ge, för de har själva fullt upp med att överleva.

Sen den djupt inpräntade vetskapen om att jag aldrig haft detta – även om jag vet att det rent intellektuellt är fel, så kan jag inte särskilja mellan om det är en verklighet eller bara en inpräntad känsla. Har jag någonsin blivit genuint tröstad? Mitt sinne säger ett rakt och ärligt ‘Nej’, men jag är medveten om att detta kanske är falskt, jag har bara inget minne att lägga framför, för jag vet inte vad jag ska leta efter. För även om jag blivit tröstad, om det blivit bättre, så har det alltid fallit tillbaka till slut. Dem som tröstat mig har försvunnit ur mitt liv, eller så hade de aldrig en permanent plats där oavsett, eller så var den trösten endast temporär, och efteråt återgick relationen till att vara oförstående.

Så svaret på frågan om jag någonsin blivit tröstad, blir att jag genuint inte vet. Jag minns så många gånger människor, både nära och främmande, försökt trösta mig men allvarligt missbedömt vart problemet ligger, eller i vilken mån jag behöver stöd; kuratorer som försöker få mig att tänka positivt, föräldrar som givit exempel från när de var små (där de relaterar till en känsla de projicerar), eller vänner som säger de rätta sakerna (för någon som aldrig varit deprimerad förut, dvs inte jag), och jag tänker att de gjorde allt de trodde var korrekt, men det hjälpte inte mig. Eller så hjälpte det mig att bli lugn, att sluta gråta, men det gjorde inget för att hindra mörkret från att hänga över mig.

Om det inte får någon permanent positiv effekt, kan jag verkligen bedöma det som effektivt? Vad innebär det ordet, den meningen? Hur kan jag ge ett svar som både förklarar att ja, jag har haft tröstande personer omkring mig men nej, de har aldrig faktiskt förändrat något.

Samt hur vet jag att denna tanke är korrekt? Att jag inte glömt eller sorterat bort minnen som faktiskt stämmer in, men som är så unika och otroliga att jag inte kan se dem som svar på frågan, för att jag redan ‘vet’ att den frågan kommer få ett nej? Är det min oförmåga att bedöma de positiva effekterna, eller mitt mörker som vägrar acceptera att jag fått hjälp?

Och hur kan jag någonsin försöka förklara detta till en person som hamnar i, men kommit ut ur, en depression? När mitt mörker är permanent, och alltid har varit det, är det omöjligt att de inte projicerar sin upplevelse på mig, i ett försök att ge den hjälp de önskar att de fått eller som genuint hjälpte dem. Men våra problem är på helt olika skalor, om de ens är inom samma bollpark, och på vilket sätt kan vi båda komma till insikt om detta?

Jag har inget svar på det, för mörket inom mig säger att jag aldrig kommer bli bättre, och mina egna erfarenheter säger att även ifall det blir bättre, så går det alltid tillbaka, eller så kommer mörket alltid att vara där, bara lite längre bort.

Ensamhet som autistisk diagnos

Jag tänker mycket över min sociala förmåga, och hur det spelar in i min omgivnings uppfattning om vad autism är för något.

Jag är mycket själv. Jag bor inte ensam, men jag är sällan social. Jag vet inte hur ofta eller mycket jag talar, jag har ingen koll på det, men det är möjligt att jag ibland går dagar utan att ha något muntlig konversation med en annan individ. Istället skriver jag, eller spelar, eller hänger hemma. Boendestöd är det enda återkommande sociala interaktion jag har, vissa perioder.

Jag mår inte bra av det. Jag är inte bekväm med det. Jag önskar att jag var mer social, att jag levde ut mer, att jag engagerade mig, tog kontakt, bjöd in och gick ut, jag önskar jag kunde göra så mycket mer och vara bekväm i andra personers sällskap på ett vis som kändes naturligt. Jag önskar att jag inte var så rädd, att jag inte hade en sådan skräck för att ta kontakt med människor, att bege mig ut även fast jag inte är personligt inbjuden, att jag kan ta egna sociala initiativ även när jag är hemma och ensam.

Djupt inom mig känner jag att detta är inte jag – detta är det sociala trauma jag lever med, som jag tvingats in i, som jag försöker arbeta ut. För när jag är bekväm, när jag är med människor som kan visa sina känslor eller som jag känner mår bra av att ha mig omkring sig, då är jag en helt annan person. Jag tar initiativ, jag är ledande och utbildande och förstående, jag kan få hela rum att lyssna på mig och även de mest motstridiga personerna att helt försvinna in i en ny värld; jag har lärt ut Magic: The Gathering till personer som aldrig skulle finna det givande, jag har sålt svenska spel till engelsk-talande familjer som tackat mig innerligt för sådan underbar hjälp, jag har…

Men det är inte vad jag är i daglig form, rent praktiskt sett. Jag har viljan. På många sätt och vis har jag möjlighet, och motivation, men något hindrar mig.

Något som inte är genuint autistiskt; men är en obligatorisk del av den autistiska upplevelsen; att få sin egen personlighet formad efter neurotypers missvisande uppfattning om vad autism är, vilka symptom som krävs, och hur en ska hantera dessa.

Jag har inte valt ensamhet, men jag har en livslång erfarenhet av att bli tvingad in i den, och jag har ingen enkelt möjlighet att ta mig ut. Jag sliter med klor och tänder men mina egna väggar är för höga. Inte för att jag valt det – men för att jag blivit inpassad i tankar om att jag troligen vill vara ensam, bara för att jag själv inte visste hur jag var något annat.

Jag valde aldrig att vara osocial, men jag blev traumatiserad varje gång jag försökte vara social, så vad annat kan en vänta sig?

21617962_10155065632879010_6606745411506659324_n

Mitt te kokar över

Jag hänger inte så mycket på FB numera.

Jag är inne och kollar, scrollar lite och delar saker, men som mest varannan dag. Notifikationer kollar jag kanske var tredje eller fjärde dag, som mest.

När mina notifikationer var på över 50+ per dag, så kändes det som därför. Jag ville inte gå igenom dem alla, för jag orkade inte avsätta den tiden, men jag ville inte missa någon. Så jag sköt det framåt i tiden, till nästa dag, där jag istället hade 99+ notifikationer, så jag sköt det till nästa dag, för då var det fortfarande 99+ notifikationer, och jag var mer mentalt förberedd.

Jag hänger på FB nu dock, och skulle skriva en status. ”Skäl att jag inte hänger på FB mer – jag klarar bara en viss mängd ableism och anti-rasism innan jag måste göra en mental omstart”

När jag skriver inser jag att texten är ‘för lång’ för att få en fin bakgrund, så jag börjar formulera om. Vad vill jag säga? Vad är viktigt?

Tanken blir till vad folk kommer svara. Att jag borde dra ner på inlägg från sidor som får mig att må dåligt, så att jag inte behöver göra en sådan omstart. Att jag borde hantera mina strider, ha mer positivt i min feed, och posta fler memes eller statusar om mina chinchillor.

Det är inte vad jag vill säga. Jag har mycket positivt i min feed. Anti-rasism är positivt, när den görs seriöst och genomtänkt. Kampen mot en ableistisk Försäkringskassan är positivt, i grund. Det finns även en massa vackra och fina memes och positiva inlägg som är minst lika många som de mer nedstämmande.

Det jag försöker säga är att jag inte kan hantera den här världen ofiltrerat.

Jag klarar bara av att tänka på hur världen ser ut och hur jag behandlas till en viss nivå, innan jag måste göra något annat. En mental omstart för mig är att spela tv-spel eller sortera mina Magic: The Gathering-kort med något lättsamt/skämtsamt i bakgrunden, eller virka bläckfiskar med någon film i förgrunden, eller släppa ut chinchillorna medan jag organiserar mina djur i OviPets. Något som får mig att försvinna från den här verkligheten tillräckligt länge för att jag ska kunna nå en acceptabel serotonin-nivå, så att jag kan ta mig ann tankar och känslor och information kring min plats i samhället och orättvisor eller problem som existerar.

Mitt te håller på att koka bort. Men jag kan inte släppa den här tanken. Jag är också sjukt hungrig, men jag kan inte sluta skriva. För skrivandet är ett av mina sätt att hantera dessa tankar och känslor, att ge dem form och mening och skäl, istället för att förtrycka dem och gömma undan dem.

Min hunger kan tas om hand senare. Jag kan alltid göra nytt te. Men om jag låter min mentala hälsa fallera tillräckligt lågt så kommer jag kanske inte upp igen på flera dagar, veckor, timmar, jag vet inte.

Så jag kan inte hänga för mycket på FaceBook. För jag kan inte hantera den verklighet jag lever i fullt ut, utan något mentalt stöd att hålla mig vid, och FB är ganska mycket en funnel för koncentrerad verklighet från min omgivning.

Inte all verklighet, inte alla versioner, inte bara negativt eller positivt. Men det faktum att samhället inte är skapt för att vara inkluderande.

Det är inte skapt för att inkludera mig.

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.

TW: Abuse, funkofobi, sexism

Killar med austim får ofta mycket mer räckvidd för att bete sig sexistisk och problematiskt på grund av sin diagnos – ett exempel i media är Sheldon, Big Bang Theory. Han är otroligt sexistisk och problematisk men det framställs som komiskt eller att han inte vet bättre, och i norm är det accepterat av samhället att autistiska killar är skitstövlar, utan att behöva ta ansvar för det.

Mycket av det handlar om att samhälle och vård inte vet hur autism fungerar, vad det är, och hur en kan arbeta för att inkludera autister utan hellre låter cis-män vara så destruktiva de har möjlighet till utan att göra något annat än att passivt uppmuntra dem.
Det är ett systematiskt problem, inte bara inom nörd-sfären, men då autistiska killar ofta är överrepresenterade inom nörd-sfären så kan de enkelt ta över och upprätta normer och regler som är aktivt destruktiva, utan att behöva ta någon kritik för att de tar skydd bakom sin diagnos eller sin nördighet.

Många inom nörd-sfären har inte riktigt medlen att hantera detta, och ofta blir det antingen att tillåta destruktiv sexism på grund av okunskap om autism, eller så formas föreningen på ett sätt som aktivt stänger ute autister, vare sig det är medvetet eller inte.

Det handlar sällan om aktiv och medveten funkofobi, utan om okunskap och oförmåga att hantera situationer som innebär att direkt interagera med autistiska personer på konstruktiva sätt – för inte ens autistiska personer får verkligen lära sig hur vi fungerar, för generellt har vi bivit gaslightade och utsatta för mental misshandel under uppväxten, vilket har skapat destruktiva försvarsmekanismer, som både vi och omgivningen felaktigt diagnosticerar som ‘autistiska symptom’, när det egentligen handlar om C-PTSD eller långvarig depression.

C-PTSD hos autistiska vuxna

Jag är inte utbildad inom medicin eller psykologi på någon officiell nivå, bara en amatör-informerad individ som är autistisk och vet att mycket ‘forskning’ kring välmående och psykisk hälsa sällan inkluderar autistiska personer. 

Autistiska vuxna med C-PTSD är så otroligt annorlunda från alla andra demografer. Av många olika skäl har jag inte förtroende till psykvård eller medicinsk kunskap att rättvist kunna bedöma och ge ut diagnoser för olika neurologiska tillstånd, men i majoriteten av mitt liv har jag haft tilltro och respekt för dem. Jag har accepterat och levt med, gått efter deras och omgivningens råd och levt ett liv som inte helt varit mitt eget.

Problemet med det är att autister uppfattar och proccesserar världen omkring sig och inom sig väldigt annorlunda från neurotyper. Helt nya studier visar på att ABA (att tvinga autister att bete sig neurotypiskt via olika medel) ger PTSD-symptom hos många autister som gått igenom det.

Det är nytt – så nytt att det inte fanns för några år sedan. Att det inte fanns kunskap eller intresse eller behov hos neurotypiska individer att ta reda på sådant, men den autistiska intellektuella gruppen i världen har växt enormt, och kraven på rättvisa har blivit större – samt empatin för autister har vuxit ju mer kunskap som sprids och anti-vaxxare som skapas. Empati kan ta en långväga mot ett mer inkluderande samhälle – men inte hela vägen.

Idag var jag ute för att spela spel med en grupp som samlas nästan varje fredag. Jag glömde dock bort att det var Pride, och ingen var i lokalen. Dock fann jag att några bekanta var i närheten och hängde, och jag frågade om jag fick hänga på.

”Självklart, kom förbi, jag kan komma och möta dig.”

Perfekt, eller hur? Min kväll är inte förstörd och jag får möta nya individer, kanske nya vänner, kanske spela spel eller sola eller bara hänga. Exakt det som jag ville, önskade och såg fram emot.

Men även fast jag tänker och känner det, den positiva känslan, som övertas den av en slags panik som jag inte kan beskriva. Mitt hjärta slår snabbare hårdare, jag får svårt att andas och jag känner tårar i mina ögonvrår. Jag överväger allvarligt att inte gå dit, men slår bort tanken. Jag vill gå dit. Jag vill träffa nya människor, vara social, hänga på klipporna i solen som en normal vuxen individ. Det finns inget som hindrar mig, inget som är dåligt, men jag får panik ändå.

Jag får tillbakablickar från barndomen som jag inte kan hantera. Tankar om hur jag inte är önskad, hur min närvaro inte förändrar något, om hur mitt agerande skulle få en kall/förvirrad respons oavsett hur jag gör, vad jag säger. Om att stå i ett hörn, så totalt uppslukad i panik att jag inte kan röra mig, hur jag skriker på mig själv i mitt huvud att göra något, men jag kan inte, för kroppen lyder inte, hur jag står där och är ensam, får konstiga blickar, ingen går fram till mig, ingen gör annat än ser på mig.

Jag lyckas undvika tårarna. Jag lyckas ta mina saker och sakta bege mig mot denna okända grupp människor, trots att jag har svårt att andas. Jag messar personen jag har kontakt med, jag skickar bilder och försöker identifiera vart de är med solen i ögonen.

Till slut kommer jag dit. Jag hänger med dem, två cis-tjejer och två cis-killar. Det är okej. Jag snackar lite skit, svarar på några frågor, vi går tillsammans mot bussen, jag får kramar från alla utav dem även fast vi inte talade mycket, jag håller småpratet uppe även fast jag är kvar ensam med en av tjejerna, jag lämnar inte gruppen trots att de gick åt ett annat håll.

Jag beter mig nästan som en helt socialt kapabel individ. Så långt jag vet.

Men den responsen, att bli inbjuden till några halvt okända individers häng och drabbas av panik, det är en trigger-respons. Att något så naturligt, alldagligt som att spontant snacka med bekanta kan trigga en sådan kraftfull känslovåg att jag nästan börjar gråta av panik.

Om det varit på grund av skäl som ‘jag blev sexuellt antastad när jag var ett barn’ eller ‘mina föräldrar misshandlade mig’ eller en snarlik historia, så hade jag enkelt fått sympati och kanske missriktad empati, men det är inget sådant. Jag har ingen sådan historia.

Mitt liv har varit en vanlig skolgång, ingen mobbning, inget påtvingat utanförskap, ingen misshandeln eller övergrepp, inga slag eller droger eller alkohol. Inte ens skilda föräldrar, eller knappt ens social/ekonomisk utsatthet.

Trots det har jag trigger-repons som passar in under PTSD / C-PTSD.

För att jag, som autistisk, har blivit uppfostrad utan kunskap om autism, i ett samhälle som inte förstår autism.

Det var en trevlig kväll. Det var nästan exakt vad jag önskade.

Trots det så är jag skakig när jag skriver om det. För tänk om det inte varit det? I kombination med minnen som jag inte kan bli av med, en oförmåga att skaka av mig händelsen. Jag kommer falla ner i en djup, svart mental grop om jag inte fokuserar bort, om jag inte tar hand om det här snart. Vilket innebär; bland annat, skriv om det, få ut det värsta, dra ut det med rötterna. Spela spel, lyssna på musik, se på film samtidigt. Stimulera så många sinnen som möjligt, för att hindra ens de minsta tankarna eller känslorna från att få grofäste.

Problemet jag har med vård och psyk är att jag har gått hos kuratorer, psykologer och terapeuter sen jag var 12år gammal, och jag kan inte säga att någon av deras officiella utbildning har hjälpt mig. Min diagnos fick jag uteslutande för att en ny kurator på skolan hade (självmant) läst en bok om en tjej med Aspergers, och därmed bestämde sig från att skicka in en remiss.

Sen såklart, denna underbara forskning:

70DwZai

Källan