Märkt: känslor

Empati / Hyper-vigilance

Jag är överdrivet empatisk.

Jag känner andra personers känslor innan mina egna; jag kan se på tonläge och mickro-ansiktsuttryck hur någon reagerar och känner, och agerar eller tänker därefter. Det går inte att stänga av, och är alltid närvarande, och jag har ingen kontroll över det.

Det är något jag alltid trott är i grund något jag skapat själv; innan jag visste vad autism var, så kunde jag inte vara social. Inte på något betydelsefullt vis, för jag kunde inte hålla konversationer eller agera som en individ ‘borde’, och var därför alltid ensam istället. Jag visste inte hur jag skaffade vänner, eller vad en vän egentligen var för något.

Så jag iakttog. Jag förstod att något var annorlunda med mig, att jag inte förstod sådant som andra tog för givet, så jag iakttog och såg filmer, serier, försökte lära mig via alla medel jag hade lätt tillgång till, hur jag skulle vara social. Till slut lyckades jag, med bieffekten att jag var överdrivet medveten om ALLA detaljer i en människas känslor så länge de är tillräckligt nära mig.

Kombinerat med att jag är autistisk och autister har en unik version av empati, så tänkte jag att det är därför.

Men tänk om det är fel?

60362646_10102026408308776_6231491904291209216_n

Det jag berättat hittills är mestadels mina egna teorier: sådant som jag själv tänkt ut, kommit underfund med, funnit logiska och därmed accepterat som sanning. Mycket av det jag säger om mig själv är skapat på detta vis, med några få undantag med hjälp från psykiatriska termer och terapeuter. Men en stor majoritet är bara ‘mitt eget påhitt’, för att förenkla termerna.

Så, ibland har jag fel. Ibland är det logiska inte alltid korrekt, för att jag saknar information, eller för att jag inte ser sammanhanget eller förstår vilka delar av mig själv som samverkar, och hur det påverkar mig.

Under tiden då jag iakttog, de åren av mitt liv som jag inte kunde hantera, var jag ensam. Jag iakttog, försökte socialisera, men lyckades aldrig, och till slut kunde jag inte försöka längre.

Jag såg det som att jag ‘lärde’ mig vara social, och därmed fick några bieffekter i form av överdriven uppmärksamhet och empati, men det är som sagt bara en teori. En annan teori är att den perioden satte sig som ett trauma inuti mig, oberoende av hur jag utvecklades, och därmed har skapat permanenta förändringar inom mig, som bland annat visar sig i form av ‘hyper-vigilance’.

Det skulle förklara en hel del, och ärligt talat, vara mer logiskt. Men det bevisar också att jag är traumatiserad på ett vis som jag inte kände till; att jag själv inte insåg att dessa beteenden och känslor var grund i något destruktivt, och därmed aldrig riktigt arbetat med dem.

Jag visste inte att det var på grund av något skadligt, och visste därmed inte hur jag skulle hantera det – för jag visste inte att jag kunde hantera det.

Så hur många andra delar av mig själv är egentligen överlevnadsstrategier, och vilka delar av mig är genuint min egen personlighet?

22450067_10155909252517502_6175512622588817463_n.jpg

Annonser

Högkänslighet vs Autism

Högkänslighet:

Att vara empatisk till en destruktiv nivå, att känna känslor intensivt och att lätt skifta mellan känslor.

Fråga i en grupp för autistiska personer som inte är cis-män:

Vad är skillnaden mellan autism och HSP/Högkänslighet?

Ett svar: Ingen skillnad

Det slog mig ganska hårt, för jag är fortfarande delvis fast i tanken om att autister inte känner empati. Det har blivit inslaget så hårt i mig att det fortfarande känns fel att kalla mig empatisk, att se autister i allmänhet som empatiska, att se oss som ovanligt empatiska med hög möjlighet att känna känslor och uppleva olika variationer av känslor. Jag är fortfarande fast med kvarvarande tankar och känslor om vad det är att ‘ha autism’ att jag kan drabbas av dessa mentala slag, där jag inte vet vad det var jag tänkte.

Att någon annan ser högkänslighet och autism som snarlika, är för mig väldigt nytt. Men också så otroligt logiskt; jag vet att jag känner känslor, att jag empatiserar för mycket, men jag hade ingen koll på att det var norm; att mina emotionella problem troligen är mer trauma/trigger relaterade än faktiskt diagnos-baserade. Att jag känner intensiva känslor; jag har aldrig ens övervägt det. Jag har alltid tänkt att jag känner få/inga känslor, eller liknande, men det förklarar mycket.

Det förklarar väldigt mycket, tanken att jag faktiskt är känslosam, empatisk och känner sådana saker intensivt.

Att få det slaget helt oväntat är intensivt, för jag måste ändra hela min tankegång kring mig själv och jag måste medvetet förändra hur jag empatiserar med historier och berättelser om känslor och empati. Vilket är en stor sak, att komma från något så enkelt, så ‘litet’ som några få ord.

Men det är inte alltid en har full kontroll över sin egen utveckling, och det är okej. Ibland överväldigande, men okej ❤

En inte alltför personlig text

Människor med någon form av normtypisk bakgrund eller icke-diagnos relaterar till varandra på sätt som jag inte förstår. Som neuroatypiska personer generellt inte förstår – det allmänna sättet att samtala på är fyllt med lögner.

”Hur var din dag?” – det finns chans att personen inte alls bryr sig, men det är viktigt att hålla uppe ett sken om att en gör det, och därmed är det viktigt att fråga om hur någon mår, eller hur deras dag varit, eller hur de känner, tycker och tänker. Så om någon seriöst undrar, låter det ofta exakt likadant som hos någon som inte alls bryr sig.

”Den var bra, själv?” – oavsett hur ens dag varit, hur ens mående är, hur ens historia eller nutida välmående ser ut, så ska en alltid vara ‘artig’ = att inte berätta något seriöst, eller ge ett ärligt svar. Det är viktigare att fejka något som är falskt, så att det låter seriöst, än att ge sken av sina äkta känslor och tankar, vilket innebär att oavsett hur du mår eller hur du upplevt din dag, så ska det låta detsamma som om du verkligen mår bra.

Det går att lägga till kodord, för att göra sig mer förstådd: Att insistera på att ens dag verkligen är bra, på riktigt, eller att fråga hur en verkligen mår, eller om ens svar är genuint, om det är sant, eller ge sken på att en sett något annat, eller att ens ljudnivå är annorlunda, eller…

Små detaljer som är så minimala, och som gärna är omedvetna hos personer som inte helt förstår dem, och som är genuint ärliga; hur kan dessa två kulturer någonsin hålla en fungerande konversation med varandra? Där den ena hör genuina frågor, och ger genuina svar, medan den andra förväntar sig en ‘artighet’ som innebär att alltid visa upp en felaktig sida (även när denna sida inte är felaktig).

Om en är uppfostrad i en sådan kultur, med endast sådant tal omkring sig, där en blir tillrättavisad eller socialt ‘bestraffad’ om en gör fel (obekväm tystnad, färre samtalspartners, oväntad konflikt till medveten mobbning och utfrysning) så kommer en inte kunna tala ärligt. Det är inte möjligt att gå igenom den spärren utan enorma påfrestningar, mentalt arbete som kan ta år att ta sig igenom, om en medvetet och inriktat arbetar med det – och vet vad en gör.

Många försöker arbeta med det på sina egna vis, genom att lägga till extra kodord eller genom att vara överdrivet tydlig med vissa individer, eller ljuga för sig själv; att det en säger, den ‘artiga’ och socialt acceptabla biten, genuint är det enda en känner. Att endast låta sig själv känna de känslor som en uttrycker, och allt som inte passar in, finns inte, eller är ett fel.

14650116_1199021526834505_2449967608080640188_n

Jag ville skriva mer personligt, i grund. Berätta om egna erfarenheter, tankar och känslor som jag själv förtrycker, erfarenheter från vänner och bekanta, eller mina egna krossade drömmar för att jag inte får lov att uttrycka dem utan att vara socialt självdestruktiv. Men några tankar hänger kvar; att jag är för personlig. Att jag är för ärlig. Att mina texter är för personliga, att de inte går att publicera, att de är för intima för att öppet visa.

Ord som genuint talats till mig, från mäkta personer, som måhända inte vet hur de orden fortfarande sitter fast inom mig.

Eller hur jag minns alla mina egna erfarenheter, där jag sårats eller skadats för att jag varit ärligt. För att jag gett svar, eller berättat vad som är viktigt, eller bett om hjälp med sådant som är ‘fel’. Bara att gå igenom detta i vaga termer är egentligen för intimt, för privat, men fortfarande långt ifrån tillräckligt.

Tanken att saker som är privata inte ska delas är destruktivt. Att vi inte är ärliga är destruktivt. Att vi inte kan känna trygghet att existera som våra egna individer är destruktivt – men det är ‘artigt’, det är enkelt, och det är socialt acceptabelt.

Så vi fortsätter med det, oavsett kostnaderna för vår egen mentala hälsa, för det är ovärderligt att vara del av en gemenskap. Även om den gemenskapen är destruktiv. För om en inte är ärlig, kommer en skadas av det, men om en är ärlig, så kommer en skadas mycket snabbare och mer intensivt, vilket kommer skapa trauma som en kanske tvingar ärligheten än djupare.

Antingen det, eller att själv fostra fram en oförmåga att aldrig vara ärlig, så att en kan överleva, låtsas vara ‘normal’, och vara en del av gemenskapen – till kostnaden att aldrig riktigt känna sina egna känslor.

23795652_10214520692753648_7427027688913042916_n

Att hjälpa en närstående

Från FB: ”Jag försökte hjälpa en förälder, men fick bara ilska i svar. Gjorde jag fel? Hen behöver denna hjälp, så varför är reaktionen så aggressiv?”

Jag: Ibland kan en inte hjälpa, för att så mycket känslor är i vägen. Du verkar ha satt huvudet på spiken, vilket för föräldern är att bekräfta att hen blir gammal och hens kropp börjar ge upp, vilket är SKRÄMMANDe och helt jävla ohanterligt för vissa, speciellt om dessa varit starka och självsäkra individer. Speciellt om det kommer från någon som de själva uppfostrat och varit stark inför.
Ibland har en inte möjlighet att ta emot hjälp, och det finns inget du kan göra för att ändra det, egentligen. De måste själva vara redo att mentalt utvecklas, acceptera sina förändrade omständigheter, och innan det sker finns det inte riktigt något du ensam kan göra, annat än stödja och försöka finnas till hands (om du har mental energi till det).
Om du tror hen kommer lugna sig, kan du erbjuda hjälpen senare, men troligen skulle det vara som att peta i ett öppet sår oavsett. Inte av någon illvilja, utan för att hen inte har mental energi att hantera sin förändrade kropp än. Det kanske aldrig sker, och det är inte ditt fel, men heller inte mycket du kan göra för att ändra det. Ibland finns det inget annat att göra än att se på när någon en håller nära sakta faller sönder.

Energi från trauma? Diskussion om trauma-effekter

För några månader sedan var jag på ett privat evenemang med fokus på att lyfta upp icke-cis-män inom nörd-sfären. I en föreläsning där sade en person att hens trauma och bakgrund gav hen styrka; det var inte en last, det var ett av skälen till att hen var stark. Det var en del av hennes kraft, styrka, att ha det i bakgrunden, att ha det i sin historia, och att hen aldrig kommer se det som en last.

På en gång började jag fundera på hur annorlunda det är för mig, och månader senare så har tanken inte släppt. Varför tänker inte jag så? Varför känner inte jag att mitt trauma är stärkande, att det är något jag levt igenom, något jag överlevt, ett bevis på att jag är stark och kan ta tillvara på mig själv igenom mentalt krävande situationer utan att försvinna eller förlora delar av mig själv? Varför känner jag att min historia drar ner mig, håller mig tillbaka, hindrar mig från ens de minsta vardagliga sakerna?

Är jag inte lika stark? Eller handlar det om något helt annat – om att vårt trauma, och hur vi hanterat dem, är så otroligt olika att vi inte har samma grundläggande reaktion till dem?

När jag verkligen känner efter, kan jag tro att jag ser hur mitt liv kunde varit; hur drivande jag kan vara, social och utåtriktad, skamlös och lite lagom weird. Hur det skulle kunna skapat en helt annan livssituation för mig, om några parametrar bara var lite annorlunda. Men det är inte så, och i slutändan går det inte att faktiskt veta. Dessa tankar får mig mest att känna att mitt trauma inte borde hålla mig tillbaka – jag borde kunna göra det här. Jag borde kunna sätta mig i dessa situationer, jag borde kunna utföra detta, så varför är jag rädd? Varför gör jag det inte, om jag vet att jag till 80% kommer klara av det utan problem?

För att mitt trauma inte ger mig styrka. Den grundläggande delen i mitt trauma är att det inte finns någon/något att skylla på – det finns inget ‘skäl’ till varför jag utsatts för detta. Varför jag mått så dåligt och blivit tvungen att leva med det. Jag känner inte till föreläsarens trauma, men den korta sammanfattning vi fick skapade en bild av övergrepp och/eller våld, där det funnits förövare och personer som kan ställas still svars för skadan de orsakat. Är det en vital del av skillnaden? Möjligheten att frånsäga sig skälen, att känna starka känslor för unika individer, att ha någonstans att rikta sina ‘comping mechanisms’ mot eller bort från?

Det fanns även en känsla, eller så är det jag som projicerar, att hen på något grundläggande vis kunde känna att det som skedde var fel, när det väl skedde. Eller strax efteråt, när skadan blev mer tydlig, eller uppgrävd, eller på något vis hanterad. Kanske där är den största skillnaden?

Jag kan inte relatera till den sortens trauma. Jag kan inte relatera till hur någon kan få styrka från smärta den gått igenom – jag har tvingats till motsatsen, för att överleva.

Sättet för mig att ta mig igenom det värsta, var att förstå min omvärld. Det var att härma dem, relatera till dem, nästan på ett djuptgående sätt forska i hur mänskliga individer förhöll sig till varandra och hur jag skulle härma dem för att kunna ta plats. Det skapar en djuptgående empati, inom mig, som senare bara blivit större. Som om det skapade en koppling jag inte kan kontrollera och nu är jag för djupt för att någonsin kunna kolla tillbaka.

Jag är inte samma person som jag skulle kunna varit om jag inte haft detta bakom mig, precis som föreläsaren, men på helt olika vis. Hen kanske inte skulle haft den ‘styrka’ hen fick ifrån att hantera och bära med sig sina trauman, men jag skulle haft en källa till personliga, privata och helt egna känslor, tankar och reaktioner. Jag hade kunnat vara något väldigt annorlunda är vad jag är nu.

På inget vis indikerar detta att jag är svag, eller har en oförmåga att säga ifrån, eller ta kontroll över situationer. På så vis har min historia lärt mig att skita i väldigt mycket som krävs för att kunna känna denna skamlöshet; jag skulle inte kunna vara lika krävande, och medveten om mina begränsningar, om jag inte hade detta i bagaget. Det finns styrka i det, absolut.

Problemet är att jag inte kan använda det i större situationer – på grund av sagda historia. Vilket jag kanske skulle kunna gjort utan problem, om jag inte haft detta bakom mig.

Oavsett. Jag kan int helt relatera till att ens trauma ger en styrka. Jag förstår vad hen menar, jag kan empatisera med det, sätta mig in i logiken bakom det, men jag vet själv med mig att jag inte kan känna det.

För mig är trauma endast brist på energi, motivation, aptit, lycka, och slutligen; vilja. Till den nivå att jag inte försöker, för jag ‘vet’ att det kommer göra ont, och oavsett hur mild den smärtan kan vara, så är jag alldeles för rädd för den för att kunna ta mig igenom möjligheten att försöka visa mig själv att jag kan.

Jag försökte förklara för en vän, en kväll via FB, hur jag kan bli triggad utan någon verklig trigger. Att även om X förbjöds från eventet, så skulle det inte rädda mig helt. Även om alla som ens liknar X till personlighet skulle förbjudas, så kan jag fortfarande triggas. Även fast alla är fullt medvetna och uppdaterade och inkluderande, så finns det chans att jag triggas. Jag kan inte ge ultimata svar, för jag känner inte till mina egna triggers; jag vet inte vad som är okej, när det inte är okej längre, och vid vilken kombination av dessa jag överbelastas tills jag stänger av.

Om jag haft ett annat slags trauma, så kanske det skulle kunna funka. Om det inte var det grundläggande sociala samspelet, utan någon person eller tillfälle eller närhet som skadat mig, så kanske jag skulle kunna samleva med vissa individer även fast de inte är… PK, så att säga. Jag ser vänner och bekanta göra det hela tiden – varför kan inte jag?

Det svaret är nog alldeles för uppenbart; för att det inte är något konkret som skadat mig, utan den grundläggande sociala interaktionen mellan människor, speciellt i anslutning till mig.

Det är så mycket svårare att definiera.

CW: Dödsfall

Vi tänker oftast att det finns så otroligt många människor. Mängden individer i världen är enorm, och det är svårt att se dem alla som individer. Det finns så många! Hur kan världen hantera så många individer? Vad spelar det för roll om några försvinner?

Men vi vill aldrig se oss själva som en av dessa. Vi kanske kan se oss som en del av en massa, men den känslan blir mer som en del av en grupp, vilket är ofantligt annorlunda. En grupp består av individer, medan en massa inte har några personliga drag; det finns inget som identifierar individer i en massa, men i en grupp är alla individer, om än snarlika.

Speciellt om vi själva är en del av den gruppen.

Vi har inte en förmåga att förstå någon annan. Vi kan inte se någons tankar, och vi kan verkligen inte se in i någons annans sinne. Vi kan låtsas; vi kan dra slutsatser via trial and error, vi kan analysera och komma till insikt, men vi vet aldrig vad som finns i en annans tankar, för vi har inget sätt att se det. Våra sinnen är för begränsade för att kunna ge oss insikt i någon annans tankar.

Jag kan bara vara mig själv. Jag kommer aldrig någonsin att kunna vara någon annan, oavsett hur jag personligen förändras. Oavsett hur mycket jag studerar och förstår, så kan jag aldrig se någon annans tankar.

Det skyddar oss från att över-empatisera, från att offra våra liv för främlingar, och vi kan leva i våra egna små universum utan att förgås. Vi kan relatera, empatisera, och hantera det vi upplever, på många sätt.

Men vi är fortfarande alltid bara oss själva.

Det är svårt att inse att alla andra miljarder människor också är individer. Det är överväldigande; vi är inte skapta för så stora grupper. Vi är inte gjorda för att empatisera  med så många individer, vi har inte möjligheten.

Så det är enkelt att tänka på människor som massor, eller utstående grupper. Vi ser inte individer, för vi har inte plats för det. Vi kan inte ha så många individer i vårt sinne.

Så det blir svårt att förstå hur en människas dödsfall kan förändra något. Det finns ju så många? Dödsfall är naturligt. Hur kan det påverka något, när så många andra är beredda att ta den individens plats?

Människan har några av de starkaste emotionella band som vi kan se. Vi ser andra djurarter, hur vissa av dem bildar par för livet, och finner det romantiskt, vackert, och sött. ”Om bara människor kunde detsamma”, ”Om jag kunde finna min livspartner”.

Men våra band är starkare än nästan något annat. Vi bildar lätt starka band med främlingar, vi empatiserar lätt med personer som delar ens de minsta likheter med oss själva, och vi kan hålla dessa emotionella band oavsett vad som sker. Även om individer skadar oss, minns vi dem, även om vi separeras minns vi dem, och vi har fortfarande band till dem långt efter det är vettigt eller logiskt. Varför sörja en enstaka individ långt efter individen försvunnit? Vad är det evolutionära värdet i ett sådant beteende?

Det måste inte finnas något. Det kan vara bara en bieffekt av något helt annat; att vi skapar band med andra individer som är djupare än något annat. I livet hjälper det oss, för vi kan leva igenom nästan allt; det finns berättelser i oändlighet om personer som överlevt sin egen död bara för att de hade dessa band, eller offrat sina egna liv för dem, eller gått igenom saker som inte går att förstå.

Våra emotionella band är starkare än livet självt.

Det är vår styrka; hur vi blivit dominerande, hur vi överlever nästan allt, på alla platser i världen. Bortsett från rent fysiologiska aspekter som gör att vi kan anpassa oss till nästan vilket klimat som helst, så kan vi genomleva nästan vilka klimat som helst på grund av våra emotionella band.

Människan är ett överdrivet socialt djur. Vi lever i våra sociala kretsar; vi är skapta för att leva tillsammans, för att skapa band och hålla dem. Ensamhet eller att bli utesluten ur en social gruppering är ofta lika med ett självmord. Vi tål inte att vara ensamma under längre perioder, om vi inte medvetet formats för det. Vi kan hantera det; vi anpassar oss, vi kan göra det med nästan vad som. Men det är fortfarande ofta beroende på sociala band; hur vi väljer bort dem på grund av negativa erfarenheter, eller känslan av att inte bli förstådd.

Människan kan välja ensamhet när känslan ändå är övergripande i ens liv. Men att ta en person från ett socialt aktivt liv och placera hen i ensamhet, isolering, är detsamma som att döda personen. Om en inte redan är utförligt förberedd på det socialt isolerade, så kommer en inte överleva det.

Detta fingerar även i grupp/massa tänket. Vi skapar emotionella band med dem i vår grupp; vi skyddar dem och engagerar oss med dem, även fast vi kanske aldrig känt dem eller träffat dem eller har något gemensamt förutom tillhörigheten till gruppen. Men det är tillräckligt. Men vi empatiserar inte på samma nivå till en massa människor, till större grupperingar som inte är vår egen.

Vi ser inte banden dem emellan, eller så förstår vi dem inte. Vi kan lätt håna dem, säga och tänka att deras emotionella band är fåniga, onödiga, eller påtvingade. Vi ser inte hur djupa de banden är, hur de håller samman den gruppen lika väl som den håller samman vår egen.

Vi ser inte att massan är en enorm mängd individer, alla förbundna med emotionella band till varandra och andra. Vi ser inte att det finns band utanför massan, att även utanför dessa grupperingar så är individerna bundna till unika sociala grupperingar, vare sig det är familjer eller andra grupper, vi ser inte att det finns oerhört starka band även dem emellan.

Vi är inte skapta för att se det. Vi kan inte empatisera på den nivån; på många sätt är det heller inte värt det. För vår grupps överlevnad behöver vi inte alltid empatisera med motståndaren, där motståndaren är alla grupperingar som inte tillhör någon av ens egna.

Vi ser andra, fristående grupper och tänker att det inte finns ett skäl till varför de skulle sakna några personer. Det finns ju så många fler?

Problemet är att alla dessa personer har sina unika sociala band. Det går inte att ersätta dem, att placera om dem på något enkelt vis. Om vi har bildat ett socialt band så är det otroligt att bryta det; även dödsfall kan hålla oss kopplade via det bandet, även skräck för vår egen eller våra närståendes säkerhet, vilket delvis är varför personer stannar i destruktiva förhållanden så länge. Vi är skapta för att överleva, inte alltid för att söka det bästa, och våra emotionella och sociala band är så starka att de övervinner allt.

Att bryta dem är enormt, på gränsen till omöjligt, om en inte redan har skäl eller erfarenhet utav det. Även då kan vissa band vara omöjliga att bryta.

Att dödsfall skulle gå obemärkt förbi på grund av massans mängd individer, är bland mycket annat därför en väldigt otrolig tanke.

Dödsfall går aldrig obemärkt.

Romantisk läggning

Jag skrev denna för ett tag sen men har tvekat att posta den. Frågan om det blir för personligt, för okunnigt, för mycket återkommer. Ifall jag vill att omvärlden ska läsa detta. Inte många läser mig blogg, speciellt inte dem som kanske tjänar mest på det, men det är fortfarande öppet för alla.

Vad vill jag att människor vet om mig? Om mina närstående, vad vill jag att de känner och tänker om mig och vad för slutsatser de skapar på egen hand, av det material jag ger ut?

Ingenting på internet försvinner, och det finns många sociala tabun som jag aldrig kommer förstå (än mindre respektera). Men att gå över dem är att begå socialt självmord, för all evig framtid.

Men i slutändan: Vad spelar det för roll?


På Pride fanns en organisation som sålde vackra, stora pins för billig peng, och jag köpte 3 st. Alla med texten “Proud and Nerdy”, fast med olika bakgrund – I alla olika versioner av regnbågsflaggan som de kunde hitta.

Jag köpte 2 olika; Poly(romantisk/sexuell), Pansexuell, Aromantisk.

Aromantisk.

De andra var självklara, men denna var för mig ett steg framåt.

Aromantisk innebär att en inte känner romantisk attraktion; att en kan känna sexuell eller emotionell attraktion, men inte romantisk attraktion.

Jag är troligen inte 100% på den sidan; jag har blivit och kan troligen bli förälskad, men I grund är inte det samma sak. Rent kemiskt är det verkligen inte samma sak; kärlek är en långsiktig och långlivad känsla, medan förälskelse är intensiv och ‘kort’, med livstid på kanske något år som mest.

Jag funderar fortfarande om jag någonsin blivit faktiskt kär. Förälskad, ja, och ‘kär’ I den betydelse att jag hängt mig fast I attraktion till individer under flera år för det var min koppling till verkligheten och annars skulle jag försvunnit in I ett helvete av icke-verklighet. Men genuint kär?

Jag är inte riktigt bekväm med frågan. Jag har sagt det till personer, och jag har menat det. Men hur kan jag beskriva en emotionell koppling till en annan individ I begrepp som absolut inte går att misstolka med egna upplevelser och känslor? Om jag aldrig känt kärlek, hur ska jag någonsin kunna säga att jag vet vad kärlek är, och därmed kunna säkert säga att jag aldrig känt det?

Alla dessa existensiella frågor är en sak. I grund spelar de faktiskt ingen roll, för det rent praktiska är att jag inte har intresse eller behov av att bli genuint kär I någon. Kanske förälskad, kanske sexuellt attraherad, kanske emotionellt investerad, men inte kär.
Det är ett sätt för mig att lära känna mig själv, att få reda på vem jag är, vad jag prioriterar, hur jag fungerar och vad jag värdesätter. Jag har använt andra medel förut för att definiera mig själv, men ju mer jag lär mig, ju mer säker jag blir, desto mer känner jag att det fan inte är något fel att sno en markör för sig själv.

Min version av aromantisk kanske inte är äkta. Jag kanske passar mer in som demi-, grey-, WTF-romantisk. Det finns troligen dem som skulle ifrågasätta min förmåga att vara förälskad om jag nu är aromantisk. Eller min förmåga till empati, och emotionell investering.

Men I grund och botten är det JAG som bestämmer vad jag är bekväm med. Om jag finner en markör vars beskrivning passar mig, om så till 70% eller mer, så kommer jag troligen använda den. Det handlar inte alltid om att vara överdrivet, självklart säker – ibland är det viktigare att bara hänga med i vad en själv känner passar.

Denna markör passar mig. Den passar mig nu, och senare I livet kanske det ändras. Jag kanske inser att jag känt kärlek, eller att jag har möjlighet till det, eller så finner jag kärlek. Vem vet. Men det är inte nu, och jag tänker inte beskriva mig själv med ord som kanske passar eventuella framtids-scenario, när jag vet att det inte stämmer in på den jag är exakt nu.

I den jag är och känner mig bekväm i är jag aromantisk. I detta nu och I denna version av mig, är jag som mest bekväm med att definiera mig som så.

Och det är fan helt okej.

Fria tankar om vänskap med problematiska individer

En stor debatt är ifall en ska fortsätta vara vänner med personer med rasistiska eller andra problematiska åsikter.

Det syns ofta online eller I debatter att en inte ska avsluta relationer över något simpelt som ‘olika åsikter’, även om dessa åsikter handlar om liv och död eller fakta och känslor, istället för sådant som faktiskt är irrelevant för att en vänskap ska fungera.

Själv argumenterar jag för att ha kvar dem som vänner, mest för att så länge de inte är aktivt destruktiva mot mig (så länge de inte aktivt förolämpar mig, förminskar mig, ifrågasätter vår vänskap, eller förstör) så kan jag ha kvar dem I min sfär – men jag är ofantligt försiktig med dem.

När jag fick reda på att en nära vän till mig utsatt en för mig okänd person för sexuellt övergrepp, så förändrade jag min syn på den personen. Han fick en helt annan stämpel I mitt huvud, och även om jag kanske inte ändrade mycket I min relation till honom, så förändrade jag min åsikt om honom.

När han sen agerade destruktivt på ett sätt som jag måhända skulle kunnat förlåta, så avslutade jag relationen. För jag hade redan satt honom på en helt annan nivå; han var redan vid kanten, och allt destruktivt därefter skulle putta honom över.

Även fast han troligen inte förstod det rakt ut.

Jag tror att många misstar vänskap som godkännande. I många fall är det så; personer som inte förstår hu skadligt deras väns beteende är, som ursäktar eller bara säger att de inte vill ta ställning, oftast vill de inte själv erkänna sina destruktiva handlingar och misstag, för de vet att de kommer behöva arbeta om sig själva ifall de kommer till de insikterna.

Det är enklare att acceptera vissa problematiska beteenden än att bygga om hela sin personlighet.

Men argumentet “Avsluta inte relationer på grund av olika politiska åsikter” är ofta en kontrollmetod. När det gäller rasistiska politiska inställningar, så kan en inte acceptera dem bara för vänskapens skull – det är mycket mer komplicerat än så. Det är omöjligt att vara vän med en destruktiv individ utan att inaktivt godkänna personens destruktiva beteende, om inte inför personen själv så inför dem som ännu inte skaffat sig en åsikt om personen.

Om en är osäker över en persons destruktiva påverkan, så kollar en ofta på personens vänner. Om vännerna är sådana en litar på, så får ofta personen ett slags “benefit of the doubt”. Om personen är aktivt destruktiv, kan det vara väldigt skadligt.

Men det är skillnad på känslomässigt påverkade ‘åsikter’ och inställningar, och aktivt destruktivt beteende.

 

Jag har vänner som är problematiska. Ibland är det för själviska skäl; jag har en vän som jag sett gå ner djupare och djupare I ett rasistiskt helvete, och även fast jag tog bort personen på FB och som offentlig vän, så har vi fortfarande viss kontakt. Det är inget jag visar upp, och om det kommer fram så förklarar jag att personen är problematisk, men jag har fortfarande kvar kontakten, för personen är inte problematisk mot MIG. Så det är helt själviskt.

Andra vänner har jag kvar av ren nyfikenhet, eller nostalgi. Jag har en vän som jag inte är nära bekant med, men som jag sett gå igenom stora förändringar, och på något vis känns det ömsesidigt. Vi har båda sätt varandra gått igenom svåra perioder, och även om vi inte har aktiv kontakt så har vi stöttat varandra. När den personen nu uttrycker transphoba eller sexistiska synpunkter, så talar jag emot. Lite för att se hur långt jag kan gå innan personen blockar mig, men det har gått år av ‘diskussion’ oss emellan (alltid runt Pride, men även andra gånger) utan att personen tagit bort mig. Så den vänskapen är också delvis självisk; hen är inte en genuint skadlig individ, men har åsikter som skadar, och jag finner en viss fascination vid att se hur en normtypisk individ utvecklats till denna nivå. Samt, jag tror mina ord påverkar hen, om inte annat så för att personen är någorlunda mer källkritisk när jag kommer in I diskussionen. Så jag avslutar inte vänskapen.

Men jag har tagit bort vänner som jag varit passivt bekant med, för att jag fått information om att de varit skadliga. Att de utsatt gemensamma bekanta eller andra för sexuella övergrepp, vilket jag varken har bevis eller öppna källor på. Men jag bedömde att informationen var korrekt, och tog bort dem. Avslutade all eventuell kontakt eller vänskap som skulle kunnat vara emellan oss, på grund av olegitimerade källor.

Varför?

Det finns inget enkelt svar på det.

Om anklagelserna är felaktiga, så har jag avbrutit blivande vänskaper för inget alls. Jag har tagit bort mitt personliga godkännande från personen, och oavsett om det påverkar personen eller inte, så gjorde jag ett ultimat val.

Men om det är sant. Då har jag troligen gjort för lite. Var kontakt med mig verkligen något som påverkade individen? Som den värdesatte? Det är troligen inget som aktivt skadar, bestraffar. Så min reaktion var alltså redundant, för ett regelrätt brott.

 

Jag blockar inte alla med problematiska åsikter rakt av. För jag vet hur enkelt det är att finna ‘fakta’ att ställa de åsikterna bakom, hur enkelt det är I vårt problematiska samhälle att skylla ifrån sig, eller hamna I en destruktiv gruppering.

Men även om jag ger dem ‘extra chanser’, så är jag väldigt varsam med dem. Jag har både längre och högre tolerans för deras ord och agerande; deras vardags-rasism/-sexism kan jag ifrågasätta, men bara så långt jag tror att de är beredda att höra. Så jag ger dem ett ‘benefit of the doubt’ på den nivån, men I nästan allt annat är toleransen betydligt lägre.

Att kräva vänskap utan att ta hänsyn till rasistiska/sexistiska åsikter är en kontroll-metod. Att ifrågasätta ens agerande I att blocka/ta bort personer som agerar ens minimalt problematiskt är ofta gaslighting. Men att ha kvar sådan vänskap är inte alltid ett godkännande; så länge en vet vad fan en håller på med.

Ibland handlar det om att få tillgång till den personens umgängeskretsar, så att även de kan se att ifrågasättande och ansvarstagande är okej. Att jag kanske inte kan förändra X, men jag jag påverka X’s vänner och bekanta.

Ibland är det viktigare.

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.

Kroppsrörelser

Ibland noterar jag hur individer speciellt på tv eller inför andra använder sina händer och armar för att göra rörelser som visar… lite vad som.

Inom vissa grupper mer än andra, men det är fortfarande ett återkommande fenomen att personer i sociala sammanhang, både privat och öppet, aktivt använder kroppsrörelser för att visa sina känslor eller sin tillhörighet eller höja sig själva från massan.

Det mest klassiska är väl att vinka när en ser någon, men det är mycket mer än det. När en kändis är nära så kan en använda händer och armar för att visa tecken på kärlek eller  tillhörighet, att forma fingrar efter vissa förbestämda former så att alla i gruppen tillsammans kan visa upp att de känner likadant.

Till de mer extrema gang-signs och heavy-metal rörelser. Att vrida huvudet på ett onaturligt vis så att ens hår agerar på ett visst vis, vilket visar både tillhörighet, upphetsning och engagemang.

Jag är alltid så obekväm i detta. Om jag är framför en kamera eller liknande spå känner jag ofta ett behov av att göra någon form av gest, men att bara vinka känns så tvingat, men jag har ingen annan rörelse som kommer så naturligt att jag kan göra den utan att tänka.

I vissa sammanhang har jag fungerat över att göra en internet-känd rörelse – dab. Men jag känner mig för medveten i min kropp för att kunna göra det. Även om vänner omkring mig gör det, och jag vill visa samhörighet, så vill inte mina muskler riktigt hänga med. De vill inte göra rörelser som kan få mig att bli noterad. De vill inte tillåta mig att agera på ett sätt som kan märka ut mig. Det skapar en ångest som gör att jag inte har kontroll, och istället står still. För jag vill än mindre göra något halvdant – det blir alltid ett skämt, och även om det kan vara gemenskap i att vara del av ett sådant skämt, så blir ångesten för stor. För tänk om det inte blir så?

Jag funderar på hur autistiska individers kroppsrörelser hanteras av omvärlden. Från de extrema versionerna av ABA som binder fast ens armar, till föräldrar och lärare som uppfostrar en till att agera ‘normalt’ av olika skäl: rädsla för mobbning, utsatthet, idéer om att det skulle hjälpa en att hantera sin kropp.

Jag återkommer nästan alltid till grunden; du kan inte välja vilka känslor du känner. Det går inte att välja ut några få känslor som är okej, och förtrycka alla andra, eller tvärt om. Att ta bort en känsla kommer förhindra att du känner någon annan känsla fullt ut.

Detsamma gäller muskelkontroll, sociala interaktioner, vad som helst.

Det är ett enormt arbete att tvinga bort ett beteende, en känsla, en reaktion. För vi kan inte välja.

Om jag försöker förminska en känsla, kommer resterande känslor att följa med. För en känsla leder lätt till en annan; det är bara kemikalier, och kan väldigt lätt förvirras ihop, och helt plötsligt har jag inte längre rätt att känna något. För att jag ‘valde bort’ en känsla.

Samma sak med muskelminne. Jag har inte utsatts för ABA eller liknande, för jag fick min diagnos när jag väl flyttat hemifrån, men känslan är fortfarande där av att jag inte får göra vissa saker. Jag får inte agera på vissa vis.

Jag får inte spontant börja verbalt stimma, för mina syskon säger alltid ifrån. De vill inte att jag ska skämma ut dem. Jag får inte skaka på benen när jag sitter ner, för familjen blir orolig eller säger åt mig att gå på toa. Jag får inte rulla min överkropp fram och tillbaka när jag sitter upp för familjen har läst att barn utsatta för emotionell isolering gör sådant, och de blir oroliga (utan att se någon ironi i detta). Jag får inte knäppa med naglarna mot bordet, för det stör gästerna.

Men jag får heller aldrig något alternativ. Det är bara ett orubbligt ”Sluta”, och jag tvingas vara stilla, tyst, passiv.

Många år senare sitter jag och funderar över varför jag inte kan höja mina armar för att göra ‘vågen’ tillsammans med mina klasskamrater. Varför jag hellre gör ett mjauande ljud istället för att säga ”Hejsan! Hur var dagen?” (under skolgången blev klasskamraterna så fascinerade över hur jag kunde låta som en äkta katt). Hur det kommer sig att jag gnisslar tänder istället för att svara ärligt på en enkel fråga.

Hur jag kan älska min familj men fortfarande inte vara bekväm i sällskap med dem.

30530648_1224512074352981_5982971253865054208_n