Märkt: icke-normtypiskt

Autistiskt trauma, suicide mention

Autistiskt trauma. Jag har skrivit det förr, benämnt det förr, men det är något som jag aldrig riktigt hört talas om, förrän jag själv började skriva om det. Så, även i mitt huvud, är det något nytt och inte helt definierat.

Jag drabbades av en tanke; hur autistiska unga, speciellt icke-cis-män, groomas av ett samhälle som menar väl till att bli väldigt enkla offer för omedvetna övergrepp.

Väldigt mycket ‘omedvetet’, ‘välmenande’ men fortfarande destruktiva saker… Men det är nog mer sant än vad det ges uppmärksamhet till.

Till exempel, varför måste jag tvingas se någon i ögonen? Vad är de egentliga skälen till det? Om en liten person ifrågasätter detta, ifall de inte vill eller inte är bekväma i det, vad kan de få för svar? Det är alltid något gällande artighet, och oavsett hur väl det formuleras så är artighet i sig ett väldigt luddigt begrepp. Det gäller olika artighets-regler för olika tillfällen, personer, tider, vad som, som alltid känns väldigt ‘naturliga’ men fortfarande är nästan omöjliga att förklara. Speciellt om någon ifrågasätter dem, och inte alls förstår det ‘naturliga’ bakom handlingarna.

Vad är artighet? Hur kan en förklara det enkelt, för ett barn, som inte lärt sig socialt samspel på någon djupare nivå ännu? Hur många föräldrar har den perfekta balansen mellan förklarande och uppfostrande som skapar en semi-förståelse för att detta är något som ska ske, oavsett om du förstår det eller inte.

Oavsett om du är bekväm med det eller inte.

Samma med variationer av stimmande; det är något som generellt inte är tillåtet. I vissa fall kan det vara för att ljud eller plötsliga rörelser stör, vilket enkelt kan relateras till även av små barn, så länge de har någon form av objektiv verklighetsuppfattning, men utanför det kan det vara oändligt svårt att förklara.

Men ändå blir en tvingad att lyda under dessa oskrivna sociala regler, oavsett hur en själv känner inför dem. Det spelar ingen roll hur obekväm jag är, jag måste fortfarande se någon rakt i ögonen för att kunna tala med dem, och jag får inte uttrycka mina känslor på ‘fel’ vis, och jag får inte göra något det minsta fysiskt för att ge mig själv fokus nog för att komma igenom situationen. Jag blir tvingad att lyda regler jag inte förstår, av orsaker jag inte kan relatera till, utan någon hjälp som för mig är naturlig och logisk, och jag måste ignorera att jag mår otroligt dåligt av detta, markant mer dåligt ju fler av dessa krav som staplas ovanpå varandra.

Jag måste må dåligt för att vara social, och jag måste vara social för att vara produktiv, och jag måste vara produktiv för att vara… levande.

Att växa upp med det, utan något sätt att relatera dessa känslor till, skapar en perfekt grogrund för ifrågasättande av sin egen verklighet; en får förklarat till sig att detta är korrekt, naturligt, det bästa sättet, men en kan inte relatera till det, eller få en djuptgående förklaring till varför, annat än att andra personer blir mer bekväma/glada ifall jag gör detta. Vilket även innebär att jag borde bli det, och om jag inte passar in i mallen de ger mig, så är det mitt ansvar att hantera det.

Utan någon förståelse från omvärlden ifall jag inte klarar det. Utan någon att relatera till, förklara för, ingen som förstår, tills en blir isolerad i sin egen kropp, oavsett hur social en är. För en har lärt sig att det är smärtsamt, obekvämt, otroligt krävande att vara social, men att vara ensam är en smärta i sig, och det finns inget mellanting, och en måste vara social, måste finna någon samhörighet, måste finna sätt att inte vara ensam… för ensamheten kommer resultera i ett avslutat liv. Frågan är bara: när? Hur lång tid innan den punkten kommer, i ensamhet, jämfört med det ‘sociala’? För båda har ett tydligt slutdatum. En kan känna det, djupt inom sig; det går inte att hantera att vara social på detta sätt, det är inte hållbart, men ensamhet är det inte heller, och vad annat finns det?

Vad annat finns det? Som inte är skapat kring en oförmåga att förstå autism som giltigt i sig själv, som inte vill förändra och ‘bota’ en från ens autism, som inte försöker pressa en att arbeta 40h/vecka, skaffa familj och existera i en så otroligt normativ verklighet som möjligt?

Hur många instanser tillåter en att vara fullt ut sig själv, utan krav på att vara ‘produktiv’? Hur många instanser och individer skulle faktiskt göra det som är bäst, och inte det som de tror är bra nog?

Många uppfostrar sina autistiska barn till att vara så anpassningsbara som möjligt, så att de kan platsa in, i tron om att det hjälper dem att få ett givande och positivt liv, helt utan insikt i hur autister kan drabbas av trauma från sådant de själva anser är så naturligt att de inte ens har en förklaring till varför det har blivit ett krav.

Annonser

TW: Rant om dödsfall, självmord, Försäkringskassan

Det jag tror många inte alltid förstår är att ifall en sätter krav på att få möjlighet att leva ett drägligt liv, så kommer det alltid finnas dem som inte uppnår de kraven.

Det går att säga att en gör sin egen lycka, att alla har möjlighet att leva ett vettigt liv utan krav, men de glömmer bort sådant som är grundläggande i vårt samhälle; att arbeta, att ha tillgång till familj och nära kontakter, och att kunna ta in och utnyttja utbildning på det sätt skolor lär ut.

Fallerar du på någon av dessa, eller någon av de otaliga andra krav som finns på samhället, som inte bara är för att skydda andra individer (lagar mot mord, mm) så är chansen stor att du inte kan leva ett drägligt liv. Inte förrän du kan finna en plats som inte kräver X, eller skapar/tvingar sig att hantera det.

För ett tag sen diskuterade jag med två vänner, där den ena inledde konversationen med att hen ville ha min åsikt, för att jag brukar ha informerade och intressanta tankar, om det var okej? Frågan handlade om en serie som fått kritik för att den använder sexuellt våld på ett respektlöst vis, och jag började ge exempel från andra medier eller serier, och igenom många ämnen hamnade vi i hur Sveriges system hanterar människor; så klart tar jag upp Försäkringskassans system.

Vän nr 2, som inte inlett konversationen, medger att även fast hen anser att basinkomst är en bra grej, så är hen väldigt moderat av sig, och anser att alla borde göra sitt för att bidra till samhället. Någon form av det, jag minns inte helt. Vi talade en del om sådant, hur systemet var trasigt, tills jag kommer in på att systemet faktiskt fungerar exakt så det är designat.

Vän nr 2 verkar inte hålla med, försöker få fram argument varför jag inte är korrekt eller bara finna fakta för det, men jag fortsätter ändå; Systemet vi har är gjort för att utesluta personer som inte kan bidra till den mall som vi byggt samhället efter. Alla individer som inte kan arbeta 40h/vecka eller som på andra vis inte fungerar med det normtypiska samhället, kommer helt naturligt att slussas ut ur systemet, på det vis att de inte orkar längre.

Vårt system är otroligt effektivt för att få personer att inte vilja bli sjuka, att inte vilja bli deprimerade, att inte vilja vara avvikande, för sådant kan göra att en hamnar i F-kassans system, ett system som är byggt för att endast fungera för dem som har energi och möjlighet att kämpa för sina rättigheter. Om en inte kan ringa oändliga samtal, hantera nya handläggare varje möte, vänta månader på någon återkoppling, så är chansen stor att en till slut ger upp. Om det innebär att en hamnar på gatan, eller tvingar sig vidare i ett liv en inte klarar av att leva, spelar inte så stor roll, för det slutar på samma vis; att en tar livet av sig.

Vårt system är byggt för att rensa ut dem som inte passar in i mallen, men några få undantag.

Under tiden jag försökte förklara detta hade vän nr 1 börjat förbereda för att vi skulle lämna lokalen, och när jag började forma min poäng så vände sig vän nr 2 iväg och istället för att fortsätta konversationen så började hen fokusera mer på vän nr 1.

Jag fick känslan av att det inte var på grund av brådskande behov av att lämna lokalen, utan för att denna insikt, att kravfyllda system skapar dödsfall, inte var något hen mentalt förberett sig på. Att hen inte hade något sätt att svara på det, för att den sidan av myntet aldrig visat sig för hen tidigare.

Jag kan ha fel i min tolkning av hens beteende. Men jag står fast vid min syn som ovan; vårt system kanske inte är medvetet designat för detta, men alla kravfyllda system kommer innehålla personer som inte kan leva upp till kraven, och det är hur vi hanterar dem som många glömmer bort.

För tillfället hanterar vi dem på sätt som förstör mer än hjälper. Om någon är så långt bort från det normtypiskt neurotypiska att de inte kan tvinga till sig hjälp från vårt trasiga system, så har de förbrukat sin rätt att leva i vårt samhälle, och om de inte finner något annat sätt att överleva och hänga kvar, så kommer de inte existera länge till.

Men, det är mycket enklare att ignorera detta, eller att tro att alla kan ni upp till de krav som ställs. På det sättet behöver en aldrig känna blodet på sina händer.

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.