I ett annat liv hade jag ett förhållande med en person som jag inte var ihop med. Många saker i den relationen var problematiska, men det är inte fokus här: bara det faktum att jag spenderade så mycket tid med honom, under ett antal månader, men vi var aldrig faktiskt ett par.

Efter ett tag av detta, berättade han att han skulle hem till sina föräldrar för middag. De bodde lite längre bort, men inte alls för långt, och det skulle vara enkelt att ta sig dit och tillbaka så länge bussarna gick.

Han frågade om jag ville hänga på. Jag svarade ja.

Jag tänker att jag minns hur han frågade, men det är troligen en återskapad bild; att han inte riktigt såg mig i ögonen, att han berättade något om att hans mor… eller vad det var. Han hade inte besökt dem på ett tag, kanske? Han gav inget mer skäl till att bjuda in mig, men jag skapade mina egna.

Jag funderade först på – varför. Jag tänkte, när jag svarade, att visst, jag kunde väl följa med. Ibland är det läskigt att möta föräldrar ensam. Jag tänker själv att jag gärna skulle ta med någon vän till en familjemiddag – jag hade flera gånger tagit med min bästa vän, en kille, och hade någon gång fått frågan om vi var ihop, vilket vi inte var. Mina föräldrar hade även bjudit med honom på en familjekryssning, medvetna om att vi var bästisar och inte i en romantisk relation. Så jag tänkte att detta, när denna person bjöd med mig, var något snarlikt.

Kanske inte på samma nivå. Vi var inte bästisar. Vi var väl som mest vänner. Jag hängde väl med honom mest för att… annars skulle jag vara ensam, samt att vi hade ett antal gemensamma intressen och vänner. Det var väldigt praktiskt, om inget annat, speciellt då han var en av de få jag hade sex med då – vilket inte var helt frivilligt från min sida.

Jag följde med dit. Träffade familjen, eller en del av den. Åt middag tillsammans, någorlunda fint fixat, jag tror det fanns ljus. Jag vet inte; jag gav händelsen inget stort intryckt, och minnen av den kvällen är ihopblandade med alla andra minnen från det utrymmet.

Efter det tog jag det som att jag var inbjuden dit. De var snälla och välkomnande och jag blev ditdragen/-bjuden flera gånger. Personen flyttade även tillbaka in i ett rum där, så jag spenderade för mycket tid där.

Jag tänkte aldrig på det som något… speciellt. Som något betydelsefullt.

Det finns ju den här känslan, i media och sociala förväntningar, att det är ett stort, enormt steg för en partner att träffa föräldrarna. Det är på nivå av att förlova sig, nästan, men absolut ett bevis på en seriös relation.

Jag vet inte hur han såg på det. Vi talade aldrig om det, på det sättet. Jag frågade aldrig, och han tog väl för givet att jag förstod. Men jag tänkte aldrig på vad det faktiskt kunde varit – vad han trodde att det var.

I mitt huvud blev jag inbjuden på grund av att ingen annan ville gå. Att ingen annan kunde, och han undrade om jag ville hänga på. Kanske för att ha något att tala om, någon att tala med. Eller bara ren bekvämlighet, att inte behöva åka hela vägen ut dit och tillbaka utan sällskap.

Jag har aldrig tänkt på det som att han bjöd in mig att möta hans föräldrar. Att han bjöd mig till att möta hans föräldrar.

Att den viktigaste delen i detta var att jag skulle få möta hans föräldrar.

Det har aldrig slagit mig. Förrän nu, så många år senare, flertalet relationer och områdes/umgängesbyten senare, att det kanske var något… intimt.

Han bjöd mig att möta hans föräldrar. En person som han har en unik och intim relation med. Han bjöd in mig till sitt familjehem, i möte med sin familj, på en middag. Jag är fortfarande otroligt osäker på att det är skälet – inte kan han ha faktiskt menat det på det viset?

Jag har fortfarande känslan av att inbjudan kom uteslutande för att han var mer bekväm med det. Inte för att jag var en viktig del – det skulle lätt kunnat vara någon annan. Det är känslan jag fortfarande har.

Men det är nog inte sant, eller hur?