Märkt: feelings

Romantisk läggning

Jag skrev denna för ett tag sen men har tvekat att posta den. Frågan om det blir för personligt, för okunnigt, för mycket återkommer. Ifall jag vill att omvärlden ska läsa detta. Inte många läser mig blogg, speciellt inte dem som kanske tjänar mest på det, men det är fortfarande öppet för alla.

Vad vill jag att människor vet om mig? Om mina närstående, vad vill jag att de känner och tänker om mig och vad för slutsatser de skapar på egen hand, av det material jag ger ut?

Ingenting på internet försvinner, och det finns många sociala tabun som jag aldrig kommer förstå (än mindre respektera). Men att gå över dem är att begå socialt självmord, för all evig framtid.

Men i slutändan: Vad spelar det för roll?


På Pride fanns en organisation som sålde vackra, stora pins för billig peng, och jag köpte 3 st. Alla med texten “Proud and Nerdy”, fast med olika bakgrund – I alla olika versioner av regnbågsflaggan som de kunde hitta.

Jag köpte 2 olika; Poly(romantisk/sexuell), Pansexuell, Aromantisk.

Aromantisk.

De andra var självklara, men denna var för mig ett steg framåt.

Aromantisk innebär att en inte känner romantisk attraktion; att en kan känna sexuell eller emotionell attraktion, men inte romantisk attraktion.

Jag är troligen inte 100% på den sidan; jag har blivit och kan troligen bli förälskad, men I grund är inte det samma sak. Rent kemiskt är det verkligen inte samma sak; kärlek är en långsiktig och långlivad känsla, medan förälskelse är intensiv och ‘kort’, med livstid på kanske något år som mest.

Jag funderar fortfarande om jag någonsin blivit faktiskt kär. Förälskad, ja, och ‘kär’ I den betydelse att jag hängt mig fast I attraktion till individer under flera år för det var min koppling till verkligheten och annars skulle jag försvunnit in I ett helvete av icke-verklighet. Men genuint kär?

Jag är inte riktigt bekväm med frågan. Jag har sagt det till personer, och jag har menat det. Men hur kan jag beskriva en emotionell koppling till en annan individ I begrepp som absolut inte går att misstolka med egna upplevelser och känslor? Om jag aldrig känt kärlek, hur ska jag någonsin kunna säga att jag vet vad kärlek är, och därmed kunna säkert säga att jag aldrig känt det?

Alla dessa existensiella frågor är en sak. I grund spelar de faktiskt ingen roll, för det rent praktiska är att jag inte har intresse eller behov av att bli genuint kär I någon. Kanske förälskad, kanske sexuellt attraherad, kanske emotionellt investerad, men inte kär.
Det är ett sätt för mig att lära känna mig själv, att få reda på vem jag är, vad jag prioriterar, hur jag fungerar och vad jag värdesätter. Jag har använt andra medel förut för att definiera mig själv, men ju mer jag lär mig, ju mer säker jag blir, desto mer känner jag att det fan inte är något fel att sno en markör för sig själv.

Min version av aromantisk kanske inte är äkta. Jag kanske passar mer in som demi-, grey-, WTF-romantisk. Det finns troligen dem som skulle ifrågasätta min förmåga att vara förälskad om jag nu är aromantisk. Eller min förmåga till empati, och emotionell investering.

Men I grund och botten är det JAG som bestämmer vad jag är bekväm med. Om jag finner en markör vars beskrivning passar mig, om så till 70% eller mer, så kommer jag troligen använda den. Det handlar inte alltid om att vara överdrivet, självklart säker – ibland är det viktigare att bara hänga med i vad en själv känner passar.

Denna markör passar mig. Den passar mig nu, och senare I livet kanske det ändras. Jag kanske inser att jag känt kärlek, eller att jag har möjlighet till det, eller så finner jag kärlek. Vem vet. Men det är inte nu, och jag tänker inte beskriva mig själv med ord som kanske passar eventuella framtids-scenario, när jag vet att det inte stämmer in på den jag är exakt nu.

I den jag är och känner mig bekväm i är jag aromantisk. I detta nu och I denna version av mig, är jag som mest bekväm med att definiera mig som så.

Och det är fan helt okej.

Annonser

Variationer i hur en visar kärlek

Fråga i annan grupp: Hur är ni poly (polygam: flersam, monogam: en fast partner)? RA= relationsanarkist
Hamnade i en diskussion med en individ som jag känner har möjlighet att uppskattas utanför forumet i fråga:

Me: RA. Because I’m comfortable and also don’t know how to find people that value the way I show love

X: What do you mean?

Me: I don’t remember faces, and rarely remember names and dates. Took me 45min to notice that my partner since 2 years had shaved his mustasch. I don’t know the exakt date of my fathers bday, even tho he’s been in my life since birth and it’s the same as a big holiday.

People seem to value those kind of things more then others, and seem to believe that I don’t feel love towards them because I can’t remember like them. I rather show it by physical touch, by actions and leaving little notes and presents, rather then saying it out loud. Which is also a very no-no thing in most cases.

X: have you tried adding alarms and reminders to your phone? Have you tried learning to say “I love you” out loud? I made similar adjustments myself so I’m very curious 🙃

Me: I have. Still it doesn’t matter, only that I’ve changed for someone who won’t do the same for me. So I’ve decided that I won’t. If people can’t love me as I am, they don’t love me. If they want someone that can give them exactly those things, then they don’t want me.

I show love in many ways. I feel love in even more ways. If someone can’t see those things for what they are, or don’t appreciate them for what they are, and don’t want to talk to me about it but just assumes that it’s not love, then I’d rather not try.
My love is more like a cat. Not everyone will get it, and I’m not interested in trying to be a dog or even a bird just because it makes them a bit more comfortable. I know it will only hurt all the more when they realise that I’ll never actually be anything else, and they leave me, and I’ve become someone that isn’t true to myself.

13103437_10209422018367886_183515060069213420_n

Fria tankar om vänskap med problematiska individer

En stor debatt är ifall en ska fortsätta vara vänner med personer med rasistiska eller andra problematiska åsikter.

Det syns ofta online eller I debatter att en inte ska avsluta relationer över något simpelt som ‘olika åsikter’, även om dessa åsikter handlar om liv och död eller fakta och känslor, istället för sådant som faktiskt är irrelevant för att en vänskap ska fungera.

Själv argumenterar jag för att ha kvar dem som vänner, mest för att så länge de inte är aktivt destruktiva mot mig (så länge de inte aktivt förolämpar mig, förminskar mig, ifrågasätter vår vänskap, eller förstör) så kan jag ha kvar dem I min sfär – men jag är ofantligt försiktig med dem.

När jag fick reda på att en nära vän till mig utsatt en för mig okänd person för sexuellt övergrepp, så förändrade jag min syn på den personen. Han fick en helt annan stämpel I mitt huvud, och även om jag kanske inte ändrade mycket I min relation till honom, så förändrade jag min åsikt om honom.

När han sen agerade destruktivt på ett sätt som jag måhända skulle kunnat förlåta, så avslutade jag relationen. För jag hade redan satt honom på en helt annan nivå; han var redan vid kanten, och allt destruktivt därefter skulle putta honom över.

Även fast han troligen inte förstod det rakt ut.

Jag tror att många misstar vänskap som godkännande. I många fall är det så; personer som inte förstår hu skadligt deras väns beteende är, som ursäktar eller bara säger att de inte vill ta ställning, oftast vill de inte själv erkänna sina destruktiva handlingar och misstag, för de vet att de kommer behöva arbeta om sig själva ifall de kommer till de insikterna.

Det är enklare att acceptera vissa problematiska beteenden än att bygga om hela sin personlighet.

Men argumentet “Avsluta inte relationer på grund av olika politiska åsikter” är ofta en kontrollmetod. När det gäller rasistiska politiska inställningar, så kan en inte acceptera dem bara för vänskapens skull – det är mycket mer komplicerat än så. Det är omöjligt att vara vän med en destruktiv individ utan att inaktivt godkänna personens destruktiva beteende, om inte inför personen själv så inför dem som ännu inte skaffat sig en åsikt om personen.

Om en är osäker över en persons destruktiva påverkan, så kollar en ofta på personens vänner. Om vännerna är sådana en litar på, så får ofta personen ett slags “benefit of the doubt”. Om personen är aktivt destruktiv, kan det vara väldigt skadligt.

Men det är skillnad på känslomässigt påverkade ‘åsikter’ och inställningar, och aktivt destruktivt beteende.

 

Jag har vänner som är problematiska. Ibland är det för själviska skäl; jag har en vän som jag sett gå ner djupare och djupare I ett rasistiskt helvete, och även fast jag tog bort personen på FB och som offentlig vän, så har vi fortfarande viss kontakt. Det är inget jag visar upp, och om det kommer fram så förklarar jag att personen är problematisk, men jag har fortfarande kvar kontakten, för personen är inte problematisk mot MIG. Så det är helt själviskt.

Andra vänner har jag kvar av ren nyfikenhet, eller nostalgi. Jag har en vän som jag inte är nära bekant med, men som jag sett gå igenom stora förändringar, och på något vis känns det ömsesidigt. Vi har båda sätt varandra gått igenom svåra perioder, och även om vi inte har aktiv kontakt så har vi stöttat varandra. När den personen nu uttrycker transphoba eller sexistiska synpunkter, så talar jag emot. Lite för att se hur långt jag kan gå innan personen blockar mig, men det har gått år av ‘diskussion’ oss emellan (alltid runt Pride, men även andra gånger) utan att personen tagit bort mig. Så den vänskapen är också delvis självisk; hen är inte en genuint skadlig individ, men har åsikter som skadar, och jag finner en viss fascination vid att se hur en normtypisk individ utvecklats till denna nivå. Samt, jag tror mina ord påverkar hen, om inte annat så för att personen är någorlunda mer källkritisk när jag kommer in I diskussionen. Så jag avslutar inte vänskapen.

Men jag har tagit bort vänner som jag varit passivt bekant med, för att jag fått information om att de varit skadliga. Att de utsatt gemensamma bekanta eller andra för sexuella övergrepp, vilket jag varken har bevis eller öppna källor på. Men jag bedömde att informationen var korrekt, och tog bort dem. Avslutade all eventuell kontakt eller vänskap som skulle kunnat vara emellan oss, på grund av olegitimerade källor.

Varför?

Det finns inget enkelt svar på det.

Om anklagelserna är felaktiga, så har jag avbrutit blivande vänskaper för inget alls. Jag har tagit bort mitt personliga godkännande från personen, och oavsett om det påverkar personen eller inte, så gjorde jag ett ultimat val.

Men om det är sant. Då har jag troligen gjort för lite. Var kontakt med mig verkligen något som påverkade individen? Som den värdesatte? Det är troligen inget som aktivt skadar, bestraffar. Så min reaktion var alltså redundant, för ett regelrätt brott.

 

Jag blockar inte alla med problematiska åsikter rakt av. För jag vet hur enkelt det är att finna ‘fakta’ att ställa de åsikterna bakom, hur enkelt det är I vårt problematiska samhälle att skylla ifrån sig, eller hamna I en destruktiv gruppering.

Men även om jag ger dem ‘extra chanser’, så är jag väldigt varsam med dem. Jag har både längre och högre tolerans för deras ord och agerande; deras vardags-rasism/-sexism kan jag ifrågasätta, men bara så långt jag tror att de är beredda att höra. Så jag ger dem ett ‘benefit of the doubt’ på den nivån, men I nästan allt annat är toleransen betydligt lägre.

Att kräva vänskap utan att ta hänsyn till rasistiska/sexistiska åsikter är en kontroll-metod. Att ifrågasätta ens agerande I att blocka/ta bort personer som agerar ens minimalt problematiskt är ofta gaslighting. Men att ha kvar sådan vänskap är inte alltid ett godkännande; så länge en vet vad fan en håller på med.

Ibland handlar det om att få tillgång till den personens umgängeskretsar, så att även de kan se att ifrågasättande och ansvarstagande är okej. Att jag kanske inte kan förändra X, men jag jag påverka X’s vänner och bekanta.

Ibland är det viktigare.

Mitt te kokar över

Jag hänger inte så mycket på FB numera.

Jag är inne och kollar, scrollar lite och delar saker, men som mest varannan dag. Notifikationer kollar jag kanske var tredje eller fjärde dag, som mest.

När mina notifikationer var på över 50+ per dag, så kändes det som därför. Jag ville inte gå igenom dem alla, för jag orkade inte avsätta den tiden, men jag ville inte missa någon. Så jag sköt det framåt i tiden, till nästa dag, där jag istället hade 99+ notifikationer, så jag sköt det till nästa dag, för då var det fortfarande 99+ notifikationer, och jag var mer mentalt förberedd.

Jag hänger på FB nu dock, och skulle skriva en status. ”Skäl att jag inte hänger på FB mer – jag klarar bara en viss mängd ableism och anti-rasism innan jag måste göra en mental omstart”

När jag skriver inser jag att texten är ‘för lång’ för att få en fin bakgrund, så jag börjar formulera om. Vad vill jag säga? Vad är viktigt?

Tanken blir till vad folk kommer svara. Att jag borde dra ner på inlägg från sidor som får mig att må dåligt, så att jag inte behöver göra en sådan omstart. Att jag borde hantera mina strider, ha mer positivt i min feed, och posta fler memes eller statusar om mina chinchillor.

Det är inte vad jag vill säga. Jag har mycket positivt i min feed. Anti-rasism är positivt, när den görs seriöst och genomtänkt. Kampen mot en ableistisk Försäkringskassan är positivt, i grund. Det finns även en massa vackra och fina memes och positiva inlägg som är minst lika många som de mer nedstämmande.

Det jag försöker säga är att jag inte kan hantera den här världen ofiltrerat.

Jag klarar bara av att tänka på hur världen ser ut och hur jag behandlas till en viss nivå, innan jag måste göra något annat. En mental omstart för mig är att spela tv-spel eller sortera mina Magic: The Gathering-kort med något lättsamt/skämtsamt i bakgrunden, eller virka bläckfiskar med någon film i förgrunden, eller släppa ut chinchillorna medan jag organiserar mina djur i OviPets. Något som får mig att försvinna från den här verkligheten tillräckligt länge för att jag ska kunna nå en acceptabel serotonin-nivå, så att jag kan ta mig ann tankar och känslor och information kring min plats i samhället och orättvisor eller problem som existerar.

Mitt te håller på att koka bort. Men jag kan inte släppa den här tanken. Jag är också sjukt hungrig, men jag kan inte sluta skriva. För skrivandet är ett av mina sätt att hantera dessa tankar och känslor, att ge dem form och mening och skäl, istället för att förtrycka dem och gömma undan dem.

Min hunger kan tas om hand senare. Jag kan alltid göra nytt te. Men om jag låter min mentala hälsa fallera tillräckligt lågt så kommer jag kanske inte upp igen på flera dagar, veckor, timmar, jag vet inte.

Så jag kan inte hänga för mycket på FaceBook. För jag kan inte hantera den verklighet jag lever i fullt ut, utan något mentalt stöd att hålla mig vid, och FB är ganska mycket en funnel för koncentrerad verklighet från min omgivning.

Inte all verklighet, inte alla versioner, inte bara negativt eller positivt. Men det faktum att samhället inte är skapt för att vara inkluderande.

Det är inte skapt för att inkludera mig.

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.

Kroppsrörelser

Ibland noterar jag hur individer speciellt på tv eller inför andra använder sina händer och armar för att göra rörelser som visar… lite vad som.

Inom vissa grupper mer än andra, men det är fortfarande ett återkommande fenomen att personer i sociala sammanhang, både privat och öppet, aktivt använder kroppsrörelser för att visa sina känslor eller sin tillhörighet eller höja sig själva från massan.

Det mest klassiska är väl att vinka när en ser någon, men det är mycket mer än det. När en kändis är nära så kan en använda händer och armar för att visa tecken på kärlek eller  tillhörighet, att forma fingrar efter vissa förbestämda former så att alla i gruppen tillsammans kan visa upp att de känner likadant.

Till de mer extrema gang-signs och heavy-metal rörelser. Att vrida huvudet på ett onaturligt vis så att ens hår agerar på ett visst vis, vilket visar både tillhörighet, upphetsning och engagemang.

Jag är alltid så obekväm i detta. Om jag är framför en kamera eller liknande spå känner jag ofta ett behov av att göra någon form av gest, men att bara vinka känns så tvingat, men jag har ingen annan rörelse som kommer så naturligt att jag kan göra den utan att tänka.

I vissa sammanhang har jag fungerat över att göra en internet-känd rörelse – dab. Men jag känner mig för medveten i min kropp för att kunna göra det. Även om vänner omkring mig gör det, och jag vill visa samhörighet, så vill inte mina muskler riktigt hänga med. De vill inte göra rörelser som kan få mig att bli noterad. De vill inte tillåta mig att agera på ett sätt som kan märka ut mig. Det skapar en ångest som gör att jag inte har kontroll, och istället står still. För jag vill än mindre göra något halvdant – det blir alltid ett skämt, och även om det kan vara gemenskap i att vara del av ett sådant skämt, så blir ångesten för stor. För tänk om det inte blir så?

Jag funderar på hur autistiska individers kroppsrörelser hanteras av omvärlden. Från de extrema versionerna av ABA som binder fast ens armar, till föräldrar och lärare som uppfostrar en till att agera ‘normalt’ av olika skäl: rädsla för mobbning, utsatthet, idéer om att det skulle hjälpa en att hantera sin kropp.

Jag återkommer nästan alltid till grunden; du kan inte välja vilka känslor du känner. Det går inte att välja ut några få känslor som är okej, och förtrycka alla andra, eller tvärt om. Att ta bort en känsla kommer förhindra att du känner någon annan känsla fullt ut.

Detsamma gäller muskelkontroll, sociala interaktioner, vad som helst.

Det är ett enormt arbete att tvinga bort ett beteende, en känsla, en reaktion. För vi kan inte välja.

Om jag försöker förminska en känsla, kommer resterande känslor att följa med. För en känsla leder lätt till en annan; det är bara kemikalier, och kan väldigt lätt förvirras ihop, och helt plötsligt har jag inte längre rätt att känna något. För att jag ‘valde bort’ en känsla.

Samma sak med muskelminne. Jag har inte utsatts för ABA eller liknande, för jag fick min diagnos när jag väl flyttat hemifrån, men känslan är fortfarande där av att jag inte får göra vissa saker. Jag får inte agera på vissa vis.

Jag får inte spontant börja verbalt stimma, för mina syskon säger alltid ifrån. De vill inte att jag ska skämma ut dem. Jag får inte skaka på benen när jag sitter ner, för familjen blir orolig eller säger åt mig att gå på toa. Jag får inte rulla min överkropp fram och tillbaka när jag sitter upp för familjen har läst att barn utsatta för emotionell isolering gör sådant, och de blir oroliga (utan att se någon ironi i detta). Jag får inte knäppa med naglarna mot bordet, för det stör gästerna.

Men jag får heller aldrig något alternativ. Det är bara ett orubbligt ”Sluta”, och jag tvingas vara stilla, tyst, passiv.

Många år senare sitter jag och funderar över varför jag inte kan höja mina armar för att göra ‘vågen’ tillsammans med mina klasskamrater. Varför jag hellre gör ett mjauande ljud istället för att säga ”Hejsan! Hur var dagen?” (under skolgången blev klasskamraterna så fascinerade över hur jag kunde låta som en äkta katt). Hur det kommer sig att jag gnisslar tänder istället för att svara ärligt på en enkel fråga.

Hur jag kan älska min familj men fortfarande inte vara bekväm i sällskap med dem.

30530648_1224512074352981_5982971253865054208_n

C-PTSD hos autistiska vuxna

Jag är inte utbildad inom medicin eller psykologi på någon officiell nivå, bara en amatör-informerad individ som är autistisk och vet att mycket ‘forskning’ kring välmående och psykisk hälsa sällan inkluderar autistiska personer. 

Autistiska vuxna med C-PTSD är så otroligt annorlunda från alla andra demografer. Av många olika skäl har jag inte förtroende till psykvård eller medicinsk kunskap att rättvist kunna bedöma och ge ut diagnoser för olika neurologiska tillstånd, men i majoriteten av mitt liv har jag haft tilltro och respekt för dem. Jag har accepterat och levt med, gått efter deras och omgivningens råd och levt ett liv som inte helt varit mitt eget.

Problemet med det är att autister uppfattar och proccesserar världen omkring sig och inom sig väldigt annorlunda från neurotyper. Helt nya studier visar på att ABA (att tvinga autister att bete sig neurotypiskt via olika medel) ger PTSD-symptom hos många autister som gått igenom det.

Det är nytt – så nytt att det inte fanns för några år sedan. Att det inte fanns kunskap eller intresse eller behov hos neurotypiska individer att ta reda på sådant, men den autistiska intellektuella gruppen i världen har växt enormt, och kraven på rättvisa har blivit större – samt empatin för autister har vuxit ju mer kunskap som sprids och anti-vaxxare som skapas. Empati kan ta en långväga mot ett mer inkluderande samhälle – men inte hela vägen.

Idag var jag ute för att spela spel med en grupp som samlas nästan varje fredag. Jag glömde dock bort att det var Pride, och ingen var i lokalen. Dock fann jag att några bekanta var i närheten och hängde, och jag frågade om jag fick hänga på.

”Självklart, kom förbi, jag kan komma och möta dig.”

Perfekt, eller hur? Min kväll är inte förstörd och jag får möta nya individer, kanske nya vänner, kanske spela spel eller sola eller bara hänga. Exakt det som jag ville, önskade och såg fram emot.

Men även fast jag tänker och känner det, den positiva känslan, som övertas den av en slags panik som jag inte kan beskriva. Mitt hjärta slår snabbare hårdare, jag får svårt att andas och jag känner tårar i mina ögonvrår. Jag överväger allvarligt att inte gå dit, men slår bort tanken. Jag vill gå dit. Jag vill träffa nya människor, vara social, hänga på klipporna i solen som en normal vuxen individ. Det finns inget som hindrar mig, inget som är dåligt, men jag får panik ändå.

Jag får tillbakablickar från barndomen som jag inte kan hantera. Tankar om hur jag inte är önskad, hur min närvaro inte förändrar något, om hur mitt agerande skulle få en kall/förvirrad respons oavsett hur jag gör, vad jag säger. Om att stå i ett hörn, så totalt uppslukad i panik att jag inte kan röra mig, hur jag skriker på mig själv i mitt huvud att göra något, men jag kan inte, för kroppen lyder inte, hur jag står där och är ensam, får konstiga blickar, ingen går fram till mig, ingen gör annat än ser på mig.

Jag lyckas undvika tårarna. Jag lyckas ta mina saker och sakta bege mig mot denna okända grupp människor, trots att jag har svårt att andas. Jag messar personen jag har kontakt med, jag skickar bilder och försöker identifiera vart de är med solen i ögonen.

Till slut kommer jag dit. Jag hänger med dem, två cis-tjejer och två cis-killar. Det är okej. Jag snackar lite skit, svarar på några frågor, vi går tillsammans mot bussen, jag får kramar från alla utav dem även fast vi inte talade mycket, jag håller småpratet uppe även fast jag är kvar ensam med en av tjejerna, jag lämnar inte gruppen trots att de gick åt ett annat håll.

Jag beter mig nästan som en helt socialt kapabel individ. Så långt jag vet.

Men den responsen, att bli inbjuden till några halvt okända individers häng och drabbas av panik, det är en trigger-respons. Att något så naturligt, alldagligt som att spontant snacka med bekanta kan trigga en sådan kraftfull känslovåg att jag nästan börjar gråta av panik.

Om det varit på grund av skäl som ‘jag blev sexuellt antastad när jag var ett barn’ eller ‘mina föräldrar misshandlade mig’ eller en snarlik historia, så hade jag enkelt fått sympati och kanske missriktad empati, men det är inget sådant. Jag har ingen sådan historia.

Mitt liv har varit en vanlig skolgång, ingen mobbning, inget påtvingat utanförskap, ingen misshandeln eller övergrepp, inga slag eller droger eller alkohol. Inte ens skilda föräldrar, eller knappt ens social/ekonomisk utsatthet.

Trots det har jag trigger-repons som passar in under PTSD / C-PTSD.

För att jag, som autistisk, har blivit uppfostrad utan kunskap om autism, i ett samhälle som inte förstår autism.

Det var en trevlig kväll. Det var nästan exakt vad jag önskade.

Trots det så är jag skakig när jag skriver om det. För tänk om det inte varit det? I kombination med minnen som jag inte kan bli av med, en oförmåga att skaka av mig händelsen. Jag kommer falla ner i en djup, svart mental grop om jag inte fokuserar bort, om jag inte tar hand om det här snart. Vilket innebär; bland annat, skriv om det, få ut det värsta, dra ut det med rötterna. Spela spel, lyssna på musik, se på film samtidigt. Stimulera så många sinnen som möjligt, för att hindra ens de minsta tankarna eller känslorna från att få grofäste.

Problemet jag har med vård och psyk är att jag har gått hos kuratorer, psykologer och terapeuter sen jag var 12år gammal, och jag kan inte säga att någon av deras officiella utbildning har hjälpt mig. Min diagnos fick jag uteslutande för att en ny kurator på skolan hade (självmant) läst en bok om en tjej med Aspergers, och därmed bestämde sig från att skicka in en remiss.

Sen såklart, denna underbara forskning:

70DwZai

Källan