Märkt: applied behavioural analysis

TW: ABA, ‘bota’ autism

https://madasbirdsblog.wordpress.com/2017/04/03/i-abused-children-for-a-living/?iframe=true&theme_preview=true

https://sociallyanxiousadvocate.wordpress.com/2015/05/22/why-i-left-aba/

https://doyousellnipples.wordpress.com/2018/08/09/why-aba-is-harmful-and-nobody-ever-recovers-from-autism/

För några dagar sedan kom jag in på ABA med mitt boendestöd. Jag säger mycket konstigt framför mitt boendestöd, ofta utan att faktiskt ha någon vettig förgrund – jag bara säger sådant som finns i mitt huvud och jag tillåter det, lägger till förklaringar vid behov, men boendestödet verkar förstå / respektera och ibland har vi vettiga konversationer, ibland är det bara skitsnack, ibland är det mer djupgående ämnen.

Som ABA – Applied Behavioural Analysis. Grunden till alla ‘bevis’ om att autism kan botas. Ovan: Ett antal artiklar från olika individer som på olika vis påverkats av ABA (dock saknas en, för jag vet att jag läst om en individ som skrev hur hen älskade att utsättas för ABA – för det var hens sociala liv utanför familjen, men senare i livet har det visat sig hur otroligt destruktivt det har varit, även fast hen som liten älskade att gå dit. Vi har inte alltid möjlighet att veta hur det vi för tillfället uppskattar kommer skada oss längre fram).

Jag vet inte hur, men boendestöd frågade: Vad är ABA?

Applied Behavioural Analysis. Jag googlade förkortningen, för jag vet vad fenomenet är men inte namnet. Det är ‘träning’ som går ut på att ‘bota’ autister från deras icke-normtypiska beteende, så som stimmande av olika versioner, att se individer i ögonen samt alltid ha full verbal möjlighet, bland mycket annat. Det handlar om att hålla händer och kroppsdelar stilla – att sitta stilla – att se rakt fram – att fokusera och tänka linjärt. Att bli nedbunden så att en inte kan stimma med händerna. Att bli tillsagd eller på annat vis bestraffad när en verbalt stimmar.

Att förtrycka alla omedvetna och spontana reaktioner som inte passar in i den neurotypiska synen på hur en individ ska bete sig, helt utan respekt för att det hämmar möjligheten att utveckla spontana och omedvetna reaktioner i alla slags situationer.

Det tvingar in *tanke* mellan *uppfatta X* och *reagera*. Om en boll flyger mot ditt huvud så sträcker du upp händerna och skyddar ansiktet omedvetet. Spontant. Om du tvingar in en tanke emellan reaktionen och insikten om att bollen är på väg mot dig, är chansen stor att du får en boll i huvudet, och allt från bula till hjärnskakning eller blödande sår.

Det ABA inte tar in är att när en spontan reaktion hämmas, är det inte selektivt. Den omedvetna reaktionen är just omedveten, vilket stimmande i väldigt många fall är (speciellt för personer som ännu inte blivit massivt påverkade av det ableistiska samhälle vi lever i och tvingats ‘lära sig’ stimma efter att ha förtryckt det). Att tvinga en sådan reaktion att bli medveten tar bort möjligheten att agera direkt – det tvingar sinnet att ha kontroll över kroppen, istället för att låta kroppen reagera så som den via evolution och erfarenhet lärt sig är mest passande.

Det går inte att selektivt lära bort ett beteende från en grupp av snarlika beteenden. Det går inte att välja en känsla att känna, och ignorera alla andra, utan att allvarligt skada ens förmåga att uppfatta, tolka och hantera känslor. Samma med reaktioner. På grund av att det är inte *enstaka reaktion* du förändrar – det är möjligheten att reagera naturligt.

Stimmande är naturligt, något som autister (i majoritet) upptäcker att de gör först när de börjat (så länge det inte är något en medvetet utvecklat efter att ha lärt sig vad stimmande är, som många autister utsatta för livslång ableism tvingats bli hantera efter att hela sitt liv tvingats förtrycka de reaktionerna). ABA tvingar autister att hämma stimmandet innan det får möjlighet att ske. Innan personen är medveten om att det kommer att ske. Innan personen har möjlighet att inse vad det är som kommer ske.

Att förtrycka något på den djupgående nivån hämmar alla möjliga reaktiva reaktioner – inte bara stimmande. Det går ibland att lära sig stimma på sätt som är mindre störande för omgivningen eller rent destruktivt (verbalt stimmande i ett tyst bibliotek, att gnissla tänder, rycka hår) – men det innebär att aktivt tillåta stimmandet att äga rum. Bara att dirigera om det.

Det finns ingen garanti att det kommer hjälpa. Det kommer troligen inte gå snabbt, och vid extremt fokus/distraktion/mental påfrestning är chansen stor att det stimmandet återkommer. Vilket är grundläggande positivt – Det visar på en genuint fungerande reaktionsförmåga, möjlighet att reagera på mental/fysisk påfrestning, att agera instinktivt och självbevarande även i pressade situationer. Även om kanske själva handlingen är skadlig just nu, så är det en indikation på att det omedvetna systemet fungerar.

Det är inte en garanti. Det är en indikation på välfungerande reaktivt system, men det är inte en garanti i andra situationer. Som med mycket annat.

Detta är bara en del av ABA, förresten. De fysiska restriktionerna kring stimmande. ABA är mycket mer än bara nedmontering av spontana reaktioner.

ABA är att montera ner alla delar av en autistisk person. Det är att förhindra beteenden och tankar och reaktioner som samhället av olika skäl bedömt vara… oönskade.

Det finns inget skäl till varför en person, oavsett ålder, inte ska få vifta med armarna när hen blir glad. Eller nynna på någon tonlös melodi när hen går från rum till rum. Eller ha tröjärmen mellan läpparna.

Det enda skälet till att dessa beteenden tränas bort är för att de ses som barnsliga, som ouppfostrade, att de på något vis skulle indikera en persons värdebakgrund. Vi är så otroligt indoktrinerade i våra oskrivna, samhälleliga lagar att vi inte ens kan argumentera varför vi har dem. Men att bryta dem är i vissa fall att begå personligt karaktärsmord. Helt plötsligt har ens värde och omgivningens respekt sjunkit noterbart om inte helt försvunnit. Varför? För att det är en indikator på något vi inte än känner till?

Det finns indikationer som är värda att hålla utkik för: om någon använder nedvärderande språk om specifika individer. Om någon ljuger. Om de berör personer som visar obehag. Detta kan indikera en problematisk värdegrund, så som sexism, rasism, destruktiv narcissism, eller annat destruktivt. Men vi har även förmåga att döma personer för sådant som absolut inte har något med personens karaktär eller värde att göra.

Många av de samhälleliga regler vi har, som vi inte kan förklara, är skapade med grund i ableism/rasism/sexism. ABA är ett perfekt exempel.

Annonser

Kroppsrörelser

Ibland noterar jag hur individer speciellt på tv eller inför andra använder sina händer och armar för att göra rörelser som visar… lite vad som.

Inom vissa grupper mer än andra, men det är fortfarande ett återkommande fenomen att personer i sociala sammanhang, både privat och öppet, aktivt använder kroppsrörelser för att visa sina känslor eller sin tillhörighet eller höja sig själva från massan.

Det mest klassiska är väl att vinka när en ser någon, men det är mycket mer än det. När en kändis är nära så kan en använda händer och armar för att visa tecken på kärlek eller  tillhörighet, att forma fingrar efter vissa förbestämda former så att alla i gruppen tillsammans kan visa upp att de känner likadant.

Till de mer extrema gang-signs och heavy-metal rörelser. Att vrida huvudet på ett onaturligt vis så att ens hår agerar på ett visst vis, vilket visar både tillhörighet, upphetsning och engagemang.

Jag är alltid så obekväm i detta. Om jag är framför en kamera eller liknande spå känner jag ofta ett behov av att göra någon form av gest, men att bara vinka känns så tvingat, men jag har ingen annan rörelse som kommer så naturligt att jag kan göra den utan att tänka.

I vissa sammanhang har jag fungerat över att göra en internet-känd rörelse – dab. Men jag känner mig för medveten i min kropp för att kunna göra det. Även om vänner omkring mig gör det, och jag vill visa samhörighet, så vill inte mina muskler riktigt hänga med. De vill inte göra rörelser som kan få mig att bli noterad. De vill inte tillåta mig att agera på ett sätt som kan märka ut mig. Det skapar en ångest som gör att jag inte har kontroll, och istället står still. För jag vill än mindre göra något halvdant – det blir alltid ett skämt, och även om det kan vara gemenskap i att vara del av ett sådant skämt, så blir ångesten för stor. För tänk om det inte blir så?

Jag funderar på hur autistiska individers kroppsrörelser hanteras av omvärlden. Från de extrema versionerna av ABA som binder fast ens armar, till föräldrar och lärare som uppfostrar en till att agera ‘normalt’ av olika skäl: rädsla för mobbning, utsatthet, idéer om att det skulle hjälpa en att hantera sin kropp.

Jag återkommer nästan alltid till grunden; du kan inte välja vilka känslor du känner. Det går inte att välja ut några få känslor som är okej, och förtrycka alla andra, eller tvärt om. Att ta bort en känsla kommer förhindra att du känner någon annan känsla fullt ut.

Detsamma gäller muskelkontroll, sociala interaktioner, vad som helst.

Det är ett enormt arbete att tvinga bort ett beteende, en känsla, en reaktion. För vi kan inte välja.

Om jag försöker förminska en känsla, kommer resterande känslor att följa med. För en känsla leder lätt till en annan; det är bara kemikalier, och kan väldigt lätt förvirras ihop, och helt plötsligt har jag inte längre rätt att känna något. För att jag ‘valde bort’ en känsla.

Samma sak med muskelminne. Jag har inte utsatts för ABA eller liknande, för jag fick min diagnos när jag väl flyttat hemifrån, men känslan är fortfarande där av att jag inte får göra vissa saker. Jag får inte agera på vissa vis.

Jag får inte spontant börja verbalt stimma, för mina syskon säger alltid ifrån. De vill inte att jag ska skämma ut dem. Jag får inte skaka på benen när jag sitter ner, för familjen blir orolig eller säger åt mig att gå på toa. Jag får inte rulla min överkropp fram och tillbaka när jag sitter upp för familjen har läst att barn utsatta för emotionell isolering gör sådant, och de blir oroliga (utan att se någon ironi i detta). Jag får inte knäppa med naglarna mot bordet, för det stör gästerna.

Men jag får heller aldrig något alternativ. Det är bara ett orubbligt ”Sluta”, och jag tvingas vara stilla, tyst, passiv.

Många år senare sitter jag och funderar över varför jag inte kan höja mina armar för att göra ‘vågen’ tillsammans med mina klasskamrater. Varför jag hellre gör ett mjauande ljud istället för att säga ”Hejsan! Hur var dagen?” (under skolgången blev klasskamraterna så fascinerade över hur jag kunde låta som en äkta katt). Hur det kommer sig att jag gnisslar tänder istället för att svara ärligt på en enkel fråga.

Hur jag kan älska min familj men fortfarande inte vara bekväm i sällskap med dem.

30530648_1224512074352981_5982971253865054208_n