Ang Syre :3

GAMMALT INLÄGG Men publicerar det ändå ^^

AAARGH fuck jag skickade ju detta till Glöd (Tidningen Syre debatt) och MetroDebatt:

Hejsan!

Jag är en autistisk person, AFAB, och blev diagnosticerad som 18åring. Då den internationellt utnämnda ’Autism-dagen’ är på ingång kände jag ett behov av att berätta om ett minne jag har.

Text nedan:
Tv-serien Scrubs var en humoristisk serie med allvarliga moment. Ett av dessa minns jag tydligt:
Huvudkaraktären, H, vill passa Z’s barn, som är ca 2år. De skämtar om det, för H vill inte berätta varför, men Z litar på H och går till slut med på det. H har fram tills dess agerat osäkert, oroligt; han har varit tystlåten, och det är många scener emellan där H är sorgsen och förvirrad.
Scenen kommer där H sitter på huk bredvid Z’s barn, och med tydlig och klar röst säger barnets namn, om och om igen. Barnet reagerar inte, utan sitter med sina byggklossar, och kameran zoomar in på H, medan H blir mer och mer depressiv I sitt uttryck och tonläge.
Senare, när H lämnar tillbaka barnet till Z, pausar han, och allt blir tyst. Ögon ner mot marken, händer I fickorna, axlarna uppdragna. Z är förvirrad, försöker skämta, men H är seriös och säger “Jag tror ditt barn har autism.”
Z skrattar, kollar bort, skämtar lite, men H rör inte en min. Z kollar på H, säger något snarlikt “Bara för att mitt barn byggde ett högre torn än ditt så måste du säga att det är något FEL på mitt barn.” Men H står bredvid med en nedstämd blick, och Z börjar gråta. H håller om Z, lyssnar när Z berättar hur hen inte velat inse, inte velat acceptera. Berättar att det går att få hjälp.
Avsnittet avslutas och berättarrösten är sorgsen, och blickar mellan andra scener som är tårögda men I slutändan nödvändiga.

Efteråt sitter jag och undrar vad som skedde. Jag förstod inte, och förstår inte, varför dessa reaktioner var nödvändiga. Jag sitter vid tvn, fullt medveten om att jag är autistisk, och ser hur hårdhudade föräldrar gråter över att deras barn kanske är som jag. Varför reagerar de så?
Det är logiskt att H är försiktig med att ta upp ämnet – Z ignorerade alla tecken och ville inte acceptera situationen, och H var respektfull mot sin vän, men att det görs med överdriven försiktighet. Även fast H var säker så ville han ha bevis innan han ens tar upp idén. Sen hur Z reagerar; avfärdande, förnekande, ilska, sorg och sedan ännu mer sorg.
Jag förstår inte.
Jag sitter framför tvn och mitt sinne memorerar alla delar av den scenen, för jag ser en autistisk karaktär – och hur dess omgivning reagerar över denna individs existens. Över en diagnos som jag själv har.
Autism är inte något som försvinner; vi kan förneka eller gömma tecken och symptom, men det är inte en sjukdom, eller en avart. Det är ett sätt att vara; ett sätt att existera, att uppfatta sin omgivning, att interagera med andra och uppfatta sina egna känslor.
Det är något grundläggande mänskligt.
Men dessa personer, och dem som skrivit / agerat ut scenen, reagerar på det med sådan sorg, med sådan uppgivenhet, och jag minns hur jag själv fått sådana reaktioner under min uppväxt. Jag tänker över när jag fick min diagnos, och nästan alla omkring mig reagerade som om de redan visste. Som om de sedan länge tänkt att jag är autistisk, men inte sagt något till mig. Som om de var rädda för att jag skulle ta illa upp, som om jag skulle bli arg. Jag förstår inte det. Jag blev lycklig när jag fick diagnosen officiellt bekräftad.
Jag förstår inte varför karaktärerna gråter för att de kommer tvingas älska någon autistisk.
Men jag minns hur scenen fick mig att känna. Hur jag satt tyst, stilla, försökte hantera känslan av att vara det barnet; att vara en person vars existens ens föräldrar gråter över.

Jag är debattör, författare, och bloggare, under nicket NeverBeenACorpse. Jag har autism, ADD och dystymi, och fyller 28 den 7e april.
MVH
//*kontaktuppgifter*

Respons från autister i en speciell grupp för skamlösa autister:

”SÅ JÄVLA BRA!!!! … Jag såg det avsnittet innan jag visste att jag var autistisk, jag reagerade inte direkt men när jag tänkt tillbaka senare känns det konstigt. Också hur pappan senare blir sådär ”jag ska minsann hantera detta asbra!” för antagligen betyder det att bombardera ungen med ”terapi” 😥 … Så det du skrev behövs verkligen, för folk fattar inte. Det finns inte i deras värld att autister typ… hör vad de säger och läser vad de skriver.”

Responsen jag fick från Tidningen Syre den 2a april (ännu inget från MetroDebatt): ”Starkt av dig att vilja dela med dig av ditt minne. Tyvärr tror jag inte riktigt att det passar in på vår debattsida. Det är lite för personligt och lite för mycket återberättande för att jag bedömer att det ska funka. Men hoppas att du får möjlighet att publicera det någon annanstans.”

Problemet är väl att… hur kan jag inte vara personlig? Det handlar om mitt liv, om hur jag och andra omkring mig blivit traumatiserade, hur vi upplever och assimileras av samhället omkring oss. Vi tvingas hålla ögonkontakt. Vi tvingas sitta stilla, vara tysta, sluta tala om det som fascinerar oss, och låtsas som att vi inte känner något. För att allistiska personer ska kunna fortsätta tro att vi är empatilösa.

Till den grad vi själva tror att vi är det.

Hur kan jag inte vara personlig? Hur ska jag annars få någon att förstå? Det finns oändliga mängder punkt-listor där ute, som beskriver autism för allister, men detta verkar inte fungera. Det finns fortfarande skit som ”To Siri With Love” och personer som anser att ABA är det enda alternativet, ignoranta mot hur det skadar autister.

UPPDATERING: 

https://tidningensyre.se/2018/nummer-253/autism-ar-inte-en-sjukdom/

😀

Annonser

  1. xzc06735

    ” Jag förstår inte varför karaktärerna gråter för att de kommer tvingas älska någon autistisk.” där märker man av din autism, kanske. De gråter och är rädda eftersom som person vill man alltid det allra bästa för sitt barn, att få höra att ens barn är annorlunda och kommer att vara det för resten av sitt liv kan väcka starka känslor. Oavsett hur allvarligt ens funktionsnedsättning är så kommer man alltid att vara ”annorlunda” och ens liv kommer påverkas av det. Det är därför, man är rädd för sitt barn och barnets framtid, eftersom en funktionsnedsättning kan innebära att barnet har sämre förutsättningar. Det är väl inte så jävla konstigt? Jag har själv spastiskt diplegi, jag ser ingenting skumt med människor som blir upprörda för att sina barn visas ha nån funktionsnedsättning, för att det gör barnets liv svårare. Som förälder vill man ju raka motsatsen, just pga min funktionsnedsättning kan jag förstå det troligtvis bättre än icke funktionsnedsatta.
    Eller?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s